Jag blir banne mig både irriterad och kränkt!

Det var fredagen den 2 april 1982 och jag hade precis fyllt 11 år. Jag hade fått hårdrocksgruppen Iron Maidens tredje LP-skiva The Number of the Beast i present. Vilken nu spelades på familjens skivspelare i det gemensamma vardagsrummet till allas odelade glädje.

Samtidigt som jag satt där och lyssnade hände något på andra sidan Atlanten som jag alltid kommer att minnas. Argentina bestämde sig för att invadera Falklandsöarna och krig utbröt. Jag kanske inte minns kriget så väl, men något som alltid etsat sig fast i mitt minne var ordet ”kränkning”. Det var första gången jag hörde ordet och jag minns än idag att jag tyckte det var något förfärligt.

Idag hör man ordet ”kränkning” betydligt oftare och i flera sammanhang. Det som förr var en krigshandling har idag blivit något ett vardagsbegrepp.

Missförstå mig inte. Att kränka någon är allvarligt! Det är inte okej. Men det jag faktiskt går och funderar på lite då och då är om vi nu för tiden tillåter oss att vara aningens allt för lättkränkta?

Är det så att vi tycker att det är enklare att vara kränkta och upprörda än att vara förlåtande och överseende? Om det är så, vad kommer det leda till för utveckling?

Något som verkligen fick mig att fundera här om dagen var en familj som precis välkomnat labradoren Bambam in i familjen. Alla, inklusive Bambam verkade överlyckliga.

Eftersom hela familjen går i skola eller arbetar la de ut ett fint erbjudande på Facebook om att mot ersättning ställa upp som dagmatte. Allt frid och fröjd. Tills ”hell broke lose”. Familjen idiotförklarades, blev djurplågare, hade kränkt djurens rätt och lite allt möjligt annat. Vad hände? Hur kunde en fråga om hjälp, tillika ett erbjudande till exempelvis en student att tjäna en extra krona, bli till en häxjakt på sociala medier för att några bestämde sig för att gå all in i att vara kränkta? Hur gick det till?

Jag säger inte att vi ska knyta näven i fickan för orättvisor runt omkring oss, eller att det ena är rätt och det andra är fel i denna fråga. Men visst är det dags att fundera på i vilken riktning vi medmänniskor vill att vårt samhälle ska utvecklas. Vill vi verkligen leva i den lättkränkta tidsåldern?

Ska vi verkligen bete oss så här mot varandra som vuxna? Är det så här vi vill vara som förebilder för våra barn?

Nä, nu får det va slut på det här. Jag blir banne mig både irriterad och kränkt!

/Fredrik

Fredrik Löfgren är vTidigare hållbarhetschef på Länsförsäkringar och regionchef på BRIS, nu ägare till GOCSR Hållbar Affärsutveckling AB som hjälper företag att effektivt utveckla hållbarhetsarbetet. Mångårig erfarenhet av förändringsarbete, ledarskap och styrelsearbete.