När gränserna mellan chefskap och kamratskap suddas ut

För ett tag sedan åt jag lunch med en av mina närmaste vänner O. I sommar ska hon till Norge och jobba, och hon konstaterade att hon redan hade hamnat på ”kram-stadiet”, med sin nya chef trots att hon inte hade tillträtt sin nya tjänst. Anledningen var en gratulation på födelsedagen som hon hade fått föregående vecka där den nya chefen hade avslutat hälsningen med just ”kram”.

Det som förvånade mig mest var kanske inte kramen, utan det faktum att hon redan nu hade sin nya chef som en kontakt på Facebook. Dock så hade det en naturlig förklaring i och med att han var vän med hennes föräldrar…

Själv fick jag nyligen ett meddelande på Facebook av en av de politiker jag jobbar för. Jag konstaterade att vårens åtaganden snart är avklarade, och att jag kommer ha betydligt mycket mer fritid under sommaren, varpå politiker #1 skriver att han kommer att komma med lite förslag på vad jag kan göra (på min fritid). Eftersom jag inte visste riktigt om han skämtade eller var allvarlig så beslöt jag mig för att ignorera meddelandet.

I mitt tidigare jobb som projektledare så hade jag personalansvar för 25 säljare, och jag höll hårt på att inte ”adda” (lägga till) mina anställda som vänner på Facebook, eftersom jag ansåg att det var ett ”privat forum”. Däremot så gick Linkedin.com jättebra, men det var tydligen inte lika intressant (där finns det ju inte några bilder att tjuvkika på).  Tillslut gav jag dock upp…

Det är lätt att se tydliga trender på att jobb- och privatliv allt mer smälter samman, men den kanske mer intressanta aspekten är fusionen av chefskap och kamratskap. I januari (2010) kunde vi läsa både om tjejen som fick sparken från McDonalds eftersom hon bloggade nedsättande om sin arbetsgivare, och Mats Mügge, som sparkades från sitt jobb som barnskötare eftersom hans profilbild på Facebook, där han bar en mössa med texten ”Porn star”, inte ansågs vara lämplig.

Att rekryterare använder sig mer och mer av sociala medier och sökmotorer vid en bakgrundskontroll är föga förvånande, men när man som anställd har chefer som kontinuerligt läser ens blogg eller följer ens Twitter-flöde så är gränsen mellan när man representerar sin arbetsgivare, och när man representerar sig själv kanske inte lika glasklar.

Jag tog upp detta med tre klasser på Mediagymnasiet vid Nacka strand när jag var där och föreläste för dem om hur man söker jobb för några månader sedan. Deras svar var mycket enkelt:

- ”So what om jag har bilder där jag festar på min Facebook?! Är min chef intresserad av att kolla på de bilderna så är det upp till honom/henne. Dessutom lär väl cheferna också vara ute och festa ibland!”.

Tillslut gav jag upp och lät mina anställda lägga till mig som vän på Facebook. Jag hade trots allt inget att dölja – inte festbilder och inga alltför privata kommentarer. Problemet med att rucka på ”denna regel” som jag hade skapat var att när jag la till en av mina anställda så var jag tvungen att acceptera alla kommande förfrågningar, vare sig anställningen var pågående eller avslutad, eller om vi hade jobbat tillsammans i en vecka eller ett år.

Facebook är dock ett forum där man kan välja att säga ”nej, detta är mitt privatliv och du hör inte dit”. Man kan välja ”privacy settings” och vilka som ska ha tillgång till vilken information. Andra sociala medier så som bloggar och twitter är inte lika generösa när det kommer till att få sätta sina egna gränser för vad som är privat och vad som är offentligt. Har du väl börjat blogga så har du helt enkelt accepterat att allt innehåll är offentligt. Fråga ”sjuka Alexandra” som bloggade privat om både träning och städning, och fick ordentligt med kritik i och med att hon var sjukskriven samtidigt.

Det där med att sätta gränser för sitt privatliv är inte helt lätt. Särskilt inte när normen i samhället är att ju mer ”vänner” dess då mer status har du (i alla fall online). Och likaväl som du som chef måste tänka på hur de anställda reagerar när du skriver kram, så måste du också ta hänsyn till hur de anställda reagerar när du tackar nej till deras vänförfrågan på Facebook. För när gränserna mellan chefskap och kamratskap suddas ut så är det du som chef som är ansvarig för att förtydliga vart gränsen egentligen går. Även om många företag har påbörjat detta arbete genom att ta fram policys för sociala medier, så är det i slutändan oftast mellancheferna som ser till att denna policy blir verklighet.

Ett klokt ord på vägen är dock att ”the door swings both ways”. Det är inte alltid de anställda som ruckar på gränsen mellan arbetsliv och privatliv, utan det är även en hel del chefer som bidrar till att denna skiljelinje suddas ut. Och allt kan börja med en oskyldig meddelande på Facebook som avslutas med ”kram”…