Jag är inte perfekt.

Då kan personen i fråga man är kär i verka perfekt. Men då är man kanske inte riktigt vid sina sinnes fulla bruk, och jag tror inte man kan hållas ansvarig för sina handlingar då. För ett tag sedan så myntade jag ”Kärleken är inte blind, den är efterbliven”. Jag är rätt nöjd med det uttrycket själv, om man nu får vara nöjd med sig själv. Vissa tycker inte det.

Jag är inte en person som någonsin utger mig för att vara perfekt. Snarare tvärt om. Jag vet att jag är rätt bra på en del saker, och att jag är totalt värdelös på andra. Precis som de allra flesta av oss. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Målet är väl att sakta men säkert bli den bästa versionen av sig själv. Inte ens det kommer vara perfekt.

Jag märker den senaste tiden att fler människor tycker sig kunna ha åsikter om mig som person. Det kanske inte är så konstigt egentligen, jag har ju fått träffa så otroligt många fantastiska människor den sista tiden. De allra flesta är oerhört snälla och positiva. Det blir jag väldigt glad över. Andra är det inte. Jag har fått frågan flera gånger om hur jag gör när jag får negativ kritik. Alltså, oftast så rinner det av mig lika snabbt som det kommer. Ibland får jag intala mig själv att släppa det. Vilket jag alltid gör, men ibland kan det ge en liten törn i hjärtat. Att det rinner av, är inte samma sak som att jag inte tar till mig. Men att ta till sig kritik för vad saker är, eller att ta till sig kritik för den person jag är, är helt två olika saker.

Jag är kanske inte en person som direkt rättar mig i ledet och tänker igenom exakt allt jag säger. Men, om jag ska vara ärlig så låter det förbannat tråkigt att göra det, rätta sig i ledet och tänka efter innan. Hej vad det går, är mer min melodi. Hej vad det går och shit, där blev det krock. Jag kan förstå att det kan sticka i ögonen på vissa, vissa som tycker att jante är något fint, och att man minsann inte kan vara nöjd över vad man åstadkommit. Nä, för i mellanjölkens land, får man inte vara stolt över sig själv, ha höga ambitioner och våga säga det man tänker. Det kan ju uppfattas som att man tycker att man är bättre än någon annan. Hur vågar man lixom?

Jag är i grunden en väldigt positiv och optimistisk person. När någonting inte blir som man tänkt, så tänker jag direkt, att något bättre kommer komma. Jag var ute på en gymnasieskola förra veckan och en tjej frågade hur man skulle göra för att veta vad man vill. Ja, jag har ingen aning egentligen, men man kan ju prova olika sommar och extrajobb, och faktiskt vara kritisk mot sig själv om hur man är som person (dvs om vad man är bra på, vad man tycker om och vad som är viktigt) och skapa sig en bild utifrån det. Hennes svar var att hon tyckte det var en tråkig utbildning hon valt. Min direkta tanke var då ”Men vad bra, då vet du ju vad du inte vill!” Jag har kanske inte alltid varit sån, utan det är någonting jag jobbat på och förstärkt för mig själv. Jag märker att jag mår så mycket bättre av att välja att vara positiv än tvärt om. Jag märker också att de utmaningar jag ställs inför inte blir oövervinnerliga om jag tänker att det här klarar jag. Jag väljer alltså att vara glad, för att jag mår bra av det. Oftast väljer jag rent automatiskt, ibland kan jag inte det, och behöver tvinga mig att aktivt tänka på att välja.

Hur som helst, förra veckan träffade jag en person som tydligen tyckte att ”flicka lilla, inte ska komma här och komma här”. Personen i fråga vred och vände på det jag sa så att det blev helt annorlunda mot vad det var menat. Vid detta möte tog jag illa vid mig, alltså, jag ser inte mig själv som en elak människa, men efter detta samtalet så började jag undra om jag kanske torterade små kattungar på min fritid, utan att veta om det. Allt som jag är stolt över, var inte bra gjort. Jag hade bara haft tur. Jag behövde minsann tänka på vad jag sa, för att en del tar illa vid sig. Jag skulle sluta vara så kaxig, för så duktig var jag inte, personen i fråga hade minsann sett bättre.

Som sagt, just då tog jag illa vid mig. Jag har funderat en del på det här i helgen också. Sa jag något dumt? Är det fel att vara stolt och nöjd? Vad kan jag göra annorlunda? Jag vill ju såklart inte att folk ska känna sig obekväma, och ta illa vid sig med det jag säger. Jag insåg tillslut, att jag inte skulle ändra på ett skit om jag fick göra om det. Jag insåg att världen är full av små, avundsjuka människor som aldrig kommer kunna glädja sig över någon annan. I deras ögon kommer alla som lyckas med det som de egentligen själva vill, vara hemska människor. Människor som går över lik för att få sin vilja igenom. Ja visst vet du, jag har ju också ett sisådär 25-30 döingar här i min garderob. Att klättra på folk har blivit lite av en hobby. Jag torterar kattungar till frukost också. Eller inte.

Frågan i det stora hela kanske egentligen är vad som ger denna person rätt att sprida sin iritation och sitt misslyckande till andra? Jag har ju tur att ha en bred grund att stå på, men fantastiska föräldrar, syskon, min sambo och vänner som stöd. En liten törn är inte hela världen. Men alla har det inte lika bra som jag. Ett sådant utlåtande kan kanske vara förödande för en annan? Så, vem är det egentligen som är den elaka personen i sammanhanget? Jag vet vad jag tycker i alla fall. Och till den människan kan jag inte annat än att känna sorg för. För denna person missar mycket glädje i livet. Och ingen är perfekt. Jag väljer att skratta åt eländet, jag lovar, det är bra mycket lättare än att gräma sig.