VD:n som inte ville synas, varken i sömmarna eller i fikarummet...

För ett tag sedan var jag inbjuden till ett VD-nätverk för att prata forskning och framtida ledarkrav utifrån ett VD-perspektiv. Stämningen runt bordet var glad och uppsluppen, frukosten god och diskussionen livlig. Alla var överens om att vår omvärld tenderar att bli alltmer gränslös, global och oförutsägbar, att konkurrensen ökar samtidigt som marginalerna minskar och allt mer skall göras med mindre resurser. 

Stärkta av gott kaffe och gemensamma insikter gav vi oss till slut i kast med själva kärnfrågan, det vill säga vilka färdigheter de som företagsledare kunde tänkas behöva för att kunna möta denna oomstridda framtid (… som för övrigt redan tycks vara här). 
    
Sinne för affärer, förmåga att se helheter och tänka strategiskt, ständigt ligga i framkant, kunna agera globalt och ha en tydlig och förankrad vision var några förslag på ledarförmågor som de värdesatte… och även ansåg sig behärska. Mer eller mindre i varje fall.

Det var just i denna stund, när bekräftelsens dunkla töcken låg som ett mjukt dunbolster över samtalet, som jag berättade att den i särklass viktigaste påverkansfaktorn enligt beprövad forskning (och sunt förnuft?) tyvärr inte var någon av de uppräknade färdigheterna, utan handlade om hur de upplevdes som förebilder. Och då inte i sina egna ögon, utan i andras.

Stämningen blev med ens aningen dämpad, och en av deltagarna började skruva oroligt på sig. Till slut blev han högröd i ansiktet, reste sig upp och utbrast: ”Men om man inte vill vara en förebild? Det har jag ju för fan aldrig bett om!!”  

Det blev knäpptyst i rummet, sen skrattade vi alla gott. Därefter följde en livlig debatt om vad som utmärker en bra förebild, vem som avgör om man är en god förebild, och huruvida man som VD kan friskriva sig från ansvaret att vara en förebild, och hur detta i så fall skulle kunna tänkas gå till. 

Till slut tog VD:n som inte ville vara förebild till orda igen, och avslutade en intressant och lärorik frukost genom att frankt konstatera ”Det handlar helt enkelt om att hålla sig borta från fikarummet så är problemet löst!” 

Har du något bra tips på hur man som VD kan undgå att bli synad i sömmarna? Eller är det bara att retirera och inse det faktum att man som ledare är en förebild (oavsett om man vill eller inte) och att allt man gör blir synat – och bedömt? Och vilka konsekvenser får det att min påverkan som förebild blir än mer märkbar ju högre upp i hierarkin jag befinner mig?  

 

20 november 2013
Träning, verktyg och metoder för att bygga och utveckla en flexibel organisation.
IHM Personligt ledarskap ger dig styrkan. Kom och testa oss!
Till toppen av sidan Till topp