Varför faller inte äpplet långt ifrån päronträdet?

Barns förmåga att härma och följa i sina föräldrars fotspår är ju upphovet till ordspråket, och i de bästa fall något positivt men i de allra flesta fall använt för något negativt, och det är egentligen inte det jag tänkte orera kring idag. Jag tänkte istället delge mina funderingar kring ordspråket ur ett näringslivsperspektiv.

Tänk er tillbaks till den tiden när PG Gyllenhammar var kung i Göteborg, både hans klädstil och nasala röst stack ut i hamnarbetargötet, ett tag. För helt plötsligt poppade det upp nasala gubbar lite här och var, en liten scarf runt halsen var helt plötsligt inte heller ovanligt - i dag har dessa män förmodligen gått hos talpedagog för man hör inte det nasala bräkandet så ofta längre.

Ett annat exempel är bankfolk, det finns nog ingen yrkesgrupp som är så lätt att identifiera på stan som män jobbandes på bank, ja en del kvinnor också men kanske inte lika lätt.

Ja, men du då, som kommer från reklamvärlden, ska du verkligen kasta första stenen? Nä, det ska jag kanske inte, för här vimlar det av stereotyper, mycket svart, markerande stora brillor på AD:n, manchesterkavaj med skinlappar på armbågarna på copyn osv osv.

Och det här är farligt!!! (ja, jag använde tre utropstecken på rad trots copyns ogillande)

Farligt för kreativiteten, för när alla äpplen blir päron så skapar vi ett klimat av likriktning och ja-sägare istället för att ha ett öppet klimat med ifrågasättande och sund utveckling i företaget. Detta är först och främst ett manligt problem men blir mer och mer också ett kvinnligt problem när kvinnor tvingas agera efter de manliga spelreglerna för att bli accepterade istället för att vara just på det sättet de är bäst på.

Jag har haft förmånen att jobba med många tjejer i mitt yrkesliv, både när jag städade och nu de senaste alldeles för många åren i reklamvärlden. Och jag hoppas och tror att jag aldrig har uttryckt en förväntan att de ska vara som jag (det gäller även mina manliga kollegor, hoppas jag), men det kanske de själva får svara på.

Men vad jag i alla fall är säker på är att de chefer jag haft som varit bra - och det är några stycken - de har aldrig förväntat sig att jag ska vara som de, tvärtom. De har uppmuntrat mig att vara som jag är, de har uppmuntrat dialog, de har uppmuntrat oliktänkande, de har skapat ett företagsklimat som stimulerar till utveckling och de har skapat all den glädje jag kan känna för mina yrkesval.

Så om ni håller med mig om att det är ett problem med normer och likriktning i företagsvärlden, så kanske vi kan försöka ta ett annorlunda beslut idag, göra något tvärtom, sätta sig på en annan arbetsplats, byta plats vid lunchbordet, eller vad ni kommer på, det kanske inte är så farligt!

Det kanske är jättebra med en gammal man i receptionen på det för övrigt unga kontoret. Det kanske är bra med en invandrare i det för övrigt så svenska kontoret, det kanske är bra med en kvinnlig VD på det för övrigt så manliga kontoret och det kanske funkar jättebra med lingonsylt till ärtsoppan, det vet vi ju inte förrän vi provat, eller hur?

Taknetoria be matodo

Aludd

p.s.: Vad vi inte bör förändra är fredagsmys, det gillar jag jättemycket, men jag gillar även måndagsmys, tisdagsmys osv. ja, jag gillar en mysigare värld! d.s.