Så, vad ska du bli när du blir större?

Per Holknekt ledsagade mina steg till IHM för första gången. Gick dit i maskopi med en kille som kallades Paddy, vars övertygelse var att skolan var Sveriges Haaarvaaaaard. Av intervjun minns jag ingenting, mer än att nervositeten aldrig släppte på tåget hem. – Ta en penna, hörde jag på vägen ut. Jag fyllde hela handen. Väggarna, i dåvarande Slagthusets lokaler i Malmö pryddes av tidigare årgångar med hockeyfrisyrer, tuperat hår och axelvaddar. Som vimmelbilder tagna på en maskerad för dåvarande näringslivstoppar. Vi, åskådarna, studenterna, var framtidens plockepinn där huvuddelen av spelpjäserna hade siktet inställt på en enda sak, att pryda nästa vägg med förlåtande klädsel. Vi var till en stor del spillror, eller mänskliga kvarlevor ifrån IT-kraschens närvaro. I klassrummet hölls därför ett naivt och optimistiskt förhållningssätt taget ifrån bubblans barnsliga företagskulturer, livet är fullt av möjligheter, Stig-Helmer!

Visst är det så. Vi listade internet som en möjlighet, i allt vi kom över. Vi skrattade, grät och upplevde ångest tillsammans. Lågkonjunkturen som infann sig utanför fönstret varken berörde oss, eller registrerades. Folk rökte. Kommer ni ens ihåg när man beställde rökfritt? Ett nytt fenomen, kallat "reality TV", infann sig på bildskärmen med Big Brother i täten. Min IHM pennsamling växte. En freemiumprodukt, trots att den nya gratisekonomin inte ens var påtänkt som affärsmodell. Priserna för bandbredd och digital lagring satte fortfarande käppar i hjulet. Vi läste danska. Fascinationen över närheten till Köpenhamn med bron hade ännu inte lagt sig. Det var en dejlig tid. Men det var dengang, og nu er nu.

I mitt försök att på ett väldigt långt sätt beskriva att det är över tio år sen vi tog examen reflekterar jag över vad jag har med mig ifrån den tiden egentligen. Är det ett tjog med pärmar i bokhyllan, nätverket eller min pennsamling till det yttre? Eller är det numera vintageverktygen vi lärde oss, vilka rustats upp och moderniserats till högre värden med ännu fler bokstäver, och ordpussel. Nej. Grady Booch's uttalande "a fool with a tool, is still a fool" summerar det bra tycker jag. Vad jag bär med mig, är vad jag gör det till. Men från IHM bär jag också med mig ett synsätt, och ett sätt att tänka som är unikt, och det tackar jag för. Vad bär ni själva med er? Tänk över och reflektera. Jag är unik (och kanske till viss del självgod) men bland alla kandidatuppsatser och magisterexamen i plural är jag det där andra alternativet. Gissa tre gånger vad hemligheten bakom min barndomsidol Mr. Holknekts framgångar är?

Så, vad ska du bli när du blir större?
Frågade jag idag min omgivning. Nyfikenheten på vad andra vill göra med tiden de har kvar var helt enkelt för stor, därav denna lilla marknadsundersökning . Men hör och häpna, vad tyst det blev. Huruvida det beror på formulering eller annat låter jag vara obesvarad, men tystnaden duggade tätare än relevanta svar eller snabba responser. Det är för dåligt, tänkte jag. Vi är ju svenskar, för sjutton gubbar. Visst ja, där har vi kanske anledningen. Här är ett axplock ur svensk mentalitet ifrån dagens marknadsundersökning. - Intressant, skicka en mötesinbjudan så ska jag kolla på det efter fikat.

Jag frågar vår dotter samma fråga när vi käkar mellis. - Sjörövare, ballerina och kock kommer som tre spjutkast. Min son reagerar inte. Han leker med en IHM penna.

Vi måste bli minst lika träffsäkra som min fyraåring i vad det är vi vill uppnå i livet. Tystnad duger bara på bion. Nu pratar inte jag om yrkesval, utan det där andra som möter dig hemma och när du är ledig. Fritid. Livet. Du har två arbetsgivare, dig själv och ditt jobb. Missköter du en av dom blir det kollektiv uppsägning. Knappt revolutionerande i sig. Men hur kommer det sig att vi är så dåliga på att sätta tydliga mål på vad vi vill uppnå efter klockan fem. Anarki, drömmar och soffmys, ersätter ramar och regelverk efter arbetstidens slut. I din hand finns längre ingen utförlig arbetsbeskrivning, utan en guidekarta över ett virrvarrland där du ska springa en flaggad bana som kallas livet. Nog bäst att följa flocken ändå...

Spelregler under livspusslets gång, se till att inte bli ledsagad av andras misstag. Det är de utomståendes du ska lära dig utav. Inte dina egna. Sätt ner foten, känn dig fram. Din hemkommun ska minsann ska inte drabbas av arenafeber. Att följa och leva vad som förväntas av andra, verkar ju heller inte som någon bra idé. Enligt en artikel jag precis läste är det precis vad vi ångrar allra mest på dödsbädden, följt av att arbeta för mycket. Tänk själv när du själv ligger där, och inte kan enas om rangordningen av din ånger.

Allting tyder på att vi måste fylla våra behov och drömmar för att prestera och må bra. Men hur går vi då tillväga egentligen? Hur förverkligar vi våra tankar och idéer. Enkelt är det inte, men ett första steg är att skriva ner dom.

Allt du behöver är en penna.

Tomas

 

 

27 januari 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp