Jag har ju fått möjligheten att berätta om min resa och mina tankar via föreläsningar.
Just nu sitter jag på tåget hem ifrån Stockholm och föreläsningen på IHM. Så himla kul. Och skrämmande, men jag gjorde det.
En sak jag märker är, att ju mer jag pratar och tänker på mina upplevelser, desto mer lär jag mig om mig själv, och vad jag vill och varför.
När man ska fundera på vad som gjort att jag gör det jag gör, blir det helt plötsligt en ny verklighet. Alltså, ja verkligheten har ju funnits innan, men den blir tydligare. Varför gör jag det jag gör? Har jag alltid vetat vad jag vill göra? För några månader sedan hade jag inte vetat riktigt vad jag skulle svarat. Kanske för att det är kul. Inte ett särskilt utvecklande svar. Typ samma som att svara ja på frågan om gräset är grönt på sommaren. Idag efter mängder av timmars tänkande så kan jag utveckla det hela lite mer. Lite. Mer.
Jag gör det jag gör, för att jag gillar att driva, förändra och utveckla. Jag gör det jag gör för att jag är en person som gillar att genomföra saker, inte vårda. Jag gör det jag gör, för att jag vill leva i en verklighet som utvecklar mig. Jag vill känna fjärilar i magen inför uppgifter, och känslan efteråt när man gjort det man varit rädd, eller i alla fall obekväm inför. Jag har inte alltid vetat vad jag vill. Eller vetat, jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag vet däremot ganska bra vad jag inte vill. Jag vill inte ha en anställning som inte utvecklar mig, eller som innebär att jag gör samma sak varje dag. Det är ju också en viktig del. Att veta vad man inte vill.
För mig har det varit väldigt bra att få frågor, vara tvungen att fundera, förbereda, och sedan säga mitt svar högt. Någon smarting sa någon gång (ja mer specifikt än så blir det inte alltid när jag tar saker ur minnet) att saker blir först verklighet när man säger dem högt. Jag tycker det är sant. Jag tänker att det inte spelar så stor roll om det handlar om att berätta om sig själv, om sina drömmar eller sina mål. Har man sagt högt, oavsett till sig själv eller någon annan så får det lixom en annan innebörd. Man får en större förståelse om sig själv och det går på något sätt ifrån att vara en tanke och en dröm till att bli verklighet. Och är det inte det hela jäkla livet går ut på? Att bli lite bättre än igår och att göra verklighet av sina drömma? Jag tror det.
Tänk att jag fått möjlighet att prata högt inför en hel massa människor, om mig, mina tankar och drömmar. De blir mer och mer verklighet och jag njuter. Själklart förstår jag att inte alla varken vill eller får prata inför en hel massa folk, men säg det till dig själv. Det blir samma. Tänk inte bara dina drömmar, säg dem högt och gör dem till verklighet!