Ledarskap ur ett annat perspektiv

Det visade sig att minst 100 olika skolklasser hade bestämt samma sak den dagen. Vi upptäckte snart att klasserna hade rendez-vous, en efter en, med några av kongressens medarbetare på de stora trapporna utanför The Capitol, och vi satte oss så diskret som möjligt vid sidan om för att medlyssna. Högst seriösa representanter från kongressen höll ett kort anförande på polerat språk med en rad fakta om sin arbetsplats. Åhörarskaran var måttligt engagerad, möjligtvis med undantag från lärarna. Efter ca 10 minuter var det dags för frågestund, dvs ett ögonblick av förlägen tystnad, tills en av lärarna sammankallade till klassfoto. Sedan kunde eleverna äntligen återuppta aktiviteter av mycket större vikt, så som bättra på nagellack, ta ett par selfies, kolla frisyren, sno varandras kepsar, eller fnissande utbyta hemligheter.

Vår "kongressman"...

Medan vi satt och diskuterade våra iakttagelser hade vi plötsligt omringats av ytterligare en klass, så nu satt vi mitt bland dem. Det var en 5:e klass från Memphis, och för att fortsätta smälta in (…) bestämde vi oss för att sitta kvar under deras möte med kongressrepresentanten. Han var försenad, och när han äntligen dök upp hade klassen slöat till ordentligt i solen.

“Hi, what’s up?” Någon av de tuffa killarna vågade sig på ett käckt “Yow, what’s upp, man?” tillbaka. “So you guys are from Memphis?” “Yeah!” Några till började vakna. “What do you like best about Washington?” Nu började ännu fler elever delta i diskussionen, som under ett par minuter handlade om att en av dem hade inhandlat nya basketkängor som både var billigare och snyggare än i Memphis. Ett par kommentarer kring gårdagens basketball match visade att kongressmannen delade favoritlag med några i klassen. Därefter blev det frågestund direkt, “So, what kind of questions do you guys have?”

… och “vår” 5:e klass från Memphis.

Till skillnad från de andra sessions vi hade sett började frågorna hagla. Med stort tålamod och humor besvarade han allt från hur man blir medarbetare på kongressen, vilka arbetsuppgifter han hade, hur mycket han tjänade (“it is public information, you can go to this website and find out!”) till vart han hade köpt sin kostym (“At Shop X. I suggest you go there when they have sales, because then you can get really good deals there.”) Varje frågeställare adresserade han med ett respektfullt “Yes, Sir?” eller “Yes, Ma’m?”, vilket lät mycket ovanligt i våra öron, men väldigt trevligt. Efter 20 minuter var det han som fick avbryta för att hinna till nästa rendez-vous, och klassen tackade honom med en stor applåd. De hade garanterat lärt sig mer om kongressen och senaten än de andra klasserna vi hade sett tillsammans.

Vad var det som gjorde att han lyckades så mycket bättre än sina kollegor? Han skapade engagemang genom att tala ett språk som eleverna förstod. Han ingav känslan att vara en av dem. Han respekterade dem för vilka de var och mötte dem just där de befann sig. Han lät eleverna styra diskussionen med sina frågor men såg till att fylla svaren med relevant fakta. Han tyckte om sitt jobb. Han var prestigelös och uppriktig. Mest av allt hade han en stor portion humor.

Låter bekant? Ingen rocket science. Men det fungerar.