Olika världar

Idag är det en och en halv månad sen vi kom hem ifrån tre veckors semester.

Tre veckor i Thailand och Vietnam. Hur fantastiskt härligt vi än har haft det så finns det ingenting som går upp mot att få sova i sin egna säng. Om jag är hemma kär? Ja, galet hemmakär. Men jag tycker samtidigt det är så kul att få uppleva andra länder, med dess kultur och vardag. Jag kommer alltid hem ifrån resor och känner tacksamhet för att jag är född i Sverige. Sverige är ett förbannat bra land. Visst kan en del bli bättre, men i stort så har vi det löjligt bra här. Jag har det löjligt bra här. Med mitt jobb, vårt hus, våra djur, familjen… Man får perspektiv när man reser.

Thailand är oerhört olikt Sverige, men om man jämför mot Vietnam, ja då är det plötsligt betydligt mer likt. I Vietnam är det galet. Vi var några dagar i Hanoi. Bodde på ett halv sjabbigt hotell i den gamla delen av stan. Man kan säga att gatorna inte riktigt var anpassade till den mängd trafik som fanns. I Hanoi bor det drygt 6,5miljoner invånare. Det finns ungefär 3,5 miljoner mopeder där. Från tidig morgon (läs 05:30) till sen kväll (23:30 ungefär) tutas det mer än vad de kör. De tutar (efter noggrann observation) när de kör, när de svänger, när de inte svänger, när de kör om, när de kört om, när de ska stanna, för att säga hej eller här kommer jag. Ibland tutar de också för att kolla så tutan fungerar. Ofta tutar de av helt oklar anledning. Sammanfattningsvis tutar de hela tiden. Rödljus är inte någonting man behöver följa, om man inte vill förstås. Man kan nog se rödljus mer som ett förslag på att man kan stanna om man vill, men vill man inte så fine. Tuta bara några gånger, och sen kör.

Tider är inte heller alls noga (tider kan man diskutera i Thailand också, men i jämförelse så är Thailand alltid i tid). Säger man att en busstur ska ta 6timmar, så menar de att den tar MINST 6 timmar. Gärna en sisådär 8. Vi skulle nämligen till Sapa, en bergsby i norr. Resan skulle ta 6 timmar. Gjorde den det? Nej.

Väl framme i alla fall var det en helt fantastisk by långt uppe bland bergen. Vi skulle vandra i några timmar och sedan övernatta hemma hos en lokal familj (lite som bed and breakfast). Vandringen var fantastisk! Vilken natur! Vi fick följe av ett gäng ”locals” som såg ut som opalomper (ja ni förstår om ni sett Kalle och chokladfabriken) som såklart ville sälja grejjer som de knåpat ihop. Om vi köpte? Javisst. Någon sjal, några armband och en liten väska. Min sambo är sådär löjligt snäll och ville egentligen ge dem vår hela resekassa. Det ville inte jag. Men de gick med oss i nästan fyra timmar, stackana. Timlönen var långt under minimilön här kan man säga, och nått skulle de ju få. De hjälpte oss ner för berg, över floder, smala passager… Om man jämför dem med bergsgetter, så skulle vi andra närmst likna en flodhäst i en glasaffär. Alltså så jäkla säkra på fötterna de var! Väl framme där vi skulle bo, insåg vi att, ja, vi ska bo i en lada. De hade fixat med myggnät och madrasser så det var faktiskt riktigt mysigt. Middagen som serverades var bland det absolut godaste jag ätit. Ja förutom spriten då, den var bland den värsta jag smakat. Men man sov gott med ett par i magen…

Uppe i bergen blir det ganska kallt. Hur de överlever är en gåta. Isolering har de nog inte ens sett på vykort. Där vi fick sova var det välskött men bara nakna trä och betongväggar. Vi sov i samma kläder som vi gått i. De hade fått el för tre år sedan. Alltså, tre år sen! Det är ju helt tokigt! Toa och dusch var nytt, innan ja, de tvättade väl sig i floden och passade på att gödsla åkern på vägen..? Det som kanske var mest förvånade, var att det fanns full mobiltäckning överallt. Och att skolorna var jätte stora, jätteguldiga (ja guldiga), och jätte välvårdade. Där bor de i små skjul, utan vatten och el. Men de kan banne mig ringa om de har en mobil och plugga fancy! Alltså, snacka om olika prioriteringar.

Det som kanske var det som var bäst i Vietnam, var maten. Jag har aldrig ätit så gott. De bästa ställena var dem, där maten typ lagades på gatan och man satt på trottoaren och åt. Thailand har god mat, absolut, men inte ens i närheten av detta. Jag åt någon fisk som ja, var helt gudomlig! Jag försökte fråga vad det var, men fick svaret ”Fischy”…

Men tillbaka till hur bra vi har det. Många av de människorna vi mötte, jobbade varje dag, minst 12timmar. Deras timpeng var väl sådär. En av våra guider sa att han jobbade 6dagar i veckan dygnet runt (ja han sov med turisterna) och fick 200dollar i veckan. Detta var ett jobb som ansågs vara relativt bra betalt. Han kunde försörja sig och sin fru och deras son på det. De bodde i en lada med ett rum och kök, vilket han var väldigt glad över, för det var inte alla som hade råd med det…

Här står jag vid mitt nya höj och sänkbara skrivbord och gnäller lite inombords för att mina jeans krymt i tvätten (läs bäraren har växt på soffan), att jag inte får till min nya hemsida snabbt nog, att jag har så jäkla mycket jobb att jag kunnat jobba dygnet runt, att min snygga nya jacka suger åt sig allt damm den ser… Att jag inte hunnit blocgga på jättelänge. Hallå, osthyveln var i disken i morse när jag skulle ha ost på mackan. Eller, vårt varmvatten hemma är så varmt så man bränner sig om man vrider upp max utan att tänka. Eller att golvläggaren inte kan komma förens om två veckor för att fixa vårt nya värmegolv i källaren. Provmaterial till ett projekt har kommit på villovägar. Flyg till en föreläsning är apdyrt… Snacka om stora, världsliga problem. Fy skäms på mig. Jag har det förbannat bra. Ett jobb jag älskar och som skapar möjligheter för mig att ha häst, hus, hundar, katter, båt… Ett jobb som ger mig möjlighet att åka till varmare länder på semester. Vi har möjlighet att ta in hjälp för att renovera vårt hus. Jag har en sambo och en familj som jag älskar. Jag är frisk. Det är väldigt lätt att glömma, och ta förgivet. Göra den där jäkla osthyveln till världens största problem. För visst är det ju ett problem av rang. Hela dagen blir förstörd. Tänk, ingen ost på frukostmackan. Katastrof.

Eller nej. Ruth, din bortskämda jävel. Strunta i den där mackan. Kanske kan de krympta jeansen äntligen komma och passa då också. Fokusera på viktiga saker. Tänk stort. Tänk på guiden som var så lycklig över sitt skjul. Han var lycklig för att han hade tak över huvudet. I hans värld hade en osthyvel aldrig förstört en morgon. Eller en bränd hand heller.

Man kan ju fråga sig, vad är egentligen viktigt?