Jag känner en kille

På ett möte nyligen träffade jag en gammal bekant, en man, som berättade för mig hur viktigt det är med betyg i skolan och att barnen fostras in i att tänka ”rätt och riktigt”. Och han pratade om kontaktnätet som måste byggas upp, gärna med föräldrarnas hjälp. Mannen sa att” till syvende och sist” så är ju betyg ett instrument som är bra för både barnen, föräldrarna och läraren. Det ger en fingervisning vartåt det lutar och om det ska bli ”någonting” av flickan/gossen. Kanske det, sa jag men det finns ju en risk att några stämplas för tidigt och inte får vara med, människor mognar så olika. Förvisso, sa mannen, men lite spill får man alltid räkna med, så är det i alla system.

– Jag känner en kille, sa jag, som vägrade gå i skolan redan i första klass, han blev skickad till Uppsala och fick träffa psykologer i 2 dagar för testning, han bedömdes som ”frisk” och var naturligtvis tvungen att börja i ”ettan”, men sen fortsatte eländet. Han åkte fast för snatteri när han var 8 år, högg en kille med kniv alldeles nära ögat vid 9 års ålder och polisen kom hem till honom och familjen en kväll. Inte roligt. Han åkte fast för sniffning av thinner och bensin vid 12 års ålder, blev tagen av polis och barnvårdsnämnd för fylla vid 14 år och kom hem blåslagen och full vid 15 efter att ha fått stryk i Furuviksparken. 

– Oj, sa mannen jag pratade med, det var ingen bra start, hur gick det för honom i skolan då?

– Han fick gå om årskurs 9, sa jag, eftersom han bara hade 1or och 2or i betyget och inte kom in på gymnasiet, hans mamma krävde att han skulle få gå om. Det där är väl IG idag, typ, men när han gått om 9an så fick han bättre betyg, snälla lärare du vet och då kom han in på gymnasiet.

– Och vad hände där, vände det?

– Nix, han hade bara 1or och 2or när han ”tog studenten” men han fick plugga och tenta upp betyg på sommaren, den krävande mamman igen som jagade rektorn. Sista året på gymnasiet stal han cyklar, på helgerna, som han slängde i Gavleån i Gävle och så slog han sönder backspeglar på bilar som lördagsnöje och en gång slog han en stol över munnen på en kille som skadade tänderna svårt, vid 18 blev han själv inlagd på sjukhus en vecka för sönderslaget näsben och vid fyllda 19 åkte han fast för rattfylla, 2.23 promille, det är mycket, vet du, och för det fick han 2 månader i fängelset, satt på Åbyanstalten utanför Uppsala där han lärde sig att röka hasch. Och han gjorde en del annat som han funderar på än idag om det var så smart.

– Ja, du ser, hur det kan gå, sa mannen jag pratade med, den där skulle dom tagit i med hårdhandskarna med, låter som ett rötägg. Men du vad hände sen, vad gör han idag?

– Ja, sa jag, det gick rätt bra sen, han blev faktiskt psykolog, det kan man ju förstå, med den uppväxten, egna problem du vet och allt det där, och sen rullade det på, personalchef på Svensk Filmindustri, Europa chef för Apple Computers ledarskapsutveckling i 15 länder, egen firma som executive search konsult, föreläsare, delägare i olika bolag och författare. Den där eländiga bakgrunden tog honom faktiskt ända till jobb och bostad i Paris och London, föreläsningar över halva världen och till IHM i Göteborg, ja till och med till Yale University i New Haven.

– Men, va f-n sa mannen, du pratar om dig själv eller hur? Hur kunde det vända så till den mild grad?!

– Min mor, sa jag, och hennes fyra mål för mig. Universitetsexamen, egen firma, bli chef och att bo och arbeta utomlands. Det här var inga planlösa drömmar, detta var en plan hennes personliga revansch, detta var den resa hon själv hade förvägrats och som hon gjorde till ett åtagande för mig. När jag hade fyllt sju år tog hon mig till Uppsala, hon visade mig universitetet och sa, ordagrant: Lova mamma att du går på den här skolan när du blir stor. Och det lovade jag. 16 år senare var jag där. Tack vare henne. Tack vare hennes krav och förväntningar. Tack vare hennes obändiga tro på att jag kunde ”om jag ville”. 

Min mammas tro räckte långt, längre än vad många trodde och kunde tänka sig och vet ni vad; Min mor hade inget kontaktnät, var en ”vanlig” kontorsslav på kommunen, hade ingen akademisk examen, hade aldrig varit utomlands, men hon ställde krav och förväntningar som jag, visserligen, smet ifrån i 20 år. Men dom där kraven var inpräglade i ryggmärgen och jag visste att hon hade rätt. Jag kunde, om jag ville. Vad lär vi oss av detta? Tja, kanske att vi inte alltid ska döma för snabbt när vi ser ”rötäggen” och kanske att barn mår bra av krav och förväntningar även om det inte märks för stunden. Men vi lär oss ingenting om vad betygen spelar för roll. Mor dog 1996, men jag vet att hon var stolt. Inte för att hon någonsin sa det till mig, fattas bara, men jag har hört från andra, att hon skröt ibland om sitt rötägg till pojke som klarade sig, trots allt, och som uppfyllde hennes drömmar.

16 oktober 2013
Till toppen av sidan Till topp