Jag, nominerad?

För er andra, så är ni förlåtna och ni får reda på det här.

För ett tag sedan fick jag veta att jag blivit nominerad till Årets unga VD. I stunden tänkte jag inte så mycket på det. Mer en kul grej. Som jag brukar reagera, jag hoppar på, resan går av bara fan, och först efteråt insåg jag vad som hände. Typiskt mig.

Några dagar efter att jag fått reda på det här började jag tänka. Vad var det egentligen jag skulle vara med i? En tävling? Årets VD hade jag hört om innan, men Årets unga VD? Det visade sig att det är första gången de har denna utmärkelse, där kriterierna är:

- Pristagaren har kunnat visa på särskilt goda resultat i form av påtaglig tillväxt och nyanställningar i den verksamhet som han/hon är vd för.

- Pristagaren har förmåga att leda människor och har genom sitt ledarskap fått människor att växa.

- Pristagaren tar aktivt ansvar för hur företaget påverkar samhället, ur såväl ekonomiskt, miljömässigt som socialt perspektiv.

- Pristagaren skall vara under 30år.

Okej. Och där platsar jag? Lilla Ruth Elin Hillevi Westberg-Nyström? Ni vet de där människorna som är med i sånt här, är ju sådär duktiga. De har koll på vad de gör, när hur och varför. Som är så självsäkra att de inte ens böjer sig om de skulle springa in i en stålvägg. Ni vet de där supermänniskorna. Inte den som kommer ut till bilen på morgonen, och inser att man har glömt att ta på sig byxorna. Eller som gråter till lejonkungen. Eller som badar som en tant ifrån stegen...

Ja herregud. Som vanligt, återigen väldigt typiskt mig, började jag bli nervös. Min sambo tycker jag är knäpp, för jag slänger mig ut i nya saker med en jäkla fart, de som han backat för är inte något jag tänker så noga på. Men, när det plötsligt är jag som person som ska vara med, då blir jag ofta nervös. Rädd och feg. Jag har lätt att skryta och vara stolt för andra och mitt Concept, men för mig själv? Ja det är svårare.

Jag insåg att valet faktiskt inte var mitt. För det var inte jag själv som nominerat mig. I min värld så finns det så många duktigare människor. Så många som jag ser upp till. Att välja mig som kandidat framför dessa, njae… Men, nu nominerade jag ju inte mig själv (får man ens göra det?) utan blev nominerad. Valet var inte mitt. Och vet ni vad. Jag gick från att vara nervös och liten, till att faktiskt bli förbannat stolt. För, jag insåg att för den som nominerat mig var jag en av de där duktiga människorna. En som har koll, som är driven. Det handlar inte om min bild av mig själv, utan någon annans bild av mig.

Jag skriver ofta om att utvecklas, vara snäll mot sig själv, min glädje och stolthet för mitt Concept. Min familj och vänner. Våga. Dem jag är stolt över vill jag ju att de själva ska vara stolta över vad de åstadkommer, se sig själva med mina ögon. Och inte vara så hårda mot sig själva.

Jag jobbar själv mycket med det här, för jag är expert på att vara självkritisk. Hård mot mig själv. Jag kanske måste inse att jag har kommit en bit på vägen. För några år sedan hade jag antagligen inte vågat bli stolt som jag blivit denna gång. Jag hade stannat kvar i min nervositet. Det är väl tur man kan utvecklas. För nu är jag fruktansvärt stolt. Tänk att jag är en av dem som är med i tävlingen. En av dem som har chans att komma vidare till nästa steg, där de sex med flest röster får komma till juryn. Om ni vill hjälpa mig med det så kan man kopiera adressen, klistra in i sin webläsare och komma till sidan för röstning. Imorgon stängs omröstningen.

Det klart att jag vill bli en av de sex, men vet ni vad, jag har på något sätt redan vunnit. För, för en person så är jag sådär duktig att jag platsar bland alla de andra duktiga. Och för det, är jag förbannat stolt.

Tack.