Jag hatar barn

Ja eller inte. Jag har aldrig varit en person som ska gulle-gulla med alla barn jag ser, men det är ju stor skillnad. Tydligen är det de som folk tror. Att jag hatar barn. Eller i alla fall, väljer bort barn för att göra ”karriär”. Hallå eller, vilket århundrade lever vi i?

Jag blev intervjuad av en kvinna för några dagar sedan. Hon undrade hur jag såg på det här med att arbeta i en mansdominerad bransch, hur ofta jag blev utsatt för sextrakasserier och om jag inte skulle ha barn. På den sista frågan frågade jag förvånat vad hon menade med det? Varför skulle jag inte ha barn? Det klart jag ska ha barn! Förklaringen var att ”Du satsar ju på karriären”. Jaha du, tänkte jag. Undrar vem det är i vårt samhälle som målar upp bilden- familj eller karriär, välj för du kan inte ha båda. Snacka om fördomar.

Självklart kan jag inte bortse från de faktum att det är kvinnan som ska kånka runt på ungen i nio månader, och som ska föda. Jag tror inte heller att det är en dans på rosor med allt jobb det innebär. Men ändå? Vad är det som säger att jag inte kan arbeta och skaffa barn? Vad är det som säger att man måste välja? Hon sa då att det är ofta en ekonomisk fråga. Och där kom fördom nr två. Ja, för att jag är ju tjej och då tjänar jag mindre än min sambo. I vissa fall är det säkert så, i andra inte. Jag kan absolut förstå att det i en hel del förhållanden är ekonomin som får styra vem som ska vara hemma mest. I en del förhållanden är det säkert också intresset. Vi är olika, vissa egenskaper är så djupt rotade att trots en stor debatt om just jämställdhet och lika dagar hit och dit, så är vi olika. Som vanligt generaliserar jag, men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Hur som helst, antagandet som denna kvinna gjorde för att jag just är tjej, gjorde mig förbannad.

Undrar om min sambo hade fått den frågan? Eller någon av mina kollegor? Nä. Men just det, my bad, de är ju KILLAR och såklart ska de satsa på karriären. Deras lågavlönade sambo därhemma kan ju agera barn-fabrik, medans de i lugn och ro kan satsa på sin ”karriär”. Jag har vänner som gör aktiva fal för att de inom några år ska skaffa barn. Det handlar tex om att inte söka den där nya tjänsten som är ledig, förhandla om högre lön eller hoppa på en utbildning. De ska ju skaffa barn. Hallå lixom, barn. Världen stannar upp. Den som säger att kombinationen inte fungerar är ingen annan än de själva. Behöver jag säga att ingen av just dessa vänner är av det manliga könet? Varför sätter vi oss i det facket?

Jag vet att det är mycket som kan göras i den här frågan, många företag går in i dag och täcker upp vissa delar av lönebortfallet vid föräldraledighet, förslag finns på att dela upp dagarna bättre, andra beräkningar av ersättning, lika lön för lika arbete mm mm. Men, på riktigt. Det klart man ska se över det här också, men är det inte också så att inställningen till vad som är möjligt behöver justeras? Det klart man ska få välja, men ska man samtidigt få gnälla på att det är så orättvist? Att man inte får samma pension, att man inte hänger med i löneutvecklingen? I min värld är det ett VAL att skaffa barn, ingen tvingar någon. Lika mycket som att skaffa hund eller hus. Lös det, och sluta gnäll. Ingen kommer servera en unge på silversked med en fet check i blöjan. Varken nu eller om femtio år.

20 november 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp