Allt var lugnt fram tills att prisutdelningen skulle starta.
Jag var ju redan så stolt och glad över att bara blivit nominerad och sedan blivit en av de sex som gick till final, att det liksom inte var så viktigt att gå längre. Självklart önskade jag ju det, men resan jag redan gjort var inte dålig den heller. Jag fick komma till Berns och dricka bubbel, det var gott nog. Men när det väl var dags, alltså. Hjärtat klappade och pulsen dånade i skallen. Jag började svettas. Tankarna snurrade.
”Tänk om. Tänk om jag vinner. Vad säger man då? Äh, klart du inte vinner, de andra är så fantastiskt duktiga, glöm det! Du kom hit, var glad över det”
Sex finalister skulle bli tre. Jag vågade nästan inte titta. När moderatorn presenterade mitt namn som en av de sista tre, visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag, en av tre? Oh shit! När hon sedan började läsa nomineringen tittade jag, pappa och Christian (två av mina största stöd var ju såklart med) på varandra. Jag fick fram. Det är ju jag! Jag vann!
Motiveringen:
”Redan som 13-åring satte vår vinnare målet att en dag axla vd-rollen. 14 år senare har Årets Unga VD 2014 byggt upp ett framgångsrikt teknikföretag som lyckats sätta både kunderna och de anställda i centrum. Genom att arbeta resultatinriktat, innovativt och med hjälp av sunt ifrågasättande har företaget sedan starten 2011 vuxit stadigt och har idag 17 anställda och en omsättning på 22 miljoner kronor. Juryn kan inte tänka sig en mer välförtjänt vinnare av priset Årets Unga VD 2014 än Ruth Westberg.”
Kan ni fatta? De valde mig. Det är overkligt. Jag gick upp på scenen, med ben som knappt bar. Vad skulle jag säga nu? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. När jag fick frågan om varför just jag var så bra visste jag inte vad jag skulle svara. Varför är jag bättre än de andra? Varför valde juryn mig? Vad svarar man på det? Om jag ska vara ärlig, jag har ingen aning.
Det som jag dock vet skiljer mig från många andra är att jag faktiskt inte kan. Jag driver ett teknikföretag och är inte tekniker. Ofta är det den som kan mest som också bestämmer. Så är det inte hos Concept. Det tror jag är en bidragande orsak till vår framgång. Jag måste förlita mig på mina medarbetares kunskap och ge dem utrymme att få visa vad de kan. Och vet ni, det gör det förbannat bra. För även om det på det fina priset står just mitt namn så är det inte bara mitt pris. Företagande är ett stort samarbete. Ett samarbete där jag och mina Conceptare tillsammans arbetar för att göra våra kunder så nöjda att de vill lägga nya projekt till oss. Där vi tillsammans försöker bli bättre, och utvecklas. Alla är lika viktiga delar i kedjan. Ingen mer eller mindre, utan vi behöver alla varandra. Det är våra olika kunskaper som tillsammans blir förbannat bra. Och det är tack vare dem som jag fick stå på en scen och ta emot ett fantastiskt pris. En bekräftelse på att vi tillsammans gjort rätt. Mycket rätt.
Och vet ni vad? Det är precis det som vi ska fortsätta att göra. För vi ska bli bäst på det vi gör.