Samma fråga om och om igen.

Efter att ha föreläst om vikten av könsmixade grupper, kompetens och kopplingen till ledarskap och företagskultur i Boston, New York, Amsterdam, Sankt Petersburg och Knohult, (Stockholm alltså) kan jag slå fast att i grunden kommer samma fråga upp överallt: 

Hur engagera männen i frågor kring jämställdhet? Och hur få män att ens komma till seminarier i frågan? Ja, en sak är säker, använd inte ordet jämställdhet, då försvinner de flesta män.

Så vad säga/skriva? Lönsamhet, kanske? Nja, det är klurigt. McKinsey och organisationen Catalyst hävdar visserligen att fler kvinnor i ledningen påverkar just lönsamheten. Men det där är ett farligt svärd att använda. De flesta män läser detta som att det är kvinnor i sig, den biologiska varelsen, som är lönsam. Och det har mig veterligen ingen sagt (jodå, det finns militanta feminister som hävdar detta, men de flesta av dessa har aldrig arbetat på ett företag, långt mindre suttit i någon företagsledning. De sitter i organisationer eller på våra lärosäten.) 

Nix, det är kompetens i botten, det är personligheten och det är mixen i styrelsen eller ledningsgruppen, som kan göra skillnad. Det är vad rapporterna talar om. Sen är det en helt annan sak att många män, rekryterare och chefer, rekommenderar och i huvudsak anställer kopior av sig själva, dock något svagare personlighetsmässigt, så chefen vet att han kan styra den nya medarbetaren. Jag tror inte att det är medvetet alla gånger, men det är svårt att tolka statistiken på annat sätt. Det spelar nämligen ingen roll om det är mest kvinnor eller män anställda på ett företag/ organisation/kommun etc, det är i alla fulla fall män som får chefspositionerna. Och det ser lika ut i de företag jag varit på i de olika länderna ovan.

SÅ hur engagera män i just denna fråga?

1. Männen måste vilja och våga själva.
2. Företagsledningar, VD, måste vara föredöme och dela med sig av sin vision.
3. En 10 års plan läggas och en process måste starta.

Vill männen detta? Vill kvinnorna? Nix, inte tillräckligt många av något kön är i grunden tillräckligt intresserade. Det spelar ingen roll att det finns goda exempel. De är för få. Och för osynliga. Det spelar ingen roll hur många rapporter och statistik vi visar och nickande och hummande tar till oss på seminarier, det är viljan och modet som saknas. Modet att stå upp och säga att ”här behövs ingen lagstiftning, det räcker med den vi har, nu ska det bli kompetensen som styr och då blir det 50-50.” Typ. 

Men det gör dom väl, maktens män, säger allt det där? Nja, det är allt med vänster hand. Politiskt korrekt, alltså. Så nu väntar jag på klara besked och tydliga direktiv från Leif Johansson, Jens Spendrup, Carl-Henrik Svanberg och Konungen hur vi ska ta nästa steg.

Samhället i stort? Förändra synen på kvinnligt och manligt? Ja, då är det hemmet, kvinnorna som står för större delen av uppfostran av de små telningarna, förskolan och skolan. Media. Och så vidare, ja ni vet. Och, naturligtvis, politik och beslut i riksdagen. 

Det är de vägar vi har. Tyvärr. Då förstår ni själva hur segt och hur lång tid det kommer att ta innan flickorna åter ropa: Befrielsen är nära.

10 juni 2013

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp