När jag dör, vad kommer man säga om mig då?

Han eller hon var så bra på ditten , fantastisk på datten. En sådan god människa, älskande make/maka, förälder… Ja ni förstår.

Varför är det så jäkla svårt att säga det direkt till dem, när de fortfarande finns hos oss? Vad gör det för nytta när de inte längre kan höra? Kan vi inte ge varandra beröm, uppskattning och kärlek här och nu? Nä, det går ju inte, man ska visst VÄNTA på att jäkeln dör innan man kan säga nått fint.

Jag vet att jag är ”bitchen i hörnet” vilket jag konstigt nog är rätt stolt över. Alla är välkomna in på mitt rum, men inte med skitsaker som deras närmsta chefer ska ta. Jag har inte lämnat ut ansvar för att få det tillbaka på mitt bord. Men åter till saken, kommer någon säga detta om mej när jag är död? Antagligen kommer säkert någon som jag lyckats trampa på tårna göra det, men de flesta? Nej jag har väldigt svårt att tro det. Man pratar lixom inte ”illa” om någon som är död. Men varför kan man då inte säga det som är bra när de ännu finns i livet?

Jag är själv väldigt dålig på detta med beröm och visa uppskattning, men jag försöker att bättra mig. Jag försöker säga till dem på jobbet när jag tycker de gjort bra ifrån sig, jag försöker att visa uppskattning för de kompetenser, kunskaper och olikheter som finns här på Concept. Jag försöker säga när min sambo är sådär extra snygg som bara han kan vara, eller när han fixat med nått hemma. Jag försöker också säga till min vänner, familj när jag tycker de är så fantastiska som bara de kan. Räcker det? Nej, absolut inte. Är det en början? Jo men det måste man väl ändå säga. Men är det bara när de gör nått extra som man ska säga något bra? Är våra liv uppbyggda på de stora sakerna? Nej, det är de små sakerna som är vårt liv.

Övning ger färdighet, och i detta fall, är att bara börja. Hur svårt ska det va? Väldigt svårt, men det lär ju inte bli lättare imorgon, eller nästa vecka.

Tydligen är det inte så himla enkelt att få beröm eller uppskattning heller. Hur många gånger har man inte hört som svar på en komplimang rörande kläder tex ”Äh denna gamla trasa, den är ju inget” eller om någon skulle säga att man gått ner i vikt eller är fin i håret så kommer ett svar som nästan förlöjligar berömmet för att mottagaren inte visste hur denne skulle göra med det. Till nästa gång, ni som förminskar beröm för er själva, säg bara tack. Det är fyra bokstäver, och ska väl inte vara så svårt? För om man tänker på att det inte är din åsikt som räknas, utan personen i fråga som säger det. Tycker han eller hon att du är fin, så är det ju dennes åsikt, oavsett om du tycker du just idag är ful, tjock, flötigt hår… Men jag vet, det är inte heller så lätt alla gånger.

Det som jag ändå tror vi alla kan vara överens om, är att när någon lämnat oss och detta liv, så är det banne mig för sent. Så vad väntar vi på? Det kommer inte bli lättare en annan dag.

Avslutningsvis, jag är så tacksam för alla som lägger tid på att läsa min blogg, och uppskattar verkligen responsen jag fått. Det gör så att jag vågar skriva mer. Tack!