En omöjlig uppfinning ...

... skulle du säkert tänka om du hörde att någon byggt en apparat, som ser ut ungefär som ett avgassystem med diverse kopplingar, rör och ledningar, men som samtidigt kan lösa världens energi- och miljöproblem. Rent vatten och billigare mat, råvaror, transporter, värme, kyla. Allt som har med energi att göra. Samtidigt. Med bränsle som är i princip gratis. Det låter för bra för att vara sant, eller hur?

En omöjlig uppfinning, är också namnet på en nyutgiven bok, www.AnImpossibleInvention.com, där journalisten Mats Lewan från tidningen Ny Teknik beskriver utvecklingen kring den Italienska uppfinnaren och entreprenören Andrea Rossis E-cat eller ”Katten” som den kallas på nätforum. Genom att värma en kombination av bland annat väte och nickelpulver uppstår en reaktion som avger mer värme än vad som är teoretiskt möjligt vid en kemisk reaktion. Efter mätningar genomförda i maj 2013 av ett mycket erfaret team forskare från universiteten i Uppsala, Bologna och KTH, finansierade av bland annat Vattenfall, (www.elforsk.se/Aktuellt/Svenska-forskare-har-testat-Rossis-energikatalys...) , konstaterades bland annat att:

”... An anomalous heat production was indicated in both experiments. The 116-hour experiment also included a calibration of the experimental set-up without the active charge present in the E-Cat HT. In this case, no extra heat was generated beyond the expected heat from the electric input. Computed volumetric and gravimetric energy densities were found to be far above those of any known chemical source. Even by the most conservative assumptions as to the errors in the measurements, the result is still one order of magnitude greater than conventional energy sources.”

Helt fantastiskt, men ändå möts rapporten av en öronbedövande tystnad. De flesta inom forskarvärlden avfärdar Katten som så osannolik att den inte finns. Bedrägeri ropar de, utan att titta närmare. Den rådande världsbilden inom teoretisk fysik är bevis nog för dem. Det som gör det kategoriska avståndstagandet märkligt är att det trots allt gjorts hundratals experiment och mätningar under flera decennier, av många oberoende forskare i olika världsdelar, som visar på motsatsen (www.lenr-canr.org), även om ingen varit i närheten av att producera samma effekt som Katten. Många forskare är dessutom överens om att de rådande teorierna inom kärnfysik inte alltid verkar stämma med verkligheten. Inom områden som plasmafysik och nanoteknologi, händer det ibland saker som ännu inte kan förklaras teoretiskt.

En annan anledning till tystnaden kan vara att vi har att att göra med en riktigt fet svart svan där ett stort antal karriärer, budgetar, företag och kanske länder, står på spel inom vitt skilda områden. Att ingen vågar sticka ut hakan och att etablissemanget känner sig hotat av en så revolutionerande uppfinning är inte så konstigt. Machiavelli hade rätt i att:

”... det inte finns något svårare att utföra, inget mer osäkert eller farligt att hantera än att initiera en ny ordning, för innovation har sina fiender bland alla dem som tjänat på den gamla ordningen och endast ljumma anhängare i alla dem som kan ha nytta av den nya.”

Men, tänker du, om nu detta är så stort och viktigt, så borde väl åtminstone tidningar eller TV rapportera? Det trodde jag själv skulle ske när jag började följa utvecklingen för drygt tre år sedan. Några små inslag har gjorts, men främst med fokus på bedrägeriscenariot. AP hade en journalist på plats vid ett test, men hans uppgift var inte att rapportera om den revolutionerande tekniken utan att avslöja bluffen. När det inte gick blev det ingen artikel.

Mats Lewan gjorde alltså det ingen annan vågade och har under de senaste tre åren skrivit ett antal artiklar i Ny Teknik, bland annat, www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/energi/article3697489.ece . Då ämnet i princip betraktas som tabu inom vetenskapen, har kritiken mot hans rapportering har varit hård och ibland närmast hotfull, vilket han beskriver ingående i sin bok. Så här beskriver Mats Lewan den absurda situation han hamnade i när han valde att rapportera:

”Jag reflekterade över all skepsis och misstänksamhet jag mött på vägen. Ett exempel jag erinrade mig var det mediagranskande radioprogrammet Medierna i Sveriges Radio som i november 2011 ägnade ett långt inslag åt att kritisera min rapportering, utan någon egentlig kunskap om själva tekniken. … Jag ansåg att det var nödvändigt att undersöka fenomen och idéer med så stor potential, så långe det fanns minsta lilla tro på att det skulle fungera. Och jag tyckte det vore ett ännu större misstag att missa sådana möjligheter än att undersöka något som kanske inte fungerade.”

I boken beskriver Mats Lewan hur detta etiska ställningstagande fått honom att fortsatta rapportera, men hela tiden med en gnagande osäkerhet. Det var ju faktiskt han som satte sin karriär på spel och inte kritikerna som satt hemma i soffan och ropade medlöpare. Så trots att Mats deltagit vid ett flertal tester och själv genomfört en del mätningar var det först efter Uppsala-rapporten i maj 2013 som han blev helt övertygad om att Katten fungerade. Han sammanfattar här varför:

”… den här gången hade mätningen gjorts fyra dygn i sträck och med en betydligt högre stringens än alla tidigare mätningar på Rossis teknik, bland annat de fyra jag själv varit inblandad i. Trots att Levi [medlem av Uppsala/KTH/Bologna teamet] varit mycket försiktig i alla antaganden drog han slutsatsen att reaktorn fungerat stabilt hela tiden och producerat ungefär sex gånger mer energi än den elektriska energi som matats in. Men det som gjorde allra störst intryck på mig var en bild i rapporten, särskilt efter att jag pratat om den med Levi. Bilden föreställde en reaktor som höll på att gå sönder när reaktionen plötsligt skenade utom kontroll. Två starka klargula ljussken, som två solar, tycktes lysa genom både stål och keramik. Det var reaktionen som blivit så het att delar av reaktorn glödde. Och det var inte elpatronerna som stod för värmen – de syntes som svarta skuggor mot den heta reaktionen.”

Att övriga traditionella medier inte vågar ta i ämnet har sin förklaring i händelser för 25 år sedan och den brokiga historien bakom kall fusion, eller LENR (Low Energy Nuclear Reaction) som det oftast kallas numera. Vi går inte närmare in på den historien här, men kan konstatera att de som kritiserade området 1989 lyckades med att få nästan all forskning om kall fusion att upphöra, oavsett vilken agenda de hade. De som forskat inom området sedan dess har till stor del gjort det på egen hand och i princip utan budget. Karriärmöjligheterna har varit noll, eller snarare negativa. De som som uttalar sig är oftast rutinerade forskare som varit med sedan 1989 och inte har så mycket karriär att förlora längre. Rapportering sker i princip uteslutande på nätet, exempelvis på www.e-catworld.com eller på tidigare nämnda www.lenr-canr.org . Min förhoppning är att detta ändras och att universiteten fylls med nya unga forskartalanger som vill ägna sig åt detta revolutionerande område. Det vore också fantastiskt om våra svenska universitet, som i Uppsala, fortsätter ha modet att stå i frontlinjen.

Men vad är det då som gör att forskarvärlden reagerar så kraftigt och så negativt? Det handlar dels om att sekelgamla teorier ställs på ända, men kanske ännu mer om det svårsmälta i att en ensam uppfinnare säger sig ha funnit något av den Heliga Graalen inom fysik. Det vill säga mer eller mindre fri energi.

Vissa forskare är emellertid klarsynta, blir intresserade och börjar jobba med att anpassa teorierna till den nya verkligheten, men de flesta stöter ifrån sig, blundar eller går till attack, med personangrepp och argument som inkompetens, bedrägeri, med mera. Och nu helt utan att använda fakta och bevis, vilka annars är så viktiga för fysiker. Det blir för mycket att ta in och ner-sidan är i många fall mycket större än möjligheterna när karriärer, prestige och budgetar vägs in. Bara en så enkel sak som att Katten gör alla kärnfysikers våta dröm ITER* överflödig. Låt oss konstatera att det finns en viss risk för motsättningar och att vi kan förvänta oss fortsatt motstånd på alla plan där befintliga intressen står på spel.

Så vad händer nu? Närmast i tiden väntar vi på att Uppsala/KTH/Bologna-teamet skall bli klara med, och publicera resultatet från, det långtidstest som pågått sedan i höstas. Eventuellt kommer det att ske i sommar. Resultatet kommer med säkerhet att vara positivt precis som från tidigare test, men den intressanta frågan är hur omvärlden kommer att reagera? Är världen redo att ta till sig en ny teknologi som förändrar och påverkar allt? En teknologi jämförbar med både elektriciteten eller ångmaskinen?

Min första reaktion är - Ja! Men efter att ha följt historien så ingående som jag gjort, så ökar min osäkerhet. Stora intressen står på spel och motståndet mot förändringar är mycket starkare än vad jag anade.

Detta kommer nästa blogg att handla om. Där kommer jag att gå närmre in på personligheter, förändringsbenägenhet och analysera hur olika drivkrafter påverkar våra beteenden, både som enskilda och i grupp. Det är ett område jag tycker är mycket intressant. Jag lämnar er där, med tanken på att någonstans inte allt för långt bort, står kanske just nu en Katt och kokar vatten på ett sätt som kommer att förändra vår värld på sätt vi ännu knappt kan ana.

Torkel Nyberg, www.sifferkoll.se

* ITER är en anläggning för forskning inom varm fusion som byggs i södra Frankrike, med en prislapp på 150 miljarder kronor.

27 april 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp