// //

Jag är en riktig surmök

En känsla av kärlek. Ett flyktigt tillstånd av generositet. Jag lyfte luren, ringde pappa och frågade: Får jag bjuda dig och mamma på en resa till Frankrike med min frus föräldrar och vår son. Min far som hette Egon svarade: – Nej jag tror inte det. Men du kan ju alltid fråga mamma. Pappa var en riktig nejsägare. Jag har själv närt en sådan i hela mitt liv. Rösten i huvudet som reflexmässigt dissar människor och företeelser och gör mig till en surgubbe.

Schlagerspektaklet, vad är det för trams?

Och den där som inte tar i hand, hur tänkte han egentligen? Så låter min inre röst under frukostens tidningsläsande. Och är min fru Ina i närheten, då får hon ta del av en monolog utan några som helst begränsningar.

Jag har alltid varit en surgubbe. Alltid börjat med ett nej. Det som räddat mig är en förmåga att stundtals brotta ner nejrösten och öppna upp för ett ja. Precis som pappa gjorde, när han till slut följde med till Frankrike. Väl tillbaka berättade han stolt för grannarna om vår resa. Och under resan upptäckte jag sidor hos honom som gjorde även mig stolt. Pappa dog något år senare. Idag är jag glad att vi båda lyckades bryta ner våra nejsägare och resa tillsammans.

Var kommer min röst från?

Stundtals är det ren och skär avundsjuka som ligger bakom. Den insikten är jobbig att se, trodde att jag av någon anledning stod över sådant. Vid andra tillfällen handlar det om en allmän glaset-är-halvtomt inställning. Men vad bottnar då den i, en svag självkänsla som tror sig må bra av att sabla ner omvärlden?

Hur som helst, det känns oskönt att definiera mig själv som en surmök. Och här kom jag just på ett semantiskt trix som lägger skulden på någon annan. Det är inte jag som är surmöken. Det är den inre rösten. Vem jag ska vara, det bestämmer jag själv.

Även om semantik räcker en bit så behövs det mer

Därför har jag tagit fram en strategi i tre steg för att utveckla mig som ja-brottare. Steg ett är att sätta vissa personer och företeelser på piedestal. Jag upptäckte den här strategin utifrån hur jag tänker på min fru. Då dyker det inte upp någon nej och gnällröst. Jag blir bara varm och får vattniga ögon. Så har det varit i tjugofem år. Nu gör jag likadant med vänner. Bestämmer mig för att tänka på dem med värme. Och puff, då försvinner gnällrösten.

Strategi två är att försöka se det positiva i saker och ting. Och det är svårt som fan eftersom jag har tränat på motsatsen under större delen av mitt liv. Den tredje strategin är att börja med ett ja, och eventuellt sluta med ett nej. Istället för tvärt om. Vissa dagar förlorar jag brottandet och får på köpet en känsla av att vara en liten gniden människa. När jag avgår med seger känner jag mig stor och generös. Idag har jag tagit ut segern i förskott. P.S. Några vänner bjöd in mig och Ina att se på schlager-TV i helgen. Jag tackade ja, helt utan förbehåll. Min inre röst var chanslös.

Relaterad artikel - Jag sålde min själ till Mammon.

3 juni 2016
Till toppen av sidan Till topp