Varför skulle valet stå emellan studier och arbete?

I april skickade jag in min universitetsansökan via studera.nu, och det slutgiltiga svaret landade i min inbox föregående vecka. ”Antagen”! Samtidigt som en våg av glädje sköljde över mig så insåg jag även att jag ställdes inför en helt ny utmaning; hur kombinerar man universitetsstudier med arbete? IHM’s utbildningar för yrkesverksamma är upplagda så att arbetsgivaren inte störs i någon större omfattning när det gäller förlorade arbetstimmar, men en genom en snabb blick på mitt schema på Stockholms Universitet så insåg jag detta inte var en skola som resonerade på samma sätt. Två timmars lektion måndag förmiddag, tre timmar på torsdag eftermiddag och en timme på fredag, första veckan. Varje vecka under höstterminen erbjuder ett nytt veckoschema, och i snitt så kommer jag att studera nio timmar per vecka. Trots detta slagkraftiga argument så beslöt sig min nuvarande arbetsgivare för att utnyttja rätten att skjuta på min tjänsteledighet till januari 2011.

Således beslutade jag mig för att utnyttja mina rättigheter, och lämnade in en skriftlig uppsägning på egen begäran samma dag. Att det inte var en önskvärd situation för varken mig själv eller min arbetsgivare tror jag att vi båda var överens om, men av någon oförklarlig anledning så kunde vi ej finna någon mellanväg. Jag ville börja studera nu, och de ville att jag skulle skjuta på mina studier till januari. Punkt.

Sedan dess har en mängd frågor bubblat upp i mitt huvud. Är det min före detta arbetsgivare som har ett förlegat synsätt när det gäller att kombinera studier med arbete eller är det dagens utbildningsinstanser som har ett förlegat synsätt när det gäller schemaplanering? När man studerar i snitt nio timmar per vecka så ska det inte vara någon omöjlighet att kombinera detta med en halvtidstjänst – så varför hittar jag bara platsannonser som telefonförsäljare (branschen som alltid behöver rekrytera, oavsett när, oavsett vem)?

Att vidareutbilda sina medarbetare är nästintill en floskel i arbetsgivarens vokabulär, tillsammans med fraser så som ”vi lever som vi lär” och ”vi vill växa med våra medarbetare”. Men den stora frågan är egentligen varför så många arbetsgivare beter sig som motståndare till att vidareutbilda sin personal när de vet att det är en nödvändighet?

Att ha ett flexibelt synsätt när det gäller personal och schemaplanering ställer givetvis större krav på arbetsgivarens organisationsförmåga kontra att ha en personalstyrka som består av heltidsanställda. Men jag kan inte låta bli att fundera på vem som förlorar mest på bristen på flexibilitet?