// //

Blogginlägg av Lars Einar Engström

Lars Einar Engström

Författare, krönikör och föreläsare. Under många år har jag arbetat med ledarskap, organisations- och ledarutveckling kring framtidens kompetens i flera länder i Europa.

Är på arbetskonferens i Monaco och i en paus slöläser jag International New York Times, (från 31 maj 2014). En artikel med rubriken ”Why you hate work” fångar givetvis intresset. Vad är detta? Är gåtan äntligen löst? Ska jag nu få svaret?! Det har visat sig att såväl middle management som top management, som vanliga dödliga, egentligen inte trivs på arbetet. Enligt en Gallup undersökning (2013) i USA, visar det sig att knappt 30 % tycker att det är ”kul” på jobbet och när det gäller ”around the world”, vilket innebär 142 länder, är endast 13 % motiverade och känner sig uppskattade. Harvard Medical School rapporterar att av 72 slumpmässigt utvalda ledare kände sig samtliga, mer eller mindre utbrända. Så vad fattas i denna sköna nya värld, där informationen står som, just det, spön i backen! Ja, just det, ni vet redan svaret. För det spelar ingen roll hur många bonusar och extra tusenlappar du får. Det spelar ingen roll vad du har för titel. Det spelar ingen roll om du kan åka jorden ...

Så bänkar vi oss på Handelshögskolan i Stockholm, i aulan, ett hundratal kvinnor och 10-15 män. Samma ojämna könsfördelning som alltid vid sådana här sammankomster, när studier kring kvinnor, ledarskap, jämställdhet osv. ska presenteras. WES, Women Executive Search, Kairos Future och IHM bjuder upp till ”fest” och det utlovas spännande resultat, som ska förvåna oss. Man har genomfört en enkät där 2000 (tvåtusen) kvinnor, chefer och 200 (tvåhundra) män, chefer, deltagit. Intressant fördelning. Jag återkommer till den, nedan, men, ja jag är förväntansfull. Kairos Futures analyser har jag bara goda erfarenheter av, IHM är ju mina vänner och Handelshögskolan är ju, tja, Handelshögskolan. Liksom. Så vad presenteras?  Kvinnorna får vi veta, har inte dåligt självförtroende, det är en myt, och kvinnor vill faktiskt ha makt, kunna leda och förändra. Men bara om det bidrar till en bättre värld. Och 50 % av kvinnorna svarar att de är ”födda ledare drivna av passion”. Dessutom samarbetar kvinno...

Sitter på Orust, minns en bussresa och jag funderar. På en buss, en morgon i januari, sitter ett antal ungdomar i femton-sjuttonårs-åldern. Alla har dom satt sig närmast fönstret och placerat sina väskor på sätet bredvid. Dom är rädda för att behöva sitta nära en annan människa. Jag sätter mig bredvid en ung man (som inte har väska) och han rör sig inte en millimeter. (Varför var gubben tvungen att sätta sig bredvid mig?)   Jag förstå hur enormt pinsamt det är för honom och hur han lider. Trots allt har jag varit i hans ålder. En gång i tiden.  Bussen rullar iväg. Vi befinner oss i norra Uppland, fjärran från någon storstad. Alla på bussen är arbetarklass, enligt min professionella bedömning, och pojkarna, pratar högt med varandra. Det avhandlas intressanta ämnen som kopplingar till motorer, bilar som ska köpas, och bilkrascher på filmer, som setts på internet, boom, bang, jävla fart, och ”jag ska köpa moppe och trimma”. Pratar förresten, dom skriker och, ja, brölar snarast. Svårt d...

Fördomar och inte minst rasism ligger alltid där i vassen och lurar. Verkar som den ökar dessutom, eller snarare, det är inte skämmigt längre. ”Jag är ju inte rasist, men…” Har ni hört den klämmiga frasen? Rasismens fula tryne kan komma fram i ett ”skämt”, eller i en kommentar om ett missat jobb som någon ”invandrare har tagit” eller att vi bara håller med när det kommer ”fakta” från extremhögern som visar att Sverige översköljs av flyktingar. Eller så är vi helt enkelt tysta, när någon på arbetet uttrycker rasistiska åsikter. Men det är ju vi som sitter fast i gamla hjulspår, lunkar fram och tycker att det är väl bra som det är. Det är det ju inte. Tvärtom. Mixen stärker oss alla! Det är ju flyktingar och invandrare som har framtidstro. Alla vill dom vara med i framtiden och dom tror att Sverige är ett bra land. Många flyr från ohållbara situationer, dom flyr från krig, MEN kommer hit med framtidstro. Och med kunskaper, kompetens och vilja att starta på nytt, dom vill vara med och ...

Nu har det gått snart 10 år sedan min första bok ”En sexists bekännelser” kom ut. Och jag undrar, vad har hänt sedan dess? Med samhället i stort, kvinnors rättigheter, mäns våld mot kvinnor, löner, styrelsers sammansättningar och med jämställdheten i Sverige. Inte mycket visar det sig. Samma debatt, nu som då. Och Jens Spendrup hittar inga kvinnor. Spendrup får ju tycka vad han vill och i viss mån är han tolkad på ett negativt sätt. Tycker jag nock. Men han gjorde bort sig. Förstod han inte frågans sprängkraft? Jag minns när en kamrat, kvinna, som nu är chef på Sveriges Kommuner och Landsting, sa till mig redan 2008: Ja du grabben, vänta några år så får du se att det inte leder någon vart, jag har varit med i så många år nu och kan inte dela din optimism. Ungefär så. Mycket marginellt har hänt sedan dess, skrap på ytan. Diskussioner hit och dit. Lite action. Men grabben, jag alltså, tultade på och tänkte att det här måste ju gå att fixa till. Kompetens före kön, lätt som en plätt! M...

Jag går på Drottninggatan i Stockholm och plötsligt så är det som om jag känner någonting ovanför huvudet. Det svischar i luften. Just som jag tänker titta upp så är det tyst igen. Svänger runt hörnet och går upp emot Strindbergsstatyn i parken där även Astrid Lindgren fått en staty. Liten visserligen, men ändock en staty, och solen skiner igen, och då, nämen, men va!  Vad i hela friden! Visst är det väl Anders Ljung som kommer nedför backen emot mig och, Jag säger:  Ljungen! Vad gör du här? Du dog ju för över 40 år sedan!  Och Ljungen säger: SÅ du är här nu. Jag sneglar över axeln ner mot Drottninggatan och jag ser en folksamling precis där jag hörde svischandet, ligger en kropp på marken, någonting tungt föll från ett tak. Någon blev träffad och dog direkt. Men inte jag. Väl? Jag är i Parken och jag ser flera av dom andra. Du vet, dom där som gick före fast det inte var menat så: Alla döda som jag minns. Kommer på rad. Ljungen går först. Lika självsäker och kavat, lika glad som ha...

Jag sitter i Aten och läser en tidning (Athens Veiws, fr. 3jan, 2014) där miljöproblemen diskuteras och jag tänker på bristen på ledarskap och internationella överenskommelser. Ni kanske minns att det återigen var ett misslyckat internationellt möte i Polen alldeles nyligen. November 2013, det kallades COP 19. Jag, och inte minst, ett antal experter anser att det är viktigare än någonsin att få till stånd en ny internationell överenskommelse. Isarna smälter. Tiden går. Kineserna börjar få svårt att andas? Tiden går. Och i Grekland ökar smogen över stora områden. Fler och fler eldar med ved. Elen är dyr och människorna fryser. Och tiden? Just det, den tickar och går.Flera möten i rad har misslyckats, Köpenhamn 2009, Calcun 2010, Durban 2011. Och luften i Stockholms innerstad är nu så dålig att barnen far illa. Enligt experterna, och ett flertal föräldrar klagar, men inte flyttar dom till förorten för det. Dom bor kvar. Barn repar sig alltid. Finns ju mediciner. Jag läste att en rekto...

Jag är gammaldags, tror på förebilder, tror på att generationer lär av varandra och att det goda föredömet kan leda till flera goda föredömen. Leda till gott ledarskap, även om jag är fundersam och tvekar ibland. Ser ingen ”ny” Nelson Mandela i Sydafrika. Snarare efterträddes han av två stycken, minst sagt, kufiska ledare, efter Mandela kom Mbeki och nu Zuma. SÅ kanske har jag fel.  Richard Björnelid, journalist och författare har skrivit en bok som heter ”SAS- Om konsten att sänka ett flygbolag” som nu finns som pocket (Bokförlaget Atlas, 2011). Jag köpte den häromdagen med onda aningar. Björnelid går igenom vad som hände under de år, från 1980 fram till idag, då flygbolaget SAS leddes av herrar som, i tur och ordning, Jan Carlzon, Jan Stenberg, Jörgen Lindegard och Mats Jansson. Och blir jag trött? Boken består av nästan 400 sidor av misstag, dåligt ledarskap, felbedömningar, strider inom bolaget och bråk mellan de skandinaviska ägarna, under 30 år. Det är en rad felsatsningar och...

Jag lyssnade på artisten och poeten Emil Jensen på radion häromdagen, och stal iden till denna text. Jensen kåserade om vårt behov av ”hjälp” och vår växande hjälplöshet. Jag blev både road och oroad. För Jensen har rätt, idag behöver vi hjälp med i stort sett allt. Osäkerheten breder ut sig: Gör jag rätt? Någonsin överhuvudtaget med någonting?  Enkel lösning min vän: Fråga en konsult! Hur banta? 5:2 eller äta mindre och röra på mig mer? Bra nattsömn hur får jag det? Större bröst? Jadå, allt går att fixa, in- såväl som utvändigt och är du pank så kan lån ordnas direkt via penningappen.  Och lärarna behöver hjälp av superlärare, vi behöver Rutstädning i hemmet, Rot till att skrapa fönster, hjälp med sminkning och nagelvård, massage och yoga, matlagning och inköp, hur vara bra förälder, radiopsykologer och KBT på nätet, hjälp med att hjälp våra barn välja rätt linje i skolan, läxhjälp, hur uppfostra barnen, gör vi verkligen rätt, styling för personligt bruk och när vi säljer lägenhet,...

På ett möte nyligen träffade jag en gammal bekant, en man, som berättade för mig hur viktigt det är med betyg i skolan och att barnen fostras in i att tänka ”rätt och riktigt”. Och han pratade om kontaktnätet som måste byggas upp, gärna med föräldrarnas hjälp. Mannen sa att” till syvende och sist” så är ju betyg ett instrument som är bra för både barnen, föräldrarna och läraren. Det ger en fingervisning vartåt det lutar och om det ska bli ”någonting” av flickan/gossen. Kanske det, sa jag men det finns ju en risk att några stämplas för tidigt och inte får vara med, människor mognar så olika. Förvisso, sa mannen, men lite spill får man alltid räkna med, så är det i alla system. – Jag känner en kille, sa jag, som vägrade gå i skolan redan i första klass, han blev skickad till Uppsala och fick träffa psykologer i 2 dagar för testning, han bedömdes som ”frisk” och var naturligtvis tvungen att börja i ”ettan”, men sen fortsatte eländet. Han åkte fast för snatteri när han var 8 år, högg en...

I juli var jag inbjuden som en av talarna på en ledarskapskonferens i München, sponsrad av den tyska Burdakoncernen (mediagigant). Deltagarna var cirka 700 kvinnor i ledande positioner, inte enbart från Tyskland. En av de andra talarna var Ursula Schwarzenbart, chef, director, för mångfaldsarbetet på Daimler AG. När vi kom in på frågan om kvinnors och mäns olika sätt att leda och att verka inom arbetslivet säger Frau Schwarzenbart plötsligt:  ”Vi kan inte klandra männen för att dom är som dom är, när allt kommer omkring så är det ju vi (kvinnor) som har uppfostrat dom.” Gäller det bara i Tyskland? Nja, jag tror inte det. Visst är det ett intressant uttalande och om vi nu för en sekund tittar på forskningen så är de flesta forskare överens om att de första åren är de viktigaste. Jag är ju psykolog och hela utbildningen i Uppsala grundades på dessa tidiga år i en människas liv. Det påstås att efter 5 års ålder finns de grundläggande värderingarna och normerna på plats, barnet har fått...

Efter att ha föreläst om vikten av könsmixade grupper, kompetens och kopplingen till ledarskap och företagskultur i Boston, New York, Amsterdam, Sankt Petersburg och Knohult, (Stockholm alltså) kan jag slå fast att i grunden kommer samma fråga upp överallt:  Hur engagera männen i frågor kring jämställdhet? Och hur få män att ens komma till seminarier i frågan? Ja, en sak är säker, använd inte ordet jämställdhet, då försvinner de flesta män. Så vad säga/skriva? Lönsamhet, kanske? Nja, det är klurigt. McKinsey och organisationen Catalyst hävdar visserligen att fler kvinnor i ledningen påverkar just lönsamheten. Men det där är ett farligt svärd att använda. De flesta män läser detta som att det är kvinnor i sig, den biologiska varelsen, som är lönsam. Och det har mig veterligen ingen sagt (jodå, det finns militanta feminister som hävdar detta, men de flesta av dessa har aldrig arbetat på ett företag, långt mindre suttit i någon företagsledning. De sitter i organisationer eller på våra ...

Bor i Bryssel nu ett tag och sitter och funderar. En gång lekte barn i skog. Byggde kojor. Men bygga koja blev omodernt, skog likaså. Vi högg ner, städade upp och gjorde fina lekplatser. Men nu kommer rapporter som påstår att när barn får vara med i planering av nya bostadsområden då vill barnen ha… just det, skog. Dom vill bygga kojor. Trots allt vi uppfunnit och i vår stora generositet och omtanke, köpt och ordnat. Ty vi värnar om våra barn. Nu har vi leklanden, dataspelen, iPadsen, mobilerna, fredagsmyset framför fyrkanten, chipsen, ja ni vet. Allt i den omedelbara behovstillfredställelsens namn. Nu, nu, nu. Varför vänta? Och så vill dom ha skog, kidsen. Är det tacken? Samhället (vi alla alltså) utvecklas (?) och vill annat än skog. Det har pågått ett tag nu. Samhället vill ha konsumtion. Köpa, köpa, alltså finns jag. Egentligen startade det i smyg redan med makarna Myrdal (googla ni 80-90 talister, på Gunnar och Alva), dom var ju med och påbörjade färden mot framtiden, det var j...

När det går dåligt anar vi en kvinna bakom katastrofen. Historien är full av exempel. Från President Clinton som förfördes av en praktikant, som sedan fick häxstämpel, till den italienska kaptenen Francesco Schettino på kryssningsfartyget ”Costa Concordia”.  Den italienska kaptenen på lyxkryssaren hade enligt mediarapporter något ”fuffens” för sig på kommandobryggan. Det ska ha varit en kvinna, eller rättare sagt, en ung kvinna inblandad. Han blev distraherad, enligt egen uppgift och körde ikull (som dom säger på rallyt i Värmland), båten gick som bekant på grund. Juholt fick gå hem och Aftonbladet kunde då berätta att det var en kvinna som höll i yxan. Dåvarande LO ordföranden, den ”elaka” Vanja.  Catharina Lagerstam, slog larm om att HQ Bank var på väg åt fel håll. Enligt en av huvudägarna, Mats Qviberg, hade hon "inte nerver för den sortens affärer" och hon lämnade HQ Banks styrelse. Och vad var det Lagerstam gjorde som visade på "klena nerver"? Hon talade sanning. Det var modigt...

Det blir allt viktigare att ha bra ett bra kontaktnät, eftersom det kan öppna många dörrar. Det vet ni säkert redan, men speciellt om du är ung, se till att du bygger upp ditt eget nät. Så fort du fått ditt första arbete ska du börja underhålla kontakter. Det finns inget starkare än det egna nätet för det är inte samma sak som att få tillgång till mammas kontakter eller att få hänga på någon annans. Visst är en del människor hjälpsamma, men de flesta av oss hjälper i första hand egna barn och de närmaste släktingarna. Egentligen ska du börja samla redan på högskolan och se till att du håller kontakten med de människor som har idéer och som hörs och syns. Har du missat det så börjar du i arbetslivet. Använd sociala medier, samla på mailadresser, lägg upp dig på LinkdIn etc. och varför inte ha en gammal hederlig visitkortspärm?! Bjud in dina nyckelpersoner till ditt företags öppna hus tillställningar. Dom kanske inte kommer, men dom ser att du är aktiv och att det händer saker där du ...

Sidor

Till toppen av sidan Till topp