Blogginlägg av Lars Einar Engström

Lars Einar Engström

Författare, krönikör och föreläsare. Under många år har jag arbetat med ledarskap, organisations- och ledarutveckling kring framtidens kompetens i flera länder i Europa.

Delarna gör helheten. Pusslets olika bitar ger tillsammans hela bilden. Tänker jag när jag hör Stefan Löfven prata om hur regeringen styr landet. Statsministern pratar på presskonferens (ang Transportstyrelsen) om hur landet och regeringen styrs. Han pratar "stuprör" - en modell där varje departement sköter "sina egna" frågor och inte lägger sig i, bryr sig om, andra departements och avdelningars utmaningar och problem. Statsministern säger att så "fungerar det och så har det alltid varit". Lite nervös blir jag.  Men, statsministern är inte ensam. Även i näringslivet stöter jag alltför ofta på samma tankesätt. Jovisst pratades det om samordning och öppenhet, och jag får se powerpoints med horisontella linjer i organisationsscheman som visar hur det skall fungera. Men gör det verkligen det? Ibland kanske, men lika ofta inte.  Två exempel: 1. Jag föreläser om mångfald och oftast, mer fokuserat, på jämställdhet. Samtidigt arbetar jag med rekrytering sedan snart 35 år. Det senare innebä...

Nu är det nio år sedan som jag skrev för en antologi, där tolv män under ledning av författaren Mats Söderlund skrev om mäns våld gentemot kvinnor. Boken heter "Våld till vardags" (Ordfront, 2008). Jag hade inte haft en tanke på att jag hade något med den frågan att göra. Jag blev nervös när Mats ringde, han trodde väl inte att jag?   För att försöka förstå något mer så läste jag Mona Eliassons bok "Mäns våld mot kvinnor" (Natur och Kultur, 1997), där Eliasson skriver: "Hot om våld är en företeelse som kvinnor måste ägna uppmärksamhet åt i sitt dagliga liv, oberoende av om de lever tillsammans med våldsamma män eller ej. Våldet är en mycket viktig del av kvinnors verklighet som ingen längre kan blunda för." (sid 80) Det är ju 20 år sedan hon kom med den boken, och problemet var inte precis nytt då heller. Fast nu är det väl "dom andra" som är värst. De nyanlända. Riktiga svenska män sköter sig.   Har läst Eliassons bok igen och jag inser att det finns något inuti mig. En inre känsla...

Det slår mig, efter ett antal timmar vid TV apparaten, här i Chicago, att amerikanska män är ena riktigt krassliga krakar. Dåliga magar, dåliga ryggar, potensproblem, allergier, problem med synen, huvudvärk, svårt att sova, snarkningar, högt blodtryck, restless legs, förkylningar, rethosta, hjärtklappning och ledbesvär, för att bara nämna några åkommor. Dessa sjuklingar ser, för det mesta ut som tagna ur en Dressmankatalog, rätt snygga faktiskt, och om jag inte hörde speakerrösten så skulle jag trott att dom var friska. Samtliga är också gifta, verkar det som. Fruarna (inget gaypar så lång ögat siktat), är cirka 27 år, långa, slanka och blonda. Dom har 2, oftast 3 barn, att ta hand om och göra äppelpaj åt. (Jag noterar att framförallt pojkarna verkar vara ena riktigt busiga små gulliga rackare! Såna där ungar som är roliga att se på film. Kanske.) Barnen är i sju till fjorton års ålder, så dom blev mammor tidigt, dessa fotomodell liknande pumor. Och, som ni redan gissat. Kvinnorna ä...

Jag är mentor åt Sophie Olsson Barnekow, 16 år, och Sophie har som ett skol- och bokprojekt intervjuat fem framgångsrika kvinnor i olika världsdelar. Sophies berättelse är intressant ur flera aspekter, inte minst vad gäller en ung kvinnas tankar kring karriär och jämställdhet. Såhär skriver hon: Som en stark och modig kvinna, har min mamma alltid varit en förebild åt mig. Hon har ofta pratat om kvinnors rättigheter och jag har haft glädjen att få följa med på evenemang där både män och kvinnor talat om lika möjligheter för båda könen. Därigenom har en passion för att skapa en jämlik och jämställd miljö växt inom mig. Då bestämde jag mig för att mitt personliga projekt i skolan skulle bli att ta upp det här viktiga ämnet, genom att visa perspektivet från några kvinnor och lyssna på deras berättelser. Jag visste att jag inte bara ville skriva 40 sidor av fakta och statistik - inte att det inte är viktigt, för det är det definitivt. Jag bestämde mig för att kontakta fem starka kvinnlig...

Min dörr är alltid öppen, bla, bla, bla.  För 2 år sedan skrev jag på bloggen om arbetsmiljö och mobbing. Nu kommer nya regler för arbetsgivare, från 31 mars 2016.  Märkligt ändå, det blir alltså inte roligare och roligare på våra arbetsplatser trots gratis latte och gymkort. I en debattartikel i DN idag slår Arbetsmiljöverkets generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem fast att: "Mellan år 2010 och 2014 har antalet anmälda arbetssjukdomar på grund av den organisatoriska arbetsmiljön ökat med 70%. För hög arbetsbelastning och problem i relationerna på arbetsplatsen är exempel på vad som ligger bakom siffrorna. I en ny intervjuundersökning som Arbetsmiljöverket låtit göra, svarade över hälften av de tillfrågade arbetsgivarna och arbetstagarna att de känner någon som har blivit sjuk på grund av stress på jobbet (68% respektive 80%). En majoritet av de cirka 1 000 arbetsgivare och 2 000 arbetstagare som intervjuats känner också någon som är i riskzonen för att bli sjuk på grund av stress på j...

Swedish Match, ett bolag som slåss för att få snuset legaliserat inom EU. Men det ser mörkt ut, eller ljust, beroende på vilken sida av frågan du står. Men som gammal snusare är jag nog böjd att hålla på ”rör inte min prilla” kampanjen även om jag inte skulle sätta en sådan skylt i bakrutan på bilen. Förresten, kan ni historien? Minns ni statliga AB Svenska Tobaksmonopolet? Det som sedan blev Svenska Tobaks AB och så småningom Procordia AB, börsnoterat 1989 och sedan namnbyte 1992 till Swedish Match. Cigaretter var en stor stridsfråga och striden var hård ibland. Skulle staten verkligen sälja cigaretter och samtidigt prata om folkhälsa? Svaret var naturligtvis nej. Det där är historia nu, och Swedish Match säljer sedan 17 år inte cigaretter utan arbetar istället för en värld utan cigaretter”. Snuset är den stora kassakon. Låt vara att man fortfarande säljer cigarrer. Och visst minns jag i min ungdom en del snusande gubbar, där det rann svart saliv i skägget. Historia det med. Men se...

Poeten skrev: Jag var aldrig nån särskilt bra make, aldrig nån särskilt bra far.  Det där känner jag ju igen. Egna tillkortakommande. Egen olycka. Egna missar. Unt zu weiter. Någon måste ju få sona för att jag inte är tillräckligt tillräcklig. Som pappa, som man, som människa. Och varför inte barnen? Barn repar sig ju alltid. Sägs det. Varför skulle vi annars behandla dom som vi gör. Ja just ja, tidsbristen. Vi har inte tid. Tidspusslet, du vet. Skolan och dagis får väl uppfostra?  Inte lätt att vara förälder. Vad, hur, är en bra far? En bra Mor? Det är som om varje generation måste testa från noll. Finns det ingenting vi lär oss av våra egna föräldrar? En sak kanske. Du vet den där klassikern: "Jag ska inte göra som dom gjorde i alla fall." Känns inte som en bra och solid grund att stå på.  Inte göra som dom gjorde? Är det alltså det bästa vi kan komma upp med?  Men nu finns det coacher, kurser för föräldrar. Hurra! Jag skrev en uppsats på psykologiska institutionen i Uppsala för s...

TeliaSonera, ett bolag som vi de senaste åren kopplat ihop med konstiga affärer och misstankar om mutbrott, har de senaste åren bytt ledning och nyckelpersoner på en rad positioner. Koncernen arbetar hårt med att sälja av de verksamheter som gett upphov till de affärer vi kunnat läsa om i medierna. Men det finns flera ljus i mörkret som omgav bolaget för några år sedan, 5G samarbetet med Ericsson är ett sådant och ett annat är nya Sverigechefen, Hélène Barnekow. Företaget har, i Sverige, ca. 8 000 anställda, 59 % män och 41 % kvinnor. På chefsnivå, 63 % män och 37 % kvinnor. Förresten, minns ni Televerket? Statens stora verk där människor kunde tillbringa ett helt liv och generaldirektören var allsmäktig. Verksamheten startades 1850. Då var inte jag med, men jag minns Televerkets bilar och den svarta fasta telefonen i hallen hemma hos mor och far och gubben i "uniform" som monterade in anläggningen. Magiskt! Och det var det ju. Inte för att vi använde telefonen speciellt mycket, på ...

Häromdagen deltog jag, via facebook, i en tråd som startades av Ida Östensson, grundaren av Crossing Boarder som numera heter Make Equal (www.makeequal.se). Ida uppmanade sina vänner, däribland mig, att berätta om de svar man brukar få på företag och organisationer, myndigheter och övriga, som inte förstår mångfaldsfrågan eller som inte alls arbetar med mångfald eller jämställdhet, men som tror att dom gör det. Typ. Nämligen när denna fråga ställs: Hur arbetar ni med mångfald och/eller jämställdhet? Alla är lika mycket värda hos oss! Hos oss är alla välkomna! Vi eftersträvar mångfald. Hos oss ser vi alla som individer, inte som representanter för en grupp. Hos oss är alla människor. Vi gör inte skillnad på kön, vi ser inte kön. Människan är vår viktigaste resurs. Vi välkomnar en mångfald av sökande. Klart vi ska ha kvinnor i styrelserna (men inte i vårt bolag.) Här har vi högt i tak! Vi ser till kompetens, aldrig till kön. Jag ser inte färg! Vi har en kvinna i styrelsen redan och tv...

Män, ensamma eller i grupp, är naturligtvis det farligaste djur som världen skådat. Eller om vi nu inte vill vara djur, världens farligaste varelser då, känns det bättre? Detta faktum är väl dokumenterat från krig och vardag, från brottsstatistik till kafferummet. Från hemmet till arbetslivet. Från Paris till Istanbul. Och på festivaler och i det allmänna rummet. Män har alltid och i alla sammanhang ett övertag, och det vet båda parter. Jag kan undra varför vi män har så lite eget tänkande och agerande, fritt ifrån gruppens mekanismer och tryck? Vi som är så starka och modiga? Och vi har ju internet. Så bra. Så små är vissa av oss att vi anonymt hotar och hatar. Så små är vissa av oss att vi kan förnedra genom att hänga ut lögner på internet. Och vi vet ju att kvinnor, av många män, anses stå "lägre i rang" än män och så länge vi inte kan förstå att det i grunden är fel, så deltar vi, alla män, i förtrycket som leder till våld i olika former. Hatar vi kvinnor? Nix, inte "vi" men "do...

Du känner säkert igen den där känslan av obehag, den råa krypande skräckblandade ångesten när du sitter vid gaten och väntar på att få gå ombord på en tio timmars resa till, tja, varför inte Chicago? Jag ser mig om. Låtsas sträcka på mig och se likgiltig ut. Men är hela tiden på helspänn. Det kommer väl ingen som jag känner nu. Gode Gud skona mig. (Och jag ber en snabb bön: Om du skonar mig, Gud, så ska jag bli en bra människa resten av mitt liv, men, om Du ändå måste skicka någon, ta vem som helst, men inte en optimist. Amen.) Jag är beredd att andas ut, när jag tror att det gått bra och jag förbereder mig för att gå på planet, då, precis då, hör jag: Lasse! Tjenare Lasse! (Som om någon, någonsin kallar mig Lasse?) Och då vet jag, detta är en sådan där optimist, en sån där ni vet, som vill p-r-a-t-a och gnessa* lite… Och som ständigt levererar floskler som att: Allt går bara man vill! Så illa är det inte! Låt oss se framtiden an med tillförsikt! Allt kan hända! Nu tar vi nya tag! D...

Vi skulle till ett annat ställe, sa dom som bestämde. Till ett bättre ställe. Sitt stilla i båten, vi ror. Sa dom som bestämde. Till ett annat hem, skulle vi. Det hette Folkhemmet. Och en vacker tanke var det allt. För ingen skulle vara fattig och ingen skulle vara rik. Och vi skulle vara solidariska. Finare ord fanns, finns, inte. Vi skulle hjälpas åt. Och fru Engströms barn skulle vara lika fina som Fru Bennhults. Och vi, och jag, for rätt in i, det där, framtidshemmet, som skjuten ur, den där, kanonen som ordspråket alltid hänvisar till. For ut ur 1950 talet och in i möjligheternas land. Folkhemmet! Och jag hade fått det där i blodomloppet, från amningen, hade det i kroppen, du vet, det där om folkhem och tilltro, solidaritet och framåtskridande i en värld där allt skulle bli möjligt. Och jag såg min far kliva från vaktmästarjobb till ingenjörsstudier och till egna firman, jag såg hyreskasernen med 2 rum och kök för fem personer, där vid Vattentornet hemma i byn försvinna bakom m...

Det verkar inte längre finnas någon hejd. Det tar aldrig slut. Och det är människor, barn och kvinnor, och män, som far illa, våldtas, slaktas och mördas och det är pedofiler, överallt, tycks det och det är IS (eller ISIS eller ISIL eller Daesh), som fått oss att fundera om inte talibaner egentligen är snälla gubbar. Kanske inte snälla. Men några av oss vill se ut som dom, långskäggen. Fast då kallas vi hipsters och bor helst i någon hip stadskärna där luften är som sämst. Där har vi våra barn. Jag brukar fundera på det där när jag är i Stockholm. I Vasastan där jag ibland tillbringar dygnsvilan kommer larm då och då om den dåliga luften. Barnen far illa. Kan få allergier. Så jag tänkte att nu kommer dom att flytta ut på landet, barnfamiljerna, för vi värnar ju om våra små. Nu blir det fler lediga lägenheter och priserna går ner. Men icke. Tvärtom faktiskt. Fler barnfamiljer än någonsin flyttar in till city. Dom som har råd alltså. Annars får dom väl som moderaten Joakim Larsson sa,...

Åter i mellanmjölkens land, efter min framgångsrika Australien turné, läser jag nu i bladet (papperstidning alltså) att statens utredare angående jämställdhet, Cecilia Schelin Seidegård, föreslår en ny myndighet för att sätta fart på jämställdhetsarbetet i vårt avlånga land. Och inte nog med det! Alltfler av mina kamrater, kvinnor såväl som män, i näringslivet, börjar fundera på, en lag för kvotering, när det gäller sammansättningen av styrelser. Det går för sakta. Tycker dom. Och i Kalifornien införs en lag om förbud mot olika löner, för kvinnor och män, som utför samma arbete/uppgifter. Sådana lönelagar har ju vi redan. Inte för att dom har någon större effekt, men ändå. Men det fina med Kalifornien är ju att om det händer saker i drömmarnas land, då tassar vi snart efter. En ny myndighet, behövs det? Var vi inte bättre än så eller är det bara den traditionella svenska lösningen? Den gamla vanliga trampen som vi känner igen: Utredningar, remiss, debatt, myndighet, långbänk, studie...

I början av augusti deltog jag i ett seminarium på kongressen ”International Ergonomics Association” (www.iea2015.org) i Melbourne, Australien, och jag lärde mig en hel del nya saker som jag aldrig någonsin hade tänkt på. En lär så länge en lever. Svenska Arbetsmiljöverket (www.av.se) var på plats och presenterade en mycket intressant och uppskattad rapport. Arbetsmiljöverket har många bra rapporter och hjälpmedel till chefer, för vad är ledarskap om inte arbetsmiljö ingår? När vi i Sverige pratar om jämställdhet, skriver, debatterar genus och jämställdhet så handlar det oftast om kvinnor (och män) som är medelålders eller yngre, vit medelklass, och med någon form av högre utbildning. Ofta bor såväl målgrupp som debattörer i Stockholm. Men vet ni vad? Det finns fler grupper där ute.  Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader och kvinnor har mycket högre frånvaro än män på grund av sjukdom och ohälsa. Varför? Och har det något att göra med könsrelaterade frågor?...

Sidor

Till toppen av sidan Till topp