Man ska inte vara snäll så det stavas D-U-M

För visst ligger det en hel del i det? Min farmor var en fantastisk kvinna, fru, mamma och farmor-mormor. En av mina många förebilder, hon kunde verkligen glädjas i vardagen. Av det lilla. Det är jag tyvärr sämre på, och jag vet att jag inte att jag är ensam om det.

Varför är vi så dåliga på detta med att glädjas av saker?

Jag tror att en stor del av detta beror på att jag alltid gått vidare till nästa steg. Sprungit på och inte stannat upp. Det här gör ju visserligen också att jag sällan eller aldrig grämer mig över misslyckanden. Jag har redan släppt det och gått vidare. Det sista är väl en god egenskap kan jag tänka. Så länge som man lär sig av sina misstag. Och ja, det gör jag. Även om jag släpper det snabbt, kan jag lova att jag gett mig själv bannor. Det är ju lite tråkigare att göra samma sak, alltså släppa saker, man borde glädjas av. Det var mitt nyårslöfte till mig själv. Glädjas. Eller ja nästan, jag skulle skratta mer. Men det är väl typ sak samma?

Jag tycker visserligen det här med löften är lite löjligt. Visionen om att skapa nytt liv, med träning och nyttig mat etc. Aldrig förr köps så många gymkort och pulverdieter som efter nyår... Och sen efter någon vecka med svält och hysteriskt tränande, ger man upp och gråter med glassbyttan i högsta hugg i soffan. Misslyckandet är ett faktum. Men ja, jag gjorde ett löfte till mig själv. Jag tyckte att det inte passade in i kategorin ”ouppnåeliga löften” som träningen och maten…

Hittills har jag ändå varit duktig måste jag säga. Det har visserligen gått åt en hel massa bubbel, men det har också firats och njutits. Glädjts. (Finns det ens ett sånt ord? Jag tror inte det, men jag tycker det låter bra. Lite tungvrickande.) Jag har skrattat. Jag har firat stort som smått. Att solen skiner, köpet av en båt, att ha vågat förändringar, att ha en fantastisk familj och sambo, att jag efter 378 felparkeringar fick en p-bot (då är det ju 377 kvar till nästa!) att mitt odlingsprojekt resulterade i EN jordgubbsplanta (det kunde blivit NOLL! och jag väljer att ignorera min kära grannes elaka tunga ”det där är ingen jordgubbsplanta, det är ett ogräs som kom med jorden”), examen ifrån IHM, ett gött liv i stort… Men man kan alltid bli bättre, eller hur?

Nu ska jag ta det ett steg längre. Jag ska börja fira misslyckanden. Inte fira misslyckandet i sig, men att jag lärt mig av det och att det garanterat kommer komma något gott ur det där felsteget. Min pappa säger, farmors pojk, att får man en motgång, vet man att det snart kommer en medgång. Jag tror på det, och den tanken, gör plötsligt ett misslyckande rätt gött. Nästan så man ser fram emot dem. För då vet man, att något bra lurar runt hörnet.