Blogginlägg av Lars Einar Engström

Lars Einar Engström

Författare, krönikör och föreläsare. Under många år har jag arbetat med ledarskap, organisations- och ledarutveckling kring framtidens kompetens i flera länder i Europa.

2011 fick Arbetsmiljöverket (AV) i uppdrag av regeringen att ”utveckla och genomföra särskilda insatser med syfte att förebygga att kvinnor slås ut från arbetslivet på grund av arbetsmiljörelaterade problem”, eftersom kvinnor i högre utsträckning än män drabbas av arbetssjukdomar. Hösten 2014 fick myndigheten ett tilläggsuppdrag, att ta fram informationsmaterial, filmer som beskriver erfarenheter och kunskap som sammanställts. (se www.av.se) Rapporten är mycket intressant. Och skrämmande. Arbetsmiljöverket kan konstatera efter att bl. a ha: inspekterat 4100 arbetsställen, tittat på villkoren för kvinno- och mansdominerade verksamheter i 65 kommuner och samtalat med 2600 arbetsgivare att (OBS! mina formuleringar och mina kommentarer nedan, utifrån AVs slutsatser): Eftersom mannen är normen, i såväl samhället i stort som inom arbetslivet, så värderas kvinnors arbeten lägre och kvinnors arbetsmiljö blir följaktligen ganska ointressant. Arbetsmiljörisker? Jo, men en pigg och glad kvinna...

Det finns en väl bevarad myt om att vi svenskar är ett sjusärdeles duktigt och kreativt folkslag. Många av oss har fått lära sig det i skolan, av media och naturligtvis av våra föräldrar. Det visade sig nämligen på 50 och 60-talet att vi låg före resten av Europa inom de flesta områden. Det gav skjuts in på 70 talet, men sedan började ”dom andra” komma ikapp och även gå förbi. Svensk industri blomstrade under några decennier, Europa skulle byggas upp efter andra världskriget. Nämligen. Vi behövde folk till industrin, det flyttade in italienare och finska medborgare till Sverige. Och andra. I tusental. (På tal om stål. Stålet var ju bra att exportera både under första och andra världskriget, vi hjälpte ju nazisterna med järnmalm och det fick nästan nazisterna att vinna kriget, kanske blivit så om inte ryssarna hade hjälpt oss och spöat Tyskland?) Men i allafullafall. Byggandet, miljonprogrammen, det sociala folkhemmet, skolan etc. Kort sagt vi låg före. Och det var ju inte speciellt ...

Så här tycker jag. Din cv är inte särskilt intressant att prata om när du träffar en konsult. Du är där för att hon tyckte att den var intressant. Uppmaningar som ”berätta om dig själv”, betyder inte att du muntligt ska dra din cv. Nu ska du istället fokusera på två saker: att ge en så bra bild av dig själv som möjligt, alltså din personlighet, och att ta reda på allt du vill veta om företaget som söker nya medarbetare. Men kom inte dit tom på kunskaper. Jag träffar fortfarande sådana som säger att ”jag vet ingenting” om företaget eller ”tyvärr så hann jag inte titta på hemsidan”, då hamnar du på minus. Helt i onödan. (Men okej då, en del konsulter kan inte släppa din cv så låt dom borra i den då, konsulten är ju ett hinder som måste forceras.) Så berätta om dig själv och hänvisa till din cv, citera inte, hänvisa, och berätta vad du faktiskt gjort på dagarna. Ibland säger någon till mig, ”ja jag var projektledare och du vet ju hur det är!” Fast det vet jag ju inte. Projektledare kan...

En journalist från en stor affärstidning ringde och ville ha ett expertutlåtande, och ja, vem är jag att säga nej till en sådan förfrågan? Dessutom är jag ju expert. På lite av varje.  Enligt journalisten har ”en forskare” i USA (Stanford) kommit fram till att ledarskap ska vara ”coachande” och att det är framtidens melodi! Wow! Tänker jag. En forskare?! Hua! I USA?! På STANFORD?!! Fantastiskt!  Och Coachning, hm, intressant verkligen år 2015…  Håller du med, frågar journalisten? Tja, vad svarar en expert som jag på det? Ja, säger jag, det låter väl bra, beroende på vad man lägger i ordet coachning och, naturligtvis också på vilken fas ett företag befinner sig i, annars har ju jag skrivit om Management by Fear på IHM bloggen, säger jag, det tror jag inte på, men det fungerar. Ja, just det, säger journalisten, tror du på att det går att skrämma medarbetare och i så fall, tror du forskarna som pratar om ” det nya ledarskapet och coachning” pratar bullshit? Och då hör jag mig själv säg...

Jag sitter på Stockholmskontoret och läser ditten och datten, på arbetstid alltså, för att uppdatera mig om vad ni har för er därute i livet. I Universums karriärbarometer för 2014* läser jag att ni, människor, vill (ha):  Balans mellan yrkesliv och privatliv.  Bli utmanade intellektuellt eller genom konkurrenspräglad miljö. (Konkurrens på arbetsplatsen är bra för då finns det en vinnare. Obs ironi.) Vara trygga och säkra i sitt arbete. (Då är kanske inte konkurrens på arbetsplatsen så bra? Obs inte ironi.) Och lite annat vill ni också ha för att trivas, men den s.k. livspusselfrågan kommer som nr 1. Så livspusslet måste lösas! En kamrat inom ”Wallenbergsfären” brukar säga att det där med 6 timmars arbetsdag, det är ju redan ett faktum, så varför håller politikerna (läs Miljöpartiet, Vänsterpartiet)på och tjatar om det där? Livspusslet, säger jag, livspusslet. Jag har väl i och för sig hållit med honom när det gäller vad människor gör på dagarna, men ändå tyckt att han överdrivit nå...

Min farfar Sven var en hederlig man och han trodde på fullt allvar att om han bara gjorde rätt för sig och var skötsam, så skulle det gå bra för honom i livet. Slashasar och brottslingar sågs icke med blida ögon i arbetarland. ”Men man ska hjälpa dom som har det svårt” sa Sven ibland. Du vet, på den tiden, 1920 talet, och framåt var det bara överheten som hade rättigheten att roffa åt sig, av land och jord. (På den tiden alltså, det är ju annat nu. Obs ironi.) Trashankar och vanligt folk fick hjälpas åt. På farfars tid. Sven gifte sig med Märta, som blev min farmor. Farfar tog stat tills det slaveriet avskaffades 1945. Märta var mjölkerska. Dom hade inte många alternativ, men farfar slutade faktiskt sina dagar på ASEAs lager i Västerås. En karriär. En slags karriär faktiskt. Och Märta blev hemmafru. Det var han stolt över, Sven, att hans fru kunde vara hemma och slippa slita ut sig.  Stolt. Farfar berättade alltid samma historia för mig, när jag var liten, och nu delar jag den med e...

(En f.d. karriärist blickar tillbaka och bekänner) Psykolog, personaldirektör, marknadschef, vd och sedan eget konsultbolag. Det låter bra, tycker jag. Och styrelseledamot, lite här och där och varit med och startat företag. Börjat med två tomma händer och kämpat mig fram, alldeles ensam. Bott i Paris, London och Bryssel. Fått böcker publicerade, på flera språk. Bra jobbat Lars Einar, ensam är stark!    Gott så. Kanske. Men var jag så ensam och stark? Egentligen? Min mor, Astrid, hade sina mål för mig och mig trodde hon på. Slashasen som inte klarade skolan. Men jag klarade ju allt hon sagt och ville, till sist. Och Fröken Åsa i skolan, 1-3 klass. Vilken kvinna hon var, förstår jag nu. Hennes tålamod och stora famn, och att hon lät mig gå kvar, trots att jag var rädd för allt och hade min sorgliga statistik av skolk och ”sjukdomar”.  Mitt första fasta jobb blev på Institutet för Tillämpad Psykologi, ITP, i Saltsjöbaden. Och jag hittade ”ny mamma”, Kerstin, den 65 årige ekonomichefen...

Nisse, heter en mycket känslig kille som jag jobbade med på ett bolag en gång i tiden. Han tyckte att företaget måste utvecklas och stå i samklang med tiden. Han läste Popcorn rapporten, hade alltid koll på läget, älskade sin McIntosh, kom ständigt med nya idéer och hade märkeskläder. Han föreslog till och med att vi skulle sluta med slips på kundmöten, så du kan förstå att han inte alltid hade det så lätt. Ety detta hände i en annan tid (nämligen på 1990 talet). Det där med slips kommenterade Chefen Chefson bara med två ord:  -    Glöm Det.  SÅ var det slutdiskuterat. Fanns ju inte så mycket mer att säga då. Liksom.  Men dagarna gick och Nisse fick ont i magen ibland. Det hade han aldrig haft tidigare och alla värden på den årliga hälsokontrollen visade att han konditionsmässigt låg i nivå med olympiska pololandslaget. Så vad var felet? Varför kändes det alltmer som en gnagande tomhet när han på kvällen stod i företagsduschen efter att ha sprungit den obligatoriska milen. Det kunde...

Hur många är dom? Pedofilerna och ”pedofilringarna”, alla dom här männen. Pedofilerna, dom som misshandlar partners och egna barn och männen som köper sex? Och vilka är dom? Ja, det är någon du känner. Någon du arbetar med. Ska vi alla vara misstänksamma och ska alla män vara misstänkta? Icke. Men ändock. Hur många är dom? Rapport efter rapport i media.  Och nu vill regeringen förbjuda sexköp utomlands. För svenskar alltså, även om det skulle vara lagligt i det land du befinner dig i. Med ”svenskar” menar jag män. Unga och äldre män. Men förbjuda något som är tillåtet där jag är?! Kan ni tänka sånt överförmynderi? Köpa och köpa förresten. Låt mig citer kommunalrådet Vredmark i Rödköping:  Vi köpte inga kvinnor, vi hyrde dom en stund bara. Pedofiler, är de onda människor? Köpa människor. Är det ondska? Ja det tycker jag. Ondskan finns överallt men har oftast inget ansikte. Statistik och anonyma pixlade bilder på män som, förgripit sig på barn, misshandlat eller köpt kvinnor. Eller hy...

Ja, tänk om det finns fler sådana som jag. Långsinta dårar. Hemska tanke. 1982 hade jag som nybliven psykolog satt in en annons i Svenska Dagbladet där jag och en kollega sökte patienter/klienter till våra terapisessioner. Annonsen kostade 275 kronor. Två dagar efter annonsens införande upptäcker jag att telefonnumret till mig var fel. Två av siffrorna kom i fel ordning. Attans! Jag ringer svenskans annonsavdelning och berättar, vad som hänt, erkänner att det är mitt fel, jag borde reagerat tidigare och jag undrar: Kan vi sätta in annonsen igen utan kostnad? What?! Jamen, ni vet, jag var glad, pigg och såg framtiden an med tillförsikt? Jag hade vyer i mina utblickar! Icke möjligt, svarade annonsmänniskan. Jag funderade ett par dagar och sedan blev jag sur. Ringde upp tidningen igen och påtalade att dom gjorde ett misstag som inte hjälpte just mig. Jag föklarade att jag inte bara arbetade med terapier utan också med rekrytering, events och andra områden där man ofta samarbetar med, e...

I en avlägsen tid, men i vår galax, hette det ibland att: Hon/han har sorg. Det beskrevs eller hänvisades till som ett tillstånd. Det pratades om "sorgeår" och många hade en svart bindel på kavajen. Det där är länge sedan nu. Men jag minns. Och jag trodde det var ett tillstånd jag skulle befinna mig i en dag, då det skulle drabba mig. Ett ständigt malande. Men så blev det inte i mitt fall. Det blev något annat. Idag syns det inte om någon sörjer, det är inget vi markerar med yttre attribut, människorna går omkring därute, åker till jobbet, tar bussen, bilen, tunnelbanan och går på möten. Och sörjer. Vi var en familj på fem personer. Bara två kvar nu. Mor, far och syster har lämnat. Jag och min bror kvar ensamma. Ensamma? Nej, inte helt ensamma, vi har nya, egna familjer, men det är en annan konstellation, ett annat liv, andra minnen än dom vi hade, vi fem, vi som blev två. Men sorgen är inget "tillstånd" för mig. Det sitter inte i hela tiden som ett värkande sår. Sorgen är som dropp...

När vi var små, lekte Bengt och jag ibland att vi var osynliga. Tänk vad spännande det skulle vara! Dock, vi visste innerst inne att det går ju inte. Men! Vi hade fel. Det går visst, det beror bara på vad du jobbar med. För ett antal år sedan skulle jag arbeta i ISS ledningsgrupp. Stort företag (då 16 tusen anställda) inom städbranschen. Arne Pedersen, dansk och VD, undrade om jag hade städat någon gång. Absolut, sa jag, dammsugit hemma och diskat, ja vanlig städning liksom. Arne log och sa:  Att dammsuga är inte att städa det är en DEL av städningen, men ska du jobba med oss så måste du se hur vardagen ser ut för vår personal, du ska få städa, på riktigt! Alltnog, under 14 dagar arbetade jag bl.a på Stockholms Central och Huddinge Sjukhus. Kamraterna hette Muhammad, Zara, Ashmed, Elsa och Tarik och jag fick Tarik som handledare. Tarik var från Paktistan och han var snabb, vänlig och nyfiken. Vad i hela friden skulle jag där och göra? Lära mig städa? Spionera på ledningens uppdrag? ...

Jag börjar tröttna på jakten på ”medelålders vita män med makt”.  Det känns mer uttjatat än någonsin och visar på en okunskap och en ovilja att se hur den verkliga utmaningen ser ut. Nämligen de unga männen, pojkarna. (Förresten så undrar jag vad medelålder är? 40 år?) Den stora utmaningen är att övertyga ”nästa generation”, pojkar och unga män, om det förträffliga med mångfald. Annars går dom vilse och röstar på Sverigedemokraterna. Och det tycker jag är fel parti, men många, fler och fler, tycker att det är rätt parti, kanske 10-15% av svenskarna. Det är väldigt många människor. (Förresten så undrar jag vilka nästa generation är?)  F!s partiordförande Gudrun Schyman, strukturteoriernas moder, (även om hon inte kom på det där) har rätt i att det finns strukturer i samhället, men dessa drabbar oss alla, och hon glömmer nämna att dessa bevakas och omhuldas av såväl män som kvinnor. För alla stoppas vi av olika maktstrukturer och kontaktnät, men dessa har mer med klass och ursprung at...

Management böcker och ledarskapsteorier, dom är som tåget, kommer och går. Är det inte lite New Age över hela branschen? I ordets negativa mening alltså. At the end of the day. Vad räknas då? Jo slantarna. Hur många är dom? Vad blir kvar? Hur mycket får jag, jag, jag? Och dom är som cirklar. Böckerna. Satsa på dig själv temat, går igen som ett åkerspöke, som ett eko från mitten av sjuttiotalet och några år framåt, när drömmen om den ”Globala byn” hade slagits i kras.  Ibland undrar jag om dom här människorna, författarna alltså, som inte sällan är amerikaner, någonsin har arbetat ute på ett företag. Och om dom tror på hederlighet, moral, effekten av bonusar och allsköns skrönor om det ”goda företaget”. Jag som har varit med några vändor gör det inte. Gammal är äldst, va? Det var bättre förr, va? Inte alls, men skojarna, bluffmakarna och psykopaterna har ju avlöst varandra hela tiden jag varit med, skulle det ha förändrats menar du? När hände det i så fall? Och ni vet dom där succehi...

Med tanke på att IHMs Content creator, Håkan Aludd fyllt 50 år, för en tid sedan funderar jag. Det var ännu en dag som kom och gick. Och jag tänker och jag minns Monaco 1975. Jag stod nere vid hamnen och tittade på de stora lyxbåtarna. Tänk om jag hade en sån! Ja tänk. Och vad skulle det gjort för skillnad? Det där var strax 40 år sedan, 40 år. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så många år? Och hur kunde det hända som inte skulle, inte fick, hända. Jag fyllde 60 nyss. Bara att smaka lite på den siffran gör att ångesten stegras. Men, andra tider nu. ”Nu är man ju tonåring tills man dör!” eller ”Du ser mycket yngre ut!” Gör jag? I vems ögon då. I mina egna eller i andra 60 åringars? Eller i 70 åringars ögon? Länge sedan någon frågade efter legg på systemet. Och ner jag tittar ner på I Paden som jag har i mitt knä så speglas mitt ansikte i glaset och jag ser dom där djupa fårorna runt hakan, för mycket skinn, hänger slappt, som en på blodhund. Påsarna under ögonen. För mycket...

Sidor

Till toppen av sidan Till topp