När problemen tar tag i en...

.....det har jag senaste tiden hört två olika professorer sagt. En fransk matematikprofessor, Cédric Villani, se bilden, som var hos Skavlan i lördags och som jag av en slump hittade när jag zappade runt. En svensk psykologiprofessor, Bernt Brehmer, som sitter på andra sidan korridoren på jobbet.

Båda är passionerade runt sitt ämne. Den ene drygt 30 och fick matematik att låta som en vacker konstart och den andra som har skapat ett nytt ämne på FHS, Ledningsvetenskap. Matematik har aldrig varit min passion och jag har alltid uppfattat matematik som något linjärt och logiskt vilket inte alltid stämmer med hur min hjärna funkar. Cédric beskrev matematik som något som är för den som vill förstå vad som ligger bakom allt man gör i livet och att matematik kräver uppfinningsrikedom, exakthet och uthållighet. Fantasi är ett måste för att kunna lösa matematiska problem och man måste förstå de dolda strukturerna för att kunna sätta upp ett matematiskt problem att sedan kunna lösa det. Filosofi, konst och kreativitet det kopplade inte jag tidigare ihop matematik med. Det är underbart och inspirerande att lyssna på så passionerade människor och att kunna vara passionerad runt matematik gjorde i allafall stort intryck på mig. På SVT och Skavlans sida kan du titta på intervjun om du behöver lite passion och inspiration. Det är avsnitt två ungefär 35-40 min in showen.

Att det är problemet som hittar forskaren och inte tvärtom verkar iallafall vara så det funkar i forskningsvärlden. Jag börjar förstå hur det funkar även om inte det har kommit något problem och hoppat på mig, förutom hur jag ska uppfinna någon fiffigt som man enkelt kan sätta på påslakanen så att täcket inte smiter ut och som inte sticks, typ säkerhetsnål.

Examensarbetet kommer delvis upp i den här känslan av att man lever, äter och sover med uppgiften och beslutsfrågan och hur man ska lösa uppgiften, ta reda på information och allt annat som man ska göra i examensarbetet, Det surrar i bakgrunden när man är på vanliga jobbet, lagar middag och innan man ska gå och lägga sig. Nu kan jag inte påstå att jag känner samma passion för min beslutsfråga som Cédric känner för matematik. Jag är inte heller helt säker på att jag skulle vilja göra det heller. Först och främst för att det inte är mitt problem. Det är bara ett problem som jag har fått till låns under en begränsad tid. Jag har svårt att känna passion för lånade grejor.

Imorgon är en viktig dag och beslutspunkt i examensarbetet. Vi ska opponera på en grupp, Hjärtebarnsfonden, och vi ska bli opponerade på av en annan grupp. Vi har läst igenom, diskuterat och skrivit en kort rapport till Hjärtebarnsfonden och vi hoppas att den feedback vi har kommer att mottas positiv,  framförallt hjälper dem att komma vidare i sitt arbete och ger dem värdefulla tips.

Vi hoppas mycket på vår opponentgrupp och att de har haft sin mest kritiska ögonen på sig när de läst vår rapport. Jag tror också att om vi läser vår egen rapport med samma kritiska ögon som vi hade när vi läste Hjärtebarnsfonden så tror jag att kvaliteten kommer höjas ett par snäpp. Det är så otroligt lätt att bli "hemmablind" och tycka att man är världsbäst och att ens rapport är fullständigt klar och tydlig. Lite som Nalle Phu uttryckte det "ibland har man en idé som är jättebra inne i huvudet men när man tar ut den och visar den för andra så är den inte alltid lika bra längre". Så när rapporten lämnar skrivaren och hamnar i händerna på någon annan läsare så saknas allt det där som vi har i huvudet.  Spännande ska det bli i allafall.