Ensam med Sarah Jessica Parker

Det hände sig i New York i april månad i nådens år 2009. Staden är rena ”Sex & the City” som jag f.ö. satt bredvid på Grand Central Oyster Bar i New York, men vi tar det från början. Mitt begär efter ostron brukar sätta in då och då och ett av de bättre ställena att begå dessa havets små läckerheter är på Grand Central Station och ”The Oyster Bar”. Till lunchen en dag styrde jag således stegen till detta nämnda mattempel. Restaurangborden och baren var full med folk som smaskade i sig mollusker från havet.

Dock var det tomt vid baren på varsin sida om ett stort hårsvall, och eftersom jag betraktar tomma stolar såsom lediga och fritt fram för ockupation, frågade jag trots allt med min goda uppfostran i minne hårsvallet om lov att få slå mig ner. Då vänder sig Sarah Jessica Parker om mot mig och säger med något beslöjad och lite sängkammarhes New York accent – Please go ahead !

Nåväl, detta hade väl bringat vem som helst ur fattningen, men eftersom det går s.k. ”kändisar” tretton på dussinet i New York, så tackade jag för vänligheten, växlade någon artigt intetsägande fras och beställde utan att blinka ett glas Pinot Noir från de Californiska vingårdarna. Därjämte ett fat med Oyster Rockefeller (gratinerade ostron på spenatbädd och hollandaise sås) och en liten flaska Perrier.

Hon tittade på min person i smyg, denne sannolikt världsvane yngling (sådant kan man se!) under det att  jag halade upp dagens Financial Times, log lite frånvarande mot henne och fördjupade mig sedan i ledarsidan.  Att tidningen var upp och ner samt att jag sedan inte läste ledarsidan utan bara satt och stirrade i tidningen för att verka så där lagom nonchalant är en annan sak.

Den dagens nyhetsutbud missade jag fullständigt. Sarah (som jag gärna kallar henne) sa några små vänliga saker då och då och försökte spåra mitt ursprung. Eftersom min röst knappt bar vid detta tillfälle blev det mest små enkla svar tillbaka. Dessutom undrade jag om hon hörde hur min knäskålar skallrade under bardisken. Vid avslutad lunch böjde hon sig något framåt mot mig och säger med mer än pigga ögon– Have a nice day! På vilket jag med viss fördröjning svarade – You too! Samtidigt som jag log lite förbindligt…..

En filmregissör hade drabbats av paroxysmer och svimmat av glädje över denna iskalla uppvisning av europeiskt gentlemannamässigt uppträdande, där inget – säger inget -  påverkar den vane Globetrottern. Vid betalningen sade servitrisen med lite darr på stämman om jag visste vem jag suttit bredvid, varpå jag svarar på en blandad och något utstuderad Oxforddialekt att
- No, I didn´t know I had company. Det var lite trångt, men det ordnade sig…….
Rikligt dricksförsedd, stapplade servitrisen från bardisken förundrad, men troligtvis djupt imponerad av denna uppvisning i total aningslöshet om vad jag hade haft för lunchsällskap!

Senare på kvällen satt jag med ett större sällskap på den populära restaurangen ”Pastis” i Meatpacking District och vid bordet bredvid satt Keira Knightley med ett litet entourage. Vid det laget tittade jag bara lite uttråkat på henne och sällskapet. Jag hade ju redan haft min date med Sarah!

Carl Gezelius
Globetrotter