// //

Blogginlägg av Lars Einar Engström

Lars Einar Engström

Författare, krönikör och föreläsare. Under många år har jag arbetat med ledarskap, organisations- och ledarutveckling kring framtidens kompetens i flera länder i Europa.

Jag sitter på Stockholmskontoret och läser ditten och datten, på arbetstid alltså, för att uppdatera mig om vad ni har för er därute i livet. I Universums karriärbarometer för 2014* läser jag att ni, människor, vill (ha):  Balans mellan yrkesliv och privatliv.  Bli utmanade intellektuellt eller genom konkurrenspräglad miljö. (Konkurrens på arbetsplatsen är bra för då finns det en vinnare. Obs ironi.) Vara trygga och säkra i sitt arbete. (Då är kanske inte konkurrens på arbetsplatsen så bra? Obs inte ironi.) Och lite annat vill ni också ha för att trivas, men den s.k. livspusselfrågan kommer som nr 1. Så livspusslet måste lösas! En kamrat inom ”Wallenbergsfären” brukar säga att det där med 6 timmars arbetsdag, det är ju redan ett faktum, så varför håller politikerna (läs Miljöpartiet, Vänsterpartiet)på och tjatar om det där? Livspusslet, säger jag, livspusslet. Jag har väl i och för sig hållit med honom när det gäller vad människor gör på dagarna, men ändå tyckt att han överdrivit nå...

Min farfar Sven var en hederlig man och han trodde på fullt allvar att om han bara gjorde rätt för sig och var skötsam, så skulle det gå bra för honom i livet. Slashasar och brottslingar sågs icke med blida ögon i arbetarland. ”Men man ska hjälpa dom som har det svårt” sa Sven ibland. Du vet, på den tiden, 1920 talet, och framåt var det bara överheten som hade rättigheten att roffa åt sig, av land och jord. (På den tiden alltså, det är ju annat nu. Obs ironi.) Trashankar och vanligt folk fick hjälpas åt. På farfars tid. Sven gifte sig med Märta, som blev min farmor. Farfar tog stat tills det slaveriet avskaffades 1945. Märta var mjölkerska. Dom hade inte många alternativ, men farfar slutade faktiskt sina dagar på ASEAs lager i Västerås. En karriär. En slags karriär faktiskt. Och Märta blev hemmafru. Det var han stolt över, Sven, att hans fru kunde vara hemma och slippa slita ut sig.  Stolt. Farfar berättade alltid samma historia för mig, när jag var liten, och nu delar jag den med e...

Tjena Farsan! Snart 20 år sedan vi sågs sist. Det har hänt en del sedan du blev befordrad till härligheten. Om jag blir lika gammal som du så har jag 10 år kvar att leva nu, men då måste jag passa mig för dom öppna fönstren. Och tänka på vad jag gör av dom där åren. Anyway. Landet har förändrats. Det gamla landet finns inte kvar. Men, du vet, varför hänga kvar vid det gamla? Det var inte bättre förr. Något kanske, men inte allt. Vad har hänt sedan du gick? Ja, tro det om du vill, men människorna har blivit alltmer osjälvständiga, inte tvärtom, som du och jag trodde. De senaste 10-15 åren har det vuxit fram en kår av "konsulter" som hjälper oss med allt. Hur uppfostra barn, hur gå ner i vikt, hur träna på gymmet, hur söka arbete, hur äta, hur vara chef och hur dricka, älska, inreda huset, hjälpa barnen med läxorna och så vidare. Och ja, dom får betalt, ibland av människorna själva och ibland av staten. Alltmer hjälplösa luffsar vi omkring. Och terapi, psykologer, det finns i radio oc...

(En f.d. karriärist blickar tillbaka och bekänner) Psykolog, personaldirektör, marknadschef, vd och sedan eget konsultbolag. Det låter bra, tycker jag. Och styrelseledamot, lite här och där och varit med och startat företag. Börjat med två tomma händer och kämpat mig fram, alldeles ensam. Bott i Paris, London och Bryssel. Fått böcker publicerade, på flera språk. Bra jobbat Lars Einar, ensam är stark!    Gott så. Kanske. Men var jag så ensam och stark? Egentligen? Min mor, Astrid, hade sina mål för mig och mig trodde hon på. Slashasen som inte klarade skolan. Men jag klarade ju allt hon sagt och ville, till sist. Och Fröken Åsa i skolan, 1-3 klass. Vilken kvinna hon var, förstår jag nu. Hennes tålamod och stora famn, och att hon lät mig gå kvar, trots att jag var rädd för allt och hade min sorgliga statistik av skolk och ”sjukdomar”.  Mitt första fasta jobb blev på Institutet för Tillämpad Psykologi, ITP, i Saltsjöbaden. Och jag hittade ”ny mamma”, Kerstin, den 65 årige ekonomichefen...

Nisse, heter en mycket känslig kille som jag jobbade med på ett bolag en gång i tiden. Han tyckte att företaget måste utvecklas och stå i samklang med tiden. Han läste Popcorn rapporten, hade alltid koll på läget, älskade sin McIntosh, kom ständigt med nya idéer och hade märkeskläder. Han föreslog till och med att vi skulle sluta med slips på kundmöten, så du kan förstå att han inte alltid hade det så lätt. Ety detta hände i en annan tid (nämligen på 1990 talet). Det där med slips kommenterade Chefen Chefson bara med två ord:  -    Glöm Det.  SÅ var det slutdiskuterat. Fanns ju inte så mycket mer att säga då. Liksom.  Men dagarna gick och Nisse fick ont i magen ibland. Det hade han aldrig haft tidigare och alla värden på den årliga hälsokontrollen visade att han konditionsmässigt låg i nivå med olympiska pololandslaget. Så vad var felet? Varför kändes det alltmer som en gnagande tomhet när han på kvällen stod i företagsduschen efter att ha sprungit den obligatoriska milen. Det kunde...

Hur många är dom? Pedofilerna och ”pedofilringarna”, alla dom här männen. Pedofilerna, dom som misshandlar partners och egna barn och männen som köper sex? Och vilka är dom? Ja, det är någon du känner. Någon du arbetar med. Ska vi alla vara misstänksamma och ska alla män vara misstänkta? Icke. Men ändock. Hur många är dom? Rapport efter rapport i media.  Och nu vill regeringen förbjuda sexköp utomlands. För svenskar alltså, även om det skulle vara lagligt i det land du befinner dig i. Med ”svenskar” menar jag män. Unga och äldre män. Men förbjuda något som är tillåtet där jag är?! Kan ni tänka sånt överförmynderi? Köpa och köpa förresten. Låt mig citer kommunalrådet Vredmark i Rödköping:  Vi köpte inga kvinnor, vi hyrde dom en stund bara. Pedofiler, är de onda människor? Köpa människor. Är det ondska? Ja det tycker jag. Ondskan finns överallt men har oftast inget ansikte. Statistik och anonyma pixlade bilder på män som, förgripit sig på barn, misshandlat eller köpt kvinnor. Eller hy...

Ja, tänk om det finns fler sådana som jag. Långsinta dårar. Hemska tanke. 1982 hade jag som nybliven psykolog satt in en annons i Svenska Dagbladet där jag och en kollega sökte patienter/klienter till våra terapisessioner. Annonsen kostade 275 kronor. Två dagar efter annonsens införande upptäcker jag att telefonnumret till mig var fel. Två av siffrorna kom i fel ordning. Attans! Jag ringer svenskans annonsavdelning och berättar, vad som hänt, erkänner att det är mitt fel, jag borde reagerat tidigare och jag undrar: Kan vi sätta in annonsen igen utan kostnad? What?! Jamen, ni vet, jag var glad, pigg och såg framtiden an med tillförsikt? Jag hade vyer i mina utblickar! Icke möjligt, svarade annonsmänniskan. Jag funderade ett par dagar och sedan blev jag sur. Ringde upp tidningen igen och påtalade att dom gjorde ett misstag som inte hjälpte just mig. Jag föklarade att jag inte bara arbetade med terapier utan också med rekrytering, events och andra områden där man ofta samarbetar med, e...

I en avlägsen tid, men i vår galax, hette det ibland att: Hon/han har sorg. Det beskrevs eller hänvisades till som ett tillstånd. Det pratades om "sorgeår" och många hade en svart bindel på kavajen. Det där är länge sedan nu. Men jag minns. Och jag trodde det var ett tillstånd jag skulle befinna mig i en dag, då det skulle drabba mig. Ett ständigt malande. Men så blev det inte i mitt fall. Det blev något annat. Idag syns det inte om någon sörjer, det är inget vi markerar med yttre attribut, människorna går omkring därute, åker till jobbet, tar bussen, bilen, tunnelbanan och går på möten. Och sörjer. Vi var en familj på fem personer. Bara två kvar nu. Mor, far och syster har lämnat. Jag och min bror kvar ensamma. Ensamma? Nej, inte helt ensamma, vi har nya, egna familjer, men det är en annan konstellation, ett annat liv, andra minnen än dom vi hade, vi fem, vi som blev två. Men sorgen är inget "tillstånd" för mig. Det sitter inte i hela tiden som ett värkande sår. Sorgen är som dropp...

När vi var små, lekte Bengt och jag ibland att vi var osynliga. Tänk vad spännande det skulle vara! Dock, vi visste innerst inne att det går ju inte. Men! Vi hade fel. Det går visst, det beror bara på vad du jobbar med. För ett antal år sedan skulle jag arbeta i ISS ledningsgrupp. Stort företag (då 16 tusen anställda) inom städbranschen. Arne Pedersen, dansk och VD, undrade om jag hade städat någon gång. Absolut, sa jag, dammsugit hemma och diskat, ja vanlig städning liksom. Arne log och sa:  Att dammsuga är inte att städa det är en DEL av städningen, men ska du jobba med oss så måste du se hur vardagen ser ut för vår personal, du ska få städa, på riktigt! Alltnog, under 14 dagar arbetade jag bl.a på Stockholms Central och Huddinge Sjukhus. Kamraterna hette Muhammad, Zara, Ashmed, Elsa och Tarik och jag fick Tarik som handledare. Tarik var från Paktistan och han var snabb, vänlig och nyfiken. Vad i hela friden skulle jag där och göra? Lära mig städa? Spionera på ledningens uppdrag? ...

Jag börjar tröttna på jakten på ”medelålders vita män med makt”.  Det känns mer uttjatat än någonsin och visar på en okunskap och en ovilja att se hur den verkliga utmaningen ser ut. Nämligen de unga männen, pojkarna. (Förresten så undrar jag vad medelålder är? 40 år?) Den stora utmaningen är att övertyga ”nästa generation”, pojkar och unga män, om det förträffliga med mångfald. Annars går dom vilse och röstar på Sverigedemokraterna. Och det tycker jag är fel parti, men många, fler och fler, tycker att det är rätt parti, kanske 10-15% av svenskarna. Det är väldigt många människor. (Förresten så undrar jag vilka nästa generation är?)  F!s partiordförande Gudrun Schyman, strukturteoriernas moder, (även om hon inte kom på det där) har rätt i att det finns strukturer i samhället, men dessa drabbar oss alla, och hon glömmer nämna att dessa bevakas och omhuldas av såväl män som kvinnor. För alla stoppas vi av olika maktstrukturer och kontaktnät, men dessa har mer med klass och ursprung at...

Management böcker och ledarskapsteorier, dom är som tåget, kommer och går. Är det inte lite New Age över hela branschen? I ordets negativa mening alltså. At the end of the day. Vad räknas då? Jo slantarna. Hur många är dom? Vad blir kvar? Hur mycket får jag, jag, jag? Och dom är som cirklar. Böckerna. Satsa på dig själv temat, går igen som ett åkerspöke, som ett eko från mitten av sjuttiotalet och några år framåt, när drömmen om den ”Globala byn” hade slagits i kras.  Ibland undrar jag om dom här människorna, författarna alltså, som inte sällan är amerikaner, någonsin har arbetat ute på ett företag. Och om dom tror på hederlighet, moral, effekten av bonusar och allsköns skrönor om det ”goda företaget”. Jag som har varit med några vändor gör det inte. Gammal är äldst, va? Det var bättre förr, va? Inte alls, men skojarna, bluffmakarna och psykopaterna har ju avlöst varandra hela tiden jag varit med, skulle det ha förändrats menar du? När hände det i så fall? Och ni vet dom där succehi...

Med tanke på att IHMs Content creator, Håkan Aludd fyllt 50 år, för en tid sedan funderar jag. Det var ännu en dag som kom och gick. Och jag tänker och jag minns Monaco 1975. Jag stod nere vid hamnen och tittade på de stora lyxbåtarna. Tänk om jag hade en sån! Ja tänk. Och vad skulle det gjort för skillnad? Det där var strax 40 år sedan, 40 år. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så många år? Och hur kunde det hända som inte skulle, inte fick, hända. Jag fyllde 60 nyss. Bara att smaka lite på den siffran gör att ångesten stegras. Men, andra tider nu. ”Nu är man ju tonåring tills man dör!” eller ”Du ser mycket yngre ut!” Gör jag? I vems ögon då. I mina egna eller i andra 60 åringars? Eller i 70 åringars ögon? Länge sedan någon frågade efter legg på systemet. Och ner jag tittar ner på I Paden som jag har i mitt knä så speglas mitt ansikte i glaset och jag ser dom där djupa fårorna runt hakan, för mycket skinn, hänger slappt, som en på blodhund. Påsarna under ögonen. För mycket...

Parks & Resorts koncernen, (Gröna Lund, Kolmården, Aquaria, Skara Sommarland och Furuvik) är ett företag som tar mångfald på allvar! Ja, jag vet, många företag pratar om mångfald och jämställdhet och skriver stiliga policy dokument, men Parks & Resorts, agerar, gör, och då händer det saker.  Har ni hört eller läst något om detta? Inte mycket är min gissning. Under de senaste 10 åren har jag arbetat med ett stort antal företag där mångfaldsfrågan varit uppe för diskussion och där det ska sättas igång program och det ska minsann rekryteras. Men sen då? Parks & Resorts, som jag råkar ha ett uppdrag hos just nu, har en blandning av alla "sorter" från vår Herres hage. Koncernen speglar sina kunder/besökare. Här finns alla åldrar, olika sexuell läggning, personal i permobil, en 50 plus satsning (äldste medarbetaren är 83!) och alla kulörer är representerade.  Jag blir glad och ser framtiden an med tillförsikt! Mer göra, mindre prata, full spead ahead!  

Så var 2014 års Almedalen över. Och solen kom till sist. Och det var ju valår så alla var där. Många nyfrälsta som tyckte att nu var det dags att få ett mer jämställt Sverige, för så svårt kunde det ju inte vara att få igenom en del förändringar? Och mångfald skulle vi ha, mycket mångfald, en självklarhet! Lite lagstiftning kanske, om inget annat biter. Kanske. Men hur går det då med frivilligheten? Alla förstod och såg det uppenbart orättvisa i att kvinnor har lägre lön, ja till och med lägre ingångslön, även vid lika tjänst, i många fall. Och ju högre upp i organisationer och företag vi tittade, så såg vi mest män. För att inte tala om styrelser. Kvotering naturligtvis, hur skulle vi annars få ett mer jämställt arbetsliv? Som om kvotering till styrelser har någonting med jämställdhet att göra. Hurdå i så fall?  Lite spännande var det i år, att se vem som skulle driva jämställdhetsfrågan, det kändes att det var dags nu när F! nosar herrarna i baken. Tomten Lövén tittade fram, och F...

Nya tider 1. Runtomkring mig börjar alltfler att säga att ”jovisst röstar jag på Sverigedemokraterna” so what? Tja skillnaden är att för några år sedan så var det ”ingen” som röstade på SD, i alla fall inte ute på de företag jag föreläste på. Jag frågade nämligen och ingen räckte upp handen. Annat nu, nya tider och SD tog plats i EU. Jag lyssnade på ”God morgon Världen” i P1 en söndag för 2 veckor sedan och Erik Blix sa som det är: Det säkraste sättet ett bli EU parlamentariker idag är att vara emot EU. Var det verkligen tanken? Nya tider 2. President Obama funderar på att slänga in några drönare i Irak. Men, ”no boots on the ground”. Drönare är väl egentligen inte krig, eller? Det är väl mer att rensa upp lite så där lagom? Precisionsbomba. Yes we can! Men Putin, han är otäck han. På tal om tider. Den tickar och går, tiden, och vi med den. Kom just ihåg, ni kanske minns, att efter självmordsbombaren i centrala Stockholm, 2011, så blev det drag på polisen och man krävde mer resurser...

Sidor

Till toppen av sidan Till topp