Var går gränsen för ett fritt och öppet nät?

Under de senaste veckorna har DN och Expressen rapporterat kring Google och i synnerhet YouTubes publicistiska ansvar.

Kortfattat handlar det om kontroversiellt innehåll som är minst sagt antisemitiskt. Men kan man kräva samma publicistiska ansvar av YouTube som av en tidning? Jag är inte ute efter att berätta vad som är rätt eller fel, men jag skulle vilja lyfta debatten gällande hur vi ser på en fri och öppen webb till en annan nivå.

Gammelmedia passar på att gotta sig i kritik. För fakta är att Google och YouTube har varit de största annonstjuvarna online för både print och linjär TV. Det finns mycket undertryckt irritation från de traditionella medierna som kommer ut helt fel och huvuddebatten missas helt.

Till exempel har Expressen gått alldeles för hårt ut mot Googles landschef Anna Wiklund med nedlåtande bilder och rubriker som gör mig direkt förargad. Krasst har en landschef inget att säga till om vad det gäller mjukvaror, restriktion och innehåll. Det är en fråga helt och håller för ledning och styrelse som sitter på Mountain View. Droppen för mig var Jan Schermans krönika i Expressen där han retoriskt frågar "Har du något som helst civilkurage, Wikland?". Jan vet att Anna inte kan påverka någonting kring denna fråga. Det vore lika illa som om jag skulle fråga hur det står till med hans civilkurage, med tanke på att han var VD under Timell-härvan.

Även politiker är inte sena att haka på när man i Hollywood-manér vill kalla Google till KU-förhör. Mig veterligen är konstitutionsutskottet ett utskott för politiker och regering, inte näringsliv. Det blir ett bra tillfälle för många att kamma hem billiga poäng istället för att diskutera sakfrågan.

Medier vill gärna se sociala plattformar som en nyhetsredaktion med ett publicistiskt ansvar, och det är just här första tankevurpan sker. Sociala plattformar är byggda utifrån användaren och inte producenten, som det är på en nyhetsredaktion. Det är plattformar, där du och jag delar innehåll i form av texter, bilder, ljud och filmer. Därför går det inte att kräva ett publicistiskt ansvar på samma sätt som av en nyhetsredaktion.

I sociala medier sitter det inte en ansvarig utgivare som godkänner alla inlägg på samma sätt som texter granskas för en tidning. Det vi människor sprider i sociala medier är ofta en avspegling av vilka vi är. Betyder det att skit, hat och det som är falskt är rätt att sprida? Absolut inte, men min poäng är att detta har funnits i alla tider och att sociala medier bara gör att det kommer upp till ytan. Detta är i mina ögon bättre, för då kan vi prata om det och ta debatten istället för att människors frustration och ilska får ligga och pysa. För Facebook uppstod det i och med det amerikanska presidentvalet ett rejält dilemma. Därför valde Facebook en tydlig väg genom att säga att organiskt är dött och om man vill sprida innehåll så får man köpa utrymme. På så sätt kan Facebook få bättre kontroll och samtidigt tjäna mer pengar förstås.

Så, när vi pratar om sociala plattformar bör vi koppla det till yttrandefrihet i vårt land i stort och på samma sätt diskutera vad som är rätt, och vad som inte är det. Det finns inga enkla och svartvita svar, utan vi befinner oss mitt i en digital evolution där vi behöver hitta svaren. Frågorna är i min bok synonyma med debatter om huruvida Nya Tider ska få ställa ut på bokmässan, om Nordfront ska vistas på Almedalen eller om religiösa friskolor ska få tillåtas.

Sociala plattformar kan därför inte jämföras med en nyhetsredaktion utan snarare med posten eller köksborden ute i landet. Ska vi börja öppna alla brev för att säkra att alla säger ”ok” saker och ska vi avlyssna alla köksbord så att alla sköter sig? Det tror jag inte att någon vill. Jag ser fram emot en fortsatt diskussion och debatt kring ämnet, men låt oss hålla det till sakfrågan och låt oss värna om en fri och öppen webb utan större övervakning.

Arash Gilan är VD och medgrundare för Viva Media som är en fullservicebyrå inom marknadsföring. Han är även författare till bästsäljande boken Get Digital – or die trying.