Mötet med en superentreprenör, mannen som inte vill bli stor!

Jesper who? Ja, är du inte i reklambranschen så är risken stor att du inte har en aning om vem han är, men han är mycket mer än reklam. Entreprenör, regissör, ingenjör, designer, innovatör, varumärke m. m. så häng med på en spännande resa i dåtid, nutid och framtid!

Jag känner egentligen inte Jesper, men vi har träffats tidigare vid några tillfällen; första gången för väldigt, väldigt många år sedan när jag repade med mitt punkband Kloak. Jesper och hans bror Andreas sprang in och ut hela tiden för att titta/lyssna, efter ett tag var jag tvungen att sparka ut dem ur lokalen och låsa dörren.

Min andra kontakt med Jesper var många år senare, när jag av en kompis fick en CD-skiva med Electric Eskimoes. På skivan, som var ganska bra, fanns också ett tv-spel som Jesper och hans kompisar gjort. Det var en variant på Space Invaders, där man istället för att skjuta ner små rymdmonster skulle skjuta bort finnar från ansiktet på en kille. Helt galet, men det var början till det som en dag skulle bli den framgångsrika Acne koncernen: jeans, reklam och web i en härlig mix.

På tåget upp funderar jag på om Jesper, som idag är VD för Teenage Engineering, vill prata om den bittra skilsmässan från Acne, ett av hans drömprojekt, eller om han lagt det bakom sig. Jag funderar också på vad hans holländsk-indonesiska ursprung har haft för inverkan på honom. Hur hittade han Iprenmannen? Vad kallar denna multitalang sitt yrke? Vad gör han nu? Frågorna är många…

…och fler ska det bli. Jag tar mig ut till Söder och letar mig fram till garaget som Teenage Engineering har som kontor. Det är mycket större än jag förväntat mig, och det första som möter mig är en av Jespers alla Lamborghinis, mer om det sedan. Det är full fart bland de ca 25 personerna som jobbar där; mycket datorer, skratt och sköna blipp-blopp ljud. Jesper kommer och möter mig och vi slår oss ner i köket.

Han sätter på kaffe och torkar av köksbordet innan han slår sig ner. Mötet kan börja.

Starten, diesel och öl.

– Hur var ditt insteg i reklambranschen?

– Hmm, efter att ha harvat i ca 2 år med att göra CD-konvolut till olika band, bl. a. Blue for Two, så kände jag att det måste hända något rejält. Då var det ganska krisigt i Göteborgs byråvärld och inte så spännande, så jag åkte upp till Stockholm. Där fick jag en assistentroll till Jonas Jonasson på Paradiset precis när det började rulla på med deras Dieselkonto, otroligt kul. Vid den tidpunkten så hade jag inte jobbat så mycket med film men fick nu chansen att lära mig massor, och dessutom designa mycket av det grafiska i filmerna. Sedan rullade det på.

– Ja, du gjorde en hel del vinjetter för SVT.

– Ja, men så småningom också för andra kanaler som t ex. ”Sen kväll med Luuk” på TV4.

Men runt 1995, på Paradis-tiden, fick jag och Linus chansen att jobba med Norrlands Guld för Spendrups. De ville ompositionera ölen bort från raggaröl till något annat, de visste inte riktigt. Vi satte igång och jobbade stenhårt med detta, och kom slutligen fram till att vi istället skulle förstärka just det, det var kärnan i hela ölen, folk som vågade vara sig själva. Spendrups fattade vad vi menade, och vi gjorde många sköna filmer med underbara karaktärer, en höjdpunkt!

Drömprojektet, uppgång och fall.

– Men sedan föddes Acne, igen, får man väl säga?

– Ja, det blev nästa steg. Jag och några polare ville starta något som var större än bara reklam. Dessutom skulle det vara det röda alternativet i en hyperkommersiell värld. Det skulle finnas plats för projekt som normalt inte kunde finansieras, bara vi såg glädjen i det. Det blev jeans, tidningar, reklam, leksaker, design och film, inte minst filmerna för Ipren.

– Berätta mer om Iprenmannen, hur hittade ni honom?

– Den ursprungliga idén kom från Nils-Gustav Tollman på Garbergs, och vi diskuterade fram och tillbaka kring hur karaktären skulle se ut. När vi ordnade en casting dök Johann Neumann upp, han kändes perfekt. Johann och jag var de enda som var med i projektet hela vägen under alla år, Nils-Gustav gick tyvärr bort alldeles för tidigt. Johann är dessutom utbildad konservator och urmakare, en mycket speciell människa som jag gillar. Han åkte alltid till Indien på vintern och stylade olika hem, en riktig tusenkonstnär.

– På det sättet är ni ganska lika.

– Ja, det har jag ärvt från min far. Han sa alltid; Allt går om man vill!

– Din far var ju en del av det som du och din bror kallar Indo-gänget, berätta!

– Så det känner du till :-) Indo-gänget är en massa gubbar som umgicks i Holland men har Indonesiskt ursprung. Flera av dem flyttade hit till Sverige p g a, eller för att, hitta kärleken. Jag tror att det gänget har inspirerat mig mycket genom åren, för de var väldigt kreativa på många olika sätt. Ardy Strüwer, konstnären, känner många till, men där var också Edward, min gudfar, som byggde instrument, Jonny som drev restaurang och många fler. Naturligtvis också min pappa som är arkitekt, och det man kan känna är gemensamt för dem alla är att de var oerhört noggranna, ville alltid göra sitt bästa, och inställningen att det går bara man vill. De kanske inte var lika bra på business, den sidan har jag nog ärvt efter min mor.

– Men är du så bra på business, om man t. ex. tittar på ditt uttåg ur Acne?

– Acne var bra business, men på vårt sätt. Vi ville aldrig vinstmaximera för sakens skull, vi såg pengarna som ett verktyg. Att jag lämnade Acne berodde på, i mina ögon, ett svek som jag helst inte vill prata om.

– Men det blev ändå en bra slant för dig att starta om med?

– Nej, min röda sida hade sett till att våra partneravtal var formulerade så, att företaget aldrig skulle riskeras om någon ville lämna, så det blev inte så mycket pengar. I den här vevan lämnade också min tjej, så det var inga pengar, inget bolag och ingen tjej. Jag bara föll och stod bokstavligen på bron för att hoppa.

Hopp istället för hopp.

– Men hur kom du ur detta?

– Jag vet ärligt talat inte, men någonstans fanns det lite energi kvar, och jag hoppade inte. Jag ville något mer, och kanske var det den där känslan från pappa och Indo-gänget - att allt går om man vill - som räddade mig.

– Terapi?

– Lite, men mest på mitt eget sätt. Jag läste mycket böcker, en del om kognitiv beteendeterapi som hjälpte mig. Men jag läste också en bok av Paul Auster som handlade om en kille som åkte runt och förnedrade sig själv genom att uppträda på porrklubbar, den kändes befriande. Nu var det inte aktuellt med porrklubbar för min del, men jag fick ett enormt hävdelsebehov efter det som jag såg som misslyckanden och bestämde mig för att prostituera mig hårt i reklamfilmens värld, ta alla jobb jag kunde, naturligtvis göra mitt bästa, tjäna en massa pengar och börja samla på Lamborghini.

– Låter som en udda hobby för en som pratar om sina röda ideal?

– Jag vet, men jag behövde visa att jag kunde och började känna lite hopp inför framtiden. Jag bestämde mig för att jag skulle ha fem stycken inom fem år, och jag lyckades. Mina kompisar har svårt att se hur mina röda ideal passar in i denna självhävdelse, ibland jag också, men nu mår jag bra, har en underbar fru och dotter så jag har sålt av de flesta.

– Så efter fem år med massor av reklamfilmsklassiker, Ipren, Lotto m. m. och fem Lamborghinis så mår du bra. Då är vi framme i 2008, vad gör du då?

Drömprojektet 2.0

– Tillsammans med 3 killar från Netbaby skaffade jag det här garaget och vi startade Teenage Enginering. Här skulle vi meka, leka och ta fram saker som gör livet roligare, en plats för allt.

– Så du startade om ditt drömprojekt?

– Det kan man säga, men med ett nytt gäng, nya avtal och massor utav erfarenhet.

– Och vad blev det första projektet?

– Det första lite större externa projektet blev en kör med 22 dockor för Absolut. Vi är ljud och tekniknördar, så det här var perfekt för oss. (En film på kören).Vårt första egna projekt var OP-1, en grymt bra liten synthesizer.

– Hur tänkte ni när ni skulle ta fram en synth?

– Vi kände alla att det borde gå att göra en liten, grymt bra synthesizer med alla nya komponenter på marknaden. Den skulle vara snygg och fullpackad med möjligheter. Vi är duktiga på att ta till vara det som skapas i kölvattnet av de stora aktörerna inom IT och använda saker på ett nytt sätt. Vi ville inte kompromissa på något sätt, och vi kom hela vägen fram; branschfolk sa att det var den mest efterlängtade synthen i historien. Naturligtvis väldigt skönt att höra efter all tid vi lagt ner, och det blev inte sämre när Jean Michel Jarre, en av pionjärerna inom elektronisk musik, ringde och bjöd in hela kontoret till en konsert och ville att vi skulle demonstrera OP-1 för honom.

– Svårt att tacka nej till!

– Ja, verkligen, lite gåshud!

– Sedan var det dags för OD-11. Berätta för oss som inte förstår all teknik!

– Ok, det hade varit många projekt innan, men vi funderade kring hur framtidens ljudplattform, musik, radio, skulle fungera för att tillfredsställa den kräsne. Hur många ljudkällor har du tillgång till, hur stor får den vara, hur mycket vill du variera dig och vilken ljudupplevelse vill du ha? När vi hade listat vad vi ville att den skulle innehålla för möjligheter, började vi helt enkelt bygga om ljudgeniet Stig Carlssons högtalare OD-11, som introducerades 1974. Grymt ljud, grym design skulle nu få grym teknik.

Jesper plockar fram sin mobil och ansluter till två av över 20 högtalare som finns i garaget. Han förklarar att den har både wi-fi och bluetooth, inbyggd dator och en analog amplifier på 100 W. Du kan ha din låtlista på Spotify, mobilen eller i molnet, ja, egentligen var som helst, bara du kan ge högtalaren en länk som den ska spela från. Det är grymt skönt ljud och förvånande bra tryck i den lilla lådan. ”Vill-ha-effekten” slår till.

– Det här blir perfekt hemma hos mig, vad kostar den?

– Den kostar 899$ och säljs bara på MoMa’s 2 butiker i N. Y. Jag var över och skyltade alla fönster i somras. Dessutom har vi skapat den här fjärrkontrollen till OD-11.

Han plockar fram en hockey-puck med magnetbaksida och sätter på kylskåpet.

– Den är volym och startknapp för respektive kanal du valt att streama ditt ljud ifrån, den är snygg så du kan ha den på kylskåpet eller var du vill. Vill du ha flera ljudkällor att välja från, skaffar du bara fler kontroller. En för radio, en för molnet och en för din mobil eller platta, one purpose product.

Jesper ler med hela kroppen, han är stolt!

California here we come!

– Ni är ett litet företag i Sverige, med tillverkning i Kina och stor del av försäljningen i USA, har du några tankar kring det?

– Ja, många. Att vi tillverkar i Kina tror de flesta beror på att det är så mycket billigare, men så är det inte, eller skillnaden är inte så stor. Vi tillverkar i Kina för att de levererar med otroligt hög precision. Att vi säljer mycket i USA var inte något som ingick i planen, men amerikanare är oerhört understödjande när de gillar produkterna och företagen. Det är lite ”Nu kör vi” attityd, ca 70% av våra synthesizers säljs i Kalifornien. Att företaget ligger i Sverige beror på att vi gillar att vara här, men i grunden är vi globala och tekniken tillåter oss att vara var vi vill.

– Det är väldigt spännande produkter ni gjort men också ganska kostsamma, de är inte för alla.

– Delvis är det sant. Vi har gjort mycket andra produkter, som tex. väskor, snygga och funktionella, till ett ganska bra pris. Och nu i dagarna lanserar vi vår nästa stora produkt, en riktigt grym trummaskin, där vi har jobbat på ett helt annat sätt.

– Berätta!

– Vi var alla överens om att det behövdes en bra trummaskin i världen som inte kostade så mycket, en trummaskin som alla kunde tänkas ha hemma och leka med, stoppa in i garderoben när man tröttnat och plocka fram den om något år igen för att testa vidare. Vi diskuterade utifrån hur mycket en sådan produkt fick kosta och bestämde oss för att jobba på ett helt annat sätt när vi tog fram den här produkten.

Vi bestämde oss för att det måste vara en bra produkt som vi kan vara stolta över. Den fick inte kosta mer än 49$ ut i handeln. Vi delar ungefär lika på intäkten: 25% produktutveckling (vi), 25% till tillverkning, 25% i distrubutionskost och 25% till butik. Sedan var det bara att räkna baklänges vad vi hade råd att utveckla.

Jesper plockar fram ett, i mina ögon, litet kretskort, börjar prata om hur de tänkte med den lilla stansade öglan för att underlätta upphängning i butik, om att benen den står på också håller fast batterierna m. m. Själv undrar jag var trummaskinen är.

– Kom vi går bort och testar en! ropar Jesper entusiastiskt. Vi går lite längre bort, där en kille sitter och programmerar. Där ligger ett likadant kretskort som Jesper kopplar in. Han börjar vrida på små rattar och knappa på små knappar och kör igång ett grymt beat.

– Det här är världens billigaste trummaskin, och den är grym. Den kommer snart ut i handeln och vi räknar med att sälja 100.000 om året. Det har varit en bra övning för hela företaget att jobba på det här sättet, och vi kommer att bredda vår målgrupp stort. Vi har massor av idéer vad man kan använda den här till. Grow the Synthesizer Population!

– Så nu för tiden är det bara era egna projekt som ni har tid till?

– Nej, vi försöker ha något externt projekt om året för att hitta andra utmaningar och få input. Vi gjorde en kamera som heter ”Knäppa” för IKEA, och just nu hjälper vi ett företag i Tyskland med designen på en polaroidkamera för 2010-talet. Vi är öppna för alla samarbeten om vi känner att det kan skapa nya tankar. Om t ex. Volvo vill att vi hjälper dem med nya tankar kring ljudplattformar, kanske vi får chansen att ta fram en elbil ihop i framtiden. Processen leder alltid till nya grejer.

– Har du någon drömsamarbetspartner?

– Jag gillar många, men IKEA var väldigt roliga att jobba med, och de har bra tankar om hur ett företag ska drivas. Om du t ex. ska på tjänsteresa till Amsterdam och väljer att bo hos en polare istället för på hotell, då får du som anställd hotellpengarna istället för att de vill främja ett stort globalt socialt nätverk. Jag gillar hela deras koncept och gillar utmaningen i ”Hur platta paket kan man göra?”

Jesper ett varumärke?

– Vi måste prata lite om framtiden också, var är du och Teenage Enginering om fem år?

– Om vi börjar med Teenage Enginering, så är vi som Ericsson fast roligare :-)

– Då får ni ha större garage.

– Ja, kanske ett helt P-hus. Men jag ser egentligen inte något syfte i att bli stor, snarare tvärtom, så små som möjligt men med stor betydelse. Jag tror att vi kommer att vara 100-150 personer. Vi kommer att jobba över hela världen och vi kommer fortsätta att göra tillvaron lite trevligare. Vi har breddat vår kompetens ytterligare och ger oss på nya projekt med samma glädje!

– Och din roll som VD, varumärke och kreatör?

– Jag ogillar att se mig som ett varumärke, även om jag förstår att det i vissa kretsar uppfattas så. Som barn var jag extremt blyg, och jag jobbar fortfarande på att inte uppfattas som introvert. Vi jobbar ständigt på att fler ska kliva fram i bolaget, även om det just nu är min roll, och jag är glad och stolt att de vill ha mig som VD och är gärna det så länge folk tycker att jag gör ett bra jobb. Du kallar mig kreatör, men jag ser mig snarare som en ingenjör. Jag är inte speciellt kreativ men är duktig på att sortera de tankar som kommer in. Jag har egentligen gjort exakt samma saker i hela mitt liv, fast i olika branscher.

Vi har suttit länge nu i det här spännande mötet, det ringer telefoner överallt och folk behöver få tag i Jesper, så jag tackar för besöket och ger mig ut i stockholmskvällen. Jesper tackar, samtidigt som han pratar med någon i Tyskland om designen på någon knapp.

Mina egna tankar.

När jag sitter på tåget hem kommer tankarna om mötet med mannen som inte vill bli stor, på många sätt. Enligt mitt sätt att se det, har Jesper en unik talang i att alltid ha med sig leken som ett verktyg, och jag tror att det var det som räddade honom i hans mörka stunder.

Jag är oerhört imponerad av denna lugna 44-åring, som har mer på sin meritlista än de flesta, och efter mötet förstår jag varför det knappt finns någon information att hitta när man googlar hans namn. Han vill inte vara stor, han vill vara en del av det stora. Att han inte skulle vara kreativ är ren bullshit; han är en superkreatör, men det kanske är en definitionsfråga?

Jag blir också väldigt glad när jag tänker på sättet som företaget drivs; om folk mår bra, så gör de ett bra jobb. Det känns som ett litet arv efter Jespers tid som assistent till Jonas Jonasson, som i sin tur sa: Alla är duktiga!

Jag tror och hoppas att det här bara är början för Teenage Enginering, för Sverige behöver fler företag som utmanar det invanda, i Sverige, i världen. Det är bara en sak som oroar lite. När kommer min trummaskin som jag beställt för 49$? En man i min ålder behöver ju ha minst en i garderoben.

Aludd

PS: One Purpose Computer, det är framtiden! slänger Jesper ur sig när vi pratar. Jag tittar frågande och han förklarar: Varför ska allt ha så mycket funktioner? Det vore bättre om allt var maximerat för just den saken det var tänkt för. Jag inser att han hela tiden vill skala bort för att förbättra, och jag tror att han jobbar så med sig själv också, han har förmågan att fokusera på en roll i taget.