Har du en stund till övers?

Det var ett tag sedan. För jag har inte haft tiden framför mig helt enkelt. Eller har jag haft det? Jag intalar mig själv att det är så. Men tankarna för mig också till att det skulle kunna vara ett solklart fall av prioriteringar, eller möjligtvis både och. Jag bestämmer mig ändå så här långt för att utse tiden som syndabock. Med motivet, för det knappa motstånd och den ringa försvarsställning som tiden besitter. Men även för att den internationella gångbarheten. Hela världen verkar ju dela förståelsen för knapphet av tid. Delar av Nuonaffären kan exempelvis härledas till denna bristvara. Åtminstone den biten som kostade alla svenska medborgare cirka 6000 bagare. Eller rättare sagt, 50 miljarder av våra skattebananer. Eller för att få en bild, ett reproduktion av Putins kritiserade OS arrangemang i Sotji, som gick för ungefär samma prislapp. Nåväl, oavsett politisk läggning, och i en tid när höger och vänster är center, kan väl alla ändå enas i mitten på att detta inte var den bästa affären. "Ett pressat tidsschema" var orsaken. Så jag förstår. Vi förstår. Alla förstår bristen i att inte hinna med en grundlig värdering, gällande det största förvärvet i svenskt näringsliv genom tiderna. Bristen i, att faktiskt inte hinna lyssna på de som starkt avrådde för affären. Men slutligen var tidsbristen så omfattande att inte ens tuppen i hönshuset, som höll i fodret, finansministern, hann med att vara medveten om affären. - Nä, ska man göra affärer med den kalibern och kulor, då får man allt se till att hålla lite luckor i kalendern, tycker jag. Och att tuppen håller sig informerad över vad som sker i hönsgården. Och vad betyder egentligen ett pressat tidsschema? Har någon, nån gång upplevt motsatsen? Holländarna, de på andra sidan förhandlingsbordet, kan tänkas vara de som hade allra mest bråttom. Åtminstone med att fumla fram pennorna till kontraktsigneringen. Och om de bjöd på nederländska bakverk fick de säkert skynda sig där också. Innan kaffet svalnade. Med ett sådan påläggskalkyl hade jag själv svamlat nervöst. - Kaka, någon?

Men lugn, för tidsbrist kommer vi inte att ha för evigt, utan snarare kommer den nog att vara en bristvara i sig själv. Åtminstone när automatiseringen av tjänster uppnått sitt nirvana. Alltså, inom de närmsta tjugo åren. Då får många av oss, eller rättare sagt 53 procent av alla yrkesverksamma, lov att damma av våra baden baden stolar, eller alternativt emigrera till Indien eller Kina som jobbsökande. Och för de som väljer att stanna, och som kan hantera scenariot med en tom kalender och händelselösa veckor, kan då be sin husrobot (som i sin tur ersatt din partner) att blanda till en cocktail på verandan. Jag själv, tillhör nämligen den bekymrade skara som inte så naivt förmodar att 2,5 miljoner svenskar kan jobba som robottekniker i framtiden. Tilltron på ny teknik generar emellanåt detta tillstånd av överkonfidens. Som om det bara genereras möjligheter. Det anses alltså rimligt att vad man inte kan lösa småskaligt idag, ska man kunna lösa storskaligt imorgon. Pessimist? - Aldrig, självklart finns det en lösning bortom en hemadress i Asien. Men för att hitta en lösning måste man först uppmärksamma problemet.

Vill du spå eller sia din egen framtid gör du det här på Stiftelsen för strategisk forsknings hemsida.

Psst. Alla med entreprenöriella ådror eller verksamma i bemanningsbranschen. Registrera varumärket rent-a-robot.com idag.

Har den där bisarra tanken slagit er, att om planet störtar så är man i varje fall inte ensam? Att inte besitta ett monopol på tidsbrist ensam, kan på samma sätt kännas betryggande. Men lika bisarrt som det är att önska sig medpassagerare till en flygolycka, tycker jag det är, när ingen har tid till övers nuförtiden. Var det inte det vi ville uppnå med all teknik och effektivitet! Kom igen, vi behöver inte ens sträcka oss efter vindrutetorken vid regn. Ändå upplevs det som om hela världen slåss om, emot och med tiden. Och som medlem i kollektivet och sekten småbarnsföräldrar, har jag, vederbörande själv stöpts i vår religionstro, att vi har haft ensamrätt på tidsbrist. Men patentet verkar ha löpt ut eller läckt till allmänheten för länge sen. Inte ens pensionärerna, (hörsägen), hinner med deras stilla liv. I morse på bussen blev en tonåring brädad av en likasinnad, med ursäkten. - "Jag har inte tid att umgås med dig!". - Va? Vänta nu. Tid var ju det enda man hade i den åldern, om man exkluderar den ständiga sexfixeringen. Inkluderat, Japp! den tog faktiskt all ens tid, sportlov som sommarlov. Till höger och vänster kokas det, ransoneras, och portioneras ut av allas tid. Vad som tidigare var en stående reservation till en, all you can eat - buffé, med varmhållen kvalitetstid i kantinerna, har nu bytat ägare till en Michelinstjärneinredd servering, med minimala upplägg av en himla massa måsten. Serverade på en bädd av lingonskott och en könummerlapp. Och när man väl träffas, lyser närvaron med sin frånvaro, tillsammans med ljuset från skärmen av ett pekdon eller en telefon.

Hemma på nattduksbordet ligger just den andra påbörjade boken av Bodil Jönsson, fysiker men framförallt ansedd tidsexpert. En rättsanalytiker, hade genom omslagets dammlager kunnat avslöja, att lektyren påbörjades nångång i höstas. Ironin uppstår, när titeln "Tid för det meningsfulla" krockar med min övertygelse; att jag helt enkelt inte finner mig tid att läsa klart den.

Så vad har jag gjort istället?
Låt mig blotta mig själv med en del av mina aktiviteter sedan förra inlägget här på IHM. Bland annat har jag förberett mig inför ett maratonlopp. Mentalt har jag gått i föreställningen att detta spektakel har knyckt all min lediga tid. Men samma överraskningsmoment som när siffrorna kring Nuonaffären bjöds ut till offentligheten, infinner sig när min sammanställning av aktiviteter ifrån appen Runkeeper kungörs. Endast 14 löprundor!!! är registrerade sedan förra inlägget och loppet är nu i helgen. Arrgghhh!

Jag har också räknat ihop till totalt 39 inlägg och 64 kommentarer på Facebook, vars innehåll till större del varit ett spridande av reklam, PR och deltagande i debatter. Att vädra ens åsikter och nyttja sina demokratiska friheter är ju nyttigt som keso. Men från hjärtat, har det huvudsakliga syftet självklart varit att insupa min dagliga dos av virtuell bekräftelse, som ju verkar vara själva kärnan i Facebookrörelsen.

Så tusenkronorsfrågan lyder, har jag fått ut någonting utav dessa inlägg och kommentarer? - Nej, de har faktiskt inte gett mig någonting. Alltså, ett rent tidsfördriv.

Vad värre är, enligt den största svenska Facebookstudien, utförd av Göteborgs universitet ska jag ha ägnat 113 timmar sedan förra inlägget, på ovanstående sociala medium... 113 timmar!!!

Läs mer om studien här...

Så, vad kunde gjorts annorlunda. På 113 timmar hade jag vid det här laget istället kunna producera sisådär 22 sådana här inlägg, eller varit betydligt mer förberedd i benen inför maraton, genom en utökning med ytterligare cirka 50 löppass. I båda fallen finns det för mig en betydligt större meningsfullhet och utveckling, medan min närvaro i sociala medier speglar motsatsen. Och om alla skulle bryta ner sin vardag på liknande vis, finnes nog vad alla letar efter, och hetsjakten på tidsluckor kan då avta. Men tidstjuvarna då? En tjuv tar, snor eller knycker. Men om du ger bort din tid till någon, så är det väl snarare en gåva. Vänd istället på konceptet och var istället noga med vem, hur och vad du ger bort dina tidsgåvor till. Och när du ändå är igång, varför inte reflektera över vad du faktiskt är anställd för att göra. Vad står det i din arbetsbeskrivning egentligen? Kontra sedan detta med vad du faktiskt ägnar din arbetstid till. Kanske du kan skippa övertiden denna veckan. It´s all about priorities.

Efter en kortare efterforskning verkar det som den då, rådande finansministern under Nuonhärvan inte varit aktiv på Facebook. Vilken tur. Tänk om det hade visat sig vara Candy Crush eller Farmville som var orsaken till Nuonfiaskot. Under en mandatperiod har istället hela 1800 timmar kunnat ägnats åt landets bästa. Men med mitt eget facit i hand, 113 timmar, kommer jag själv, från och med i dag att inaktivera mig själv på Facebook med detta inlägg. Men kontot sparar jag. Det kan behövas om jag själv blir ett automatiseringsoffer och behöver finna någon att spela Canasta med sen när robotarna har tagit över.

Nu hinner jag inte skriva mer. Äggklockan ringer.

// Tomas

 

 

26 maj 2015
Till toppen av sidan Till topp