Jag är en fördömande jävel.

I kassa-kön på mataffären kommer jag på mig själv med att vara full av förakt. Fördomar till stackaren framför mig i kön. Varför kommer sig detta? Jo, det hela är grundat i hur JAG vill leva mitt liv. Till MIN värld, till MINA värderingar.

För mig är det viktigt med mat. Jag vill äta det som jag mår bra av, vissa skulle nog säga att jag äter nyttigt. Förutom att jag inte vill äta massa saker jag inte vet vad det är som div E-ämnen, tillsatser mm, så tycker jag det är viktigt att äta svenskt i så stor utsträckning som möjligt. Att vilja ha kvar vårt vackra landskap, med fält och kohagar, och inte sedan köpa det som produceras är i min värld en omöjlig ekvation. Jag tycker också det är viktigt att de djur som hamnar på min tallrik har haft det ok i sitt liv. Jag vill också veta att de inte fått massa mediciner i förebyggande syfte. Eller att deras svansar klippts av.

Vi har sedan ett drygt halvår tillbaka köpt kött direkt ifrån bonden. Det är en äldre herre som har både grisar, kor och höns. Djuren är födda, uppväxta och slaktade på gården. Att veta att min bonde-vän tar väl hand om sina djur, och att djuren sluppit stressen med långa transporter till slakteriet, gör det lixom lite godare. Jag anser att man inte kan göra allt, men alltid något. För mig är det viktigt. För andra är det inte det.

Men åter till mannen i kön. Den stackars man som fick min onda blick. Vad gjorde han som i min värld var så fel? Jo, samtliga varor han packade upp på bandet var enligt mig sådant som jag inte ens velat ge hundarna. Fiskpinnar som knappast innehåller någon fisk, glass som inte består av varken grädde eller vanilj. Bröd som inte sett något vete att tala om. Margarin. Danskt fläskkött. Ja jag kan fortsätta men jag tror ni förstår. Ingenting, eller väldigt få av produkterna i korgen härstammar från Sverige. Ni vet, den där fina etiketten som bara utstrålar svenskt, men som i det finstilta är producerat på andra sidan jorden. Lurendrejeri. Inte innehåller de någon vidare näring. Visst, man blir kanske mätt, men inte mer. Det man får på köpet är en hel del fina konserveringsmedel, andra E-ämnen och krafs. Djurhållningen och regelverket för antibiotika tex, är helt annorlunda mot Sverige.

När jag står där och dömer ut hans val, slår det mig att jag är en hemsk människa. Vem har gett mig rätten att så i den milda grad, se ner på en annan? Vem säger att mina åsikter är de som är rätt? Personen i fråga är säkert en jättetrevlig människa, han tycker bara att andra saker är viktigare än vad jag tycker. Men jag, den allsmäktiga Ruth, dömer honom rakt av. Skriver idiot i hans panna. Allt efter MINA åsikter. Jag kommer också på mig själv med att tänka ”med den fina jackan och de skorna, så borde du ha råd att handla vettig mat”. Alltså, skäms på mig!

Om jag tänker så om någon annan, vad tänker de då om mig? Maten smakar ju inte dåligt! Är man intresserad av annat än mat, så kanske man inte ens bryr sig? Man blir ju mätt, mission accomplised. Ungefär som bilar för mig. Kommer jag från A till B, någorlunda bekvämt och säkert, så fine. Sen kan det vara ett plus om bilen är svart, för det tycker jag är fint. Men neonbrun hade också varit ok, om den gick att köra. Många hade säkert dömt ut mig då. I min neonbruna bil. Eller för att jag äter vispad grädde direkt ur skålen. Med sked. Enbart grädde. Som lördagsgodis. (Ja hela veckan om det vill sig illa) Hur många tycker att det är okej enligt deras normer? Antagligen är det många som aldrig skulle göra så, precis som att jag aldrig skulle ta på mig rött och rosa. Eller köpa dansk kött.

Detta är bara ett exempel på hur man dömer, kategoriserar. Att utgå ifrån sig själv med diverse sanningar, utan att veta vad som ligger bakom, är inte annat än inskränkt. Och litet. Jag vet att jag inte är ensam om att döma. Vår hjärna arbetar ständigt med att koppla samman och kategorisera våra intryck. Den letar ständigt sammanhang för att placera saker i fack. Och de allra flesta människor har mig veterligen en hjärna. Alltså, vi gör det allihop.

Döm inte hunden efter håren sägs det ju. Jag som har två mopsar borde minst sagt, föregå med gott exempel. Vi är alla annorlunda, vilket är fantastiskt. Och en förutsättning för vår utveckling. För att vi ska fortsätta utvecklas, behöver vi också fortsätta att ha olika verkligheter.

Min verklighet är inte någon annans. Och det finns bara en som mig. Det sistnämnda är rent ut sagt en jävla tur. Tänk, flera idioter som mig? Herregud!

 

27 juni 2014
Till toppen av sidan Till topp