Vi är alla olika

Häromdagen hade vi premiär hemma. Premiär för städhjälp. Med tanke på att vår enorma boning har hela 84 luftiga kvadratmetrar är det ju full förståeligt. Eller? Nä, med den ytan borde man kanske kunna klara av att städa själv. Men nej, uppenbarligen går inte det.

Jag bor tillsammans med min sambo C, våra två hundar (mopsar, kanske inte kan kallas hund? De går under benämningen mupparna i de flesta sammanhang) och två katter. Jag har också två hästar, och älskar grejja i trädgården. C cyklar mountainbike och fixar med båten. Kort och gott, alla dessa varelser och intressen gör vårt hem sketet. Riktigt sketet. Jag ser det, men inte min älskling. Jo visst han kanske ser det, men min smärtgräns från att se, till att hysteriskt dammsuga och skura är lägre än hans. MYCKET lägre.

Är det då rättvist att jag blir förbannad för att jag tycker det är smutsigt och HAN inte städat. JAG tycker. Han tycker inte det. Han ser det inte. Det vore samma sak som att bli arg för att han inte sett den nya, fantastiskt puder-rosa hortensian på bordet. Eller att det smugit in ytterligare en kudde i soffan (Gud förbjude, vi sitter inte i soffan och tittar på tv längre. Vi får inte plats. Där bor kuddarna. Vi får sitta på golvet) Eller att han skulle bli arg för att jag inte sett att han bytt bromsskiva på cykeln. Eller att jag inte ser den COOLA nya bilen grannen köpt. I min värld är det en vit bil. I Cs värld är det typ ”En as cool bil! Med bara extrautrustning för över 400tkr och över 500häst!!”.

Det är bara att inse, vi är olika och har olika preferenser. Intressen. Drivkrafter. Instinkter.

I min värld handlar jämställdhet om att acceptera varandras olikheter, men att i samma utsträckning bidra till det gemensamma. Att alla ska göra lika av allt, hade ju vart fruktansvärt. Jag vill inte klippa gräset. Jag vill inte heller tvätta bilen och byta däck. Eller dricka öl. Jag vill fixa i rabatterna, köpa korgar och kuddar. Och dricka vin. C vill inte fixa med blommorna. Jag vill inte meka med vattenpumpen. Jag vill inte heller bli kvoterad för att jag är tjej. Jag vill att den bäste får jobbet. Oavsett kön. (Ett inlägg om detta med lön och kvotering kommer säkert snart- be ready!)

Jag tycker visserligen att alla ska få samma möjligheter, men, ibland blir diskussionen fel. Idag, är det nästan fult att välja en profession som kvinna inom vård och omsorg. Eller om en kvinna vill vara hemma med sina barn. Vill vi ha en värld där allas egna intressen styrkor och specialiter tas omhand, och uppmuntras, eller vill vi ha en värld där vi ska följa oskrivna regler? Om jag skulle vilja bli bilmekaniker, så är det självklart att jag ska kunna det. Om en man vill bli dagisfröken likaså. Men, vill jag bli dagisfröken och mannen bilmekaniker, så är det också okej. Det är också okej om kvinnan vill göra karriär och mannen vill vara hemma med barnen. Läs VILL. Medfödda instinkter gör generellt kvinnor mer vårdande. Jag säger inte att det är bättre eller sämre, bara att vi oftare vill ta hand om.

Jag tycker det är viktigt att tänka på detta. Vi, män och kvinnor är olika. Jag läste någonstans att vi de senaste evolutionärt ändrats 2 promille de senaste 40000 åren. Rätt eller fel? Ja, det beror nog på vem man frågar. Stenåldern var för 15000 år sedan. Då bodde vi i grottor. (Hallå, vart fanns städhjälpen då?!) Kvinnorna skötte om grottan och barnen, piffade och fixade. Männen jagade. Hur många har en korg fylld med filtar och kuddar hemma? Jag har två. Jag har också läst att detta är ett arv ifrån denna tid, vi kvinnor samlade mat i korgar för att skydda mot röta och skadedjur. Nu när vi har mat i överflöd, gör instinkten att samla och förvara, att vi applicerar detta på något annat.

Vi har idag (Tack och lov!) ett helt annat samhälle, men i grund och botten har vi i stort sett samma instinkter som då (ja förutom de två promille då). Jag är fullt medveten om att vi inte är grottmänniskor idag, men det är ändå intressant att tänka på det här. De senaste 5000åren har evolutionen gått ungefär 10 gånger snabbare än innan. Men, instinkterna är ändå rätt särpräglade mellan män och kvinnor. Hur vi än vrider och vänder på det, i grund och botten är vi djur, vi har olika kön, med olika förutsättningar.

I min värld, ska man ta till vara på dessa olikheter, och inte försöka ”sudda” ut dem. Hur vi än gör, så dröjer det nog väldigt länge innan männen kan förda barn och amma. Men vad vet jag, snart kanske det också är orättvist. För det klart, som man ska man ju också få klämma ut en unge om man vill. Det ska ju vara jämställt och rättvist.

 

 

 

20 april 2014
Till toppen av sidan Till topp