Jag hade inget och ville heta Anders

Hej igen, dags för ett nytt möte! Arash Gilan, 31 år, medgrundare, delägare och vice vd på Viva Media Group, Nordens ledande företag inom marknadskommunikation i digitala kanaler.

Jag träffade Arash första gången i samband med en liten föreläsningsturné han och Ruth Westerberg, båda IHMare, gjorde på IHM när de blev 2:a respektive 1:a i ”Årets unga VD 2014” som arrangeras av motivation.se varje år. Två fantastiskt duktiga unga människor, som ger otroligt mycket energi och inspiration.

Arash och jag har hållit kontakten, och i år hade vi en ny liten föreläsningsturné på IHM när Arash lanserade sin bok "Get digital or die trying”. En mycket intressant bok, men det är inte den jag är nyfiken på nu när vi sätter oss ner för en intervju. Jag vill istället veta var han hittar sina drivkrafter.

– Hej Arash, bra föreläsning, folk verkar mycket nöjda.

– Tack Aludd, det har varit en underbar publik i Stockholm, Malmö och idag i Göteborg, och böckerna sålde slut, riktigt kul!

– Vi har ju haft en del kontakt under det här året som gått och jag har vid flera tillfällen funderat på hur du orkar och hinner med allt. Var hittar du ditt driv?

– Ja, det har varit en hel del det senaste året, men det är lätt när det är kul. Jag skulle främst säga att jag får min drivkraft från mig familj och en naiv tilltro att jag kan vara med och förbättra världen.

– Jag har hört dig hylla din familj tidigare, och du har berättat hur mycket din mamma betydde i samband med att ni kom till Sverige. Kan du utveckla det?

– Jag och min mamma kom till Hedemora som politiska flyktingar från den kurdiska delen av Iran när jag var åtta år. Vi hade ingenting och jag upplevde mig själv som väldigt annorlunda jämfört med alla andra ljushåriga barn i Hedemora. Jag hatade att heta Arash, jag ville heta Anders och bara smälta in.

Trots att jag möttes av väldigt mycket värme i Hedemora, inte minst av prästen, så föddes det en inre glöd att jag ville visa att jag dög. Jag bestämde mig tidigt, tack vare min mamma, att jag skulle lära mig språket, och jag blev bra på att kommunicera. Jag höll även på med en hel del lagsporter för att bli en del av mitt nya hemland. Jag vill verkligen betona att jag inte var någon speciell person med särskilda talanger, men jag kände mig annorlunda, och jag ville lyckas, så för mig gällde bara hårt arbete.

– Du säger att du ville heta Anders, en enkel lösning som föddes ur ett barn präglat av flykt och ett nytt hemland, men när vände det? När kunde du känna att du ville vara Arash och vara stolt för det?

– Även om jag inte tänkte på det varje dag så fanns det med mig i många år, och inte förrän jag träffade min, blivande fru Johanna, när jag var 16 år, så kunde jag släppa det. Johanna är, tillsammans med min mamma, mina största idoler, och när jag förstod att hon älskade mig, Arash, då ville jag inte vara någon annan än Arash:-)

– Du träffade Johanna men drivet försvann inte?

– Nej, jag ville som många andra i den åldern förändra världen, men jag visste inte hur. Min mamma är en eldsjäl som brinner för människor som hamnat lite utanför samhället. Jag fick ofta dela rum med någon uteliggare eller flykting under min uppväxt, och detta har naturligtvis präglat mig.

Jag engagerade mig i många hjälporganisationer och fortsatte plugga. Vid 20 års ålder blev jag chef på ett måleri, en usel chef, om jag tittar i backspegeln, men här föddes mitt intresse för ledarskap.

Jag tror att min bakgrund, dels en lite trasig familj, dels de stora kulturella skillnaderna i mitt hemland kontra Sverige när det gäller hur vi ser på släkt, vänner, medmänniskor och familj gjorde att intresset för att bli en bra ledare bara växte.

– Hur menar du att det skiljer sig åt?

– Om jag generaliserar lite så skulle man kunna säga att det är mycket av en gruppkultur i Mellanöstern. Man kan likna det vid får som ofta går åt samma håll för att hitta mat, medan vi här i Sverige kanske snarare har en Jag-kultur, mer som vargar som alltid jagar ensamma.

Jag älskar Sverige och mitt liv här, och jag tror att om vi kan få in mer av att gruppen/grupperna jobbar tillsammans, så har vi större chans att lyckas med det vi satt upp som mål, och jag hoppas mina medarbetare känner att det är det som präglar mig som ledare.

– För även om din första roll som chef var ett misslyckande enligt dig själv, så var det på den vägen du ville gå?

– Ja, jag är som alla andra i min generation en ”digital inföding” och jag hade många tankar om hur det digitala kunde komma att förändra världen, och det var i den världen jag ville verka, gärna i någon ledande befattning då jag har en stor tilltro till ledarskapet”.

2011 fick jag jobb på Mediaview (idag en del av Viva) och ägaren Magnus Hasselteg gav mig redan efter ett år chansen att bli VD för bolaget - en fantastisk möjlighet som jag hoppade på. Under hela tiden har jag haft ett fantastiskt stöd av Magnus, och jag utvecklas hela tiden som ledare tack vare honom och alla andra runt om mig.

– Vi pratar om drivkrafter och du har nått dina drömmars mål när du är 26 år, hur kommer man vidare?

– Ja, det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse, men det har aldrig varit målet. Mitt mål idag är fortfarande, som den naive tonåringen, att förändra världen. Om jag då kände att jag inte visste hur, så kan jag idag istället känna att om jag gör lite i rätt riktning, kan mina och alla andras handlingar leda mot en bättre värld för alla att leva i.

Detta har naturligtvis förstärkts när jag fått mina tre barn, de ska få den trygga barndom som jag aldrig fick, och det vill jag att alla barn ska få.

– Samtidigt säger du att en stor del av din drivkraft ligger i den otrygghet du upplevde som barn?

– Ja, det är en paradox. Jag hade aldrig någonting som barn och vill ge mina barn allt, samtidigt som jag vet att en del av det som drivit mig hit är de svårigheter jag upplevt. Vi försöker jobba med det här hela tiden, så att våra barn förstår att man inte kan ta allt för självklart och att det finns många i världen som har det jobbigt med krig och fattigdom.

En viktig del för mina döttrar är även min mamma Soheilas arbete med Tehusen, där de jobbar för att hjälpa hotade invandrarkvinnor till upprättelse och självbestämmande,.

Jag har en underbar familj och en bra ekonomi, samtidigt som det har gett mig och min familj många möjligheter, känner jag inte att pengarna är, eller har varit, drivkraften. Jag har mött människor som inspirerat mig och trott på mig, och det är den typen av ledare jag själv vill vara.

Jag pratar hellre om Viva, och det jobb vi gör, än om mig själv. Samtidigt uppmuntras jag av min ledningsgrupp och min omgivning att ta vara på chansen att föreläsa, debattera eller skriva böcker, och det känns kul att de värdesätter detta så högt.

– Ok, jag kan förstå det, du är en charmig scenpersonlighet som kan entusiasmera din publik, och det blir därför mycket spännande att höra vad just du har för bakgrund och tankar. Jag är säker på att ditt företag får nytta av det.

– Det är precis vad jag hoppas och tack för fina ord! Rent allmänt tror jag att det finns ett stort värde i att förkroppsliga varumärket, dvs att ha flera ambassadörer inom bolaget som blir som evangelister. Ju mer digital världen blir, desto mer måste ditt varumärke kännas, och människor ger ett varumärke kött och blod.

– Du pratade tidigare om att du som ”Digital inföding” såg stora möjligheter till en bättre värld i och med digitaliseringen. Kan du utveckla det?

– Ja, gärna, här finns ju både hot och möjligheter. Digitaliseringen leder oundvikligen till globalisering, världen krymper och fler får möjlighet till en bättre ekonomi. Många talar om att den extrema fattigdomen är utrotad inom 15 år.

Men frågor vi måste ställa oss, företagare och politiker, är vad blir Sveriges plats i den digitala ekonomin? Hur behåller vi kompetens och kanske framförallt spetskompetens när det till exempel är mycket lättare för Start-ups i USA? Redan här skapas förutsättningar för en lång diskussion om hur vi ska se på de nationella gränserna i framtiden. Det här är frågor som måste belysas och debatteras i mycket större utsträckning, för att det kommer att förändras är alla medvetna om, men hur mycket och i vilken riktning, är en svårare fråga.

I min föreläsning säger jag att allt som kan digitaliseras, kommer att digitaliseras. Men det är också så, att digitaliseringen i sig kommer att skapa stora omvälvande förändringar i form av nya tankesätt, och det i sig är en så stor fråga att vi borde ställa oss den varje dag. Jag är gärna en del av inspirationen till de diskussionerna.

Många känner också en oro över om de får en plats i en ny digital värld, och då måste vi titta på hur vi använder folks kompetens och erfarenhet på ett bra sätt, och vi måste bli tydliga på att detta är en del av framgångsreceptet för att minska oron och istället få företag och dess medarbetare att se möjligheterna. Jag känner inte riktigt att våra politiker lyfter de här frågorna i den utsträckning som de borde, tyvärr.

”Möt dina svagheter” var ett uttryck jag fick höra när jag läste på IHM, ett väldigt bra råd till mig och alla ledare ute i svenskt näringsliv. Man behöver utbilda sig där man känner sig svag. Det här tipset gäller inte bara oss i en ledande befattning, men det är lättare att påbörja en förändring där, det gäller oss både som nation och individ, och det gäller definitivt i den globala världen. Vi måste identifiera vad vi är svaga på och göra något åt det, för att kunna bli starkare och bättre.

– Här kommer du in på utbildning, så jag måste fråga dig vad du tog med dig från när du läste IHM Business Management?

– Då var jag 28 år och VD på Mediaview, det var ett stort ansvar, och jag kände att jag behövde förstå hur allt hänger ihop när det gäller företagets affärer. Redan då var vi ett bolag med 50 anställda, och jag behövde också bekräftelse på att vi gjorde rätt. Det infriades mycket väl, och nyttan har varit stor för mig. Kontakten med IHM har varit viktig för mig, och det stora kompetensutbytet mellan klasskamraterna är också en del som jag vill lyfta fram. Jag har hört gott om IHM både före och efter, och den trovärdigheten är naturligtvis något som jag vill associeras med.

– Så, om vi blickar framåt ett tag, hur ser du på din egen utveckling om fem år?

– Oj, jättesvårt. Samtidigt som jag har mycket tankar om framtiden för företaget och den värld vi lever i, så kanske jag inte funderat så mycket på min egen utveckling. Men jag hoppas att jag fortsätter att utveckla mitt ledarskap och min kunskap inom kommunikation. Jag hoppas också att jag är bättre på att lyssna, mer jordnära, ödmjuk och tacksam för livet.

– Jag skulle säga att du redan idag är en god lyssnare och väldigt jordnära, men det är klart att allt kan förbättras. Men nu har vi pratat mycket om drivkrafter, när hinner du vara som mest jordnära och hämta energi till allt du ska driva i framtiden?

– I vår stuga, jag älskar vår lilla stuga vid havet där jag kan fokusera på min fru och våra barn, där den svenska sommaren blir så vacker som bara den svenska sommaren kan bli. Grill, bad och jordgubbar :-)

– Det låter härligt, men det är ofta en del att pyssla om också på ett hus!

– Jag vet, men det är tur för mig som inte är så händig, att min fru är otroligt duktig på att snickra och fixa, jag får ta hand om barn, mat och gräsklippning.

– Då tackar jag för detta, Arash, och vi ses snart igen för du ska vara med i vår panel i Almedalen.

– Jag tackar också för den här stunden Aludd och ser fram emot mitt första besök i Almedalen.

Vi skiljs åt, men jag ser att det är flera som haffar Arash nere i receptionen för att prata om den föreläsning han haft tidigare samma dag. Jag kan se på deras och Arash leenden att det var en bra stund.

Jag funderar på det som Arash sa, att vi många gånger agerar som vargar istället för får. Det stämmer nog, och även om fåren har en klang av dumhet över sig, så är det inte fåren som är utrotningshotade. Här har vi något att lära.

Han är en riktigt härlig ung inspiratör och jag får ibland lite storebrors-känslor för honom; med ett stänk av oro ser jag honom ge sig ut i världen med sin stora glädje och sitt stora hjärta, men han har ett starkt mentalt försvar och en förmåga att omvandla stora törnar i sitt liv till positiv energi. Samtidigt kan jag nog känna mig lite som lillebror ibland när han målar upp stora möjligheter för världen i framtiden. Men jag känner mig trygg i att Arash fixar det till det bästa :-)

Hoppas ni haft en trevlig läsning!