Vem uppfostrar nästa generation av ledare?

I juli var jag inbjuden som en av talarna på en ledarskapskonferens i München, sponsrad av den tyska Burdakoncernen (mediagigant). Deltagarna var cirka 700 kvinnor i ledande positioner, inte enbart från Tyskland. En av de andra talarna var Ursula Schwarzenbart, chef, director, för mångfaldsarbetet på Daimler AG. När vi kom in på frågan om kvinnors och mäns olika sätt att leda och att verka inom arbetslivet säger Frau Schwarzenbart plötsligt:

 ”Vi kan inte klandra männen för att dom är som dom är, när allt kommer omkring så är det ju vi (kvinnor) som har uppfostrat dom.” Gäller det bara i Tyskland? Nja, jag tror inte det.

Visst är det ett intressant uttalande och om vi nu för en sekund tittar på forskningen så är de flesta forskare överens om att de första åren är de viktigaste. Jag är ju psykolog och hela utbildningen i Uppsala grundades på dessa tidiga år i en människas liv. Det påstås att efter 5 års ålder finns de grundläggande värderingarna och normerna på plats, barnet har fått en bild av världen som har en tendens att sitta fast. Du vet, i bästa fall, skillnaden på ”gott och ont”, du vet att pappa är starkare än mamma, du vet att den som bestämmer är bäst och du vet att det finns skillnader mellan flickor och pojkar. Och, i värsta fall, så vet du att vinna är bra, att förlora är dåligt, att rikast är bäst och att shopping är en del av livets verkliga höjdpunkter. Den sista meningen var ironisk.

Varifrån kommer då dessa ”värderingar”, vem är det som guidar barnet in i denna ”sköna nya värld”? Tänk om Ursula har rätt, för det är väl så även i Sverige att huvuddelen av uppfostran står kvinnorna för? Mamma, mammas mamma, pappas mamma, ”fröknarna” på förskolan, lärarna i lågstadiet. Kvinnor, kvinnor och åter kvinnor. 

Var är pappsen då?

Från det du föds tills du är i 10-12 års ålder möter de flesta barn endast kvinnor, på dagtid, och i vardagen. Männen kommer in senare. Pappa kommer hem på kvällen, jodå grabbar ni sover i samma hus som barnen, men hur mycket av uppfostran står ni för? Jag känner flera män, ja inte enbart dom där i karriären, utan även vanliga hederliga snickare och rörmokare, som åker iväg tidigt till arbetet och kommer hem sent på kvällen. Dvs barnet sover när dom åker och sover när dom kommer hem. Varför gör män så? Skönt att slippa morgontjafset? Tvungna? 

Vill inte män vara med och uppfostra små barn, vill männen vill komma ”in senare” när det går att ”prata” med barnet och när blöjan är borta? Det verkar så när jag tittar på statistiken. Men då, senare alltså, då är väl de grundläggande värderingarna satta? Jepp. 

Försäkringskassan kom 2013-06-23 med en rapport som visar att mammorna fortfarande står för den största delen av ”föräldraledigheten” och detta oavsett inkomst.  Största delen är alltså runt 80%. Det är tydligen annat som styr vem som är hemma. Gamla värderingar kring kvinnligt och manligt t ex. 

Så de små barnen träffar mest kvinnor under tidig uppväxt. Hur kommer det då sig att barnen redan från späd ålder lär sig vad som är kvinnligt respektive manligt? Hur kommer det sig att det flesta kvinnor vill ha en liten flicka med flätor och rosa klänning, som är hel och ren och samlar bokmärken (!) och en käck kavat busig ”grabb” som har skärmmössa på sned och gillar att bli smutsig?  Borde inte kvinnor veta bättre och se olikheterna? Men, tja, det vet vi ju alla hur flickor och pojkar är! Vet vi? Svaret är att vi inte vet. Svaret är att för många av oss generaliserar och inte ser till personligheter. Precis som när vi rekryterar med andra ord.

Vi sitter fast i ekorrhjulet. 

Pojke är pojke och pojkar hörs. Flicka är flicka och flickor är tysta. ”Inte ska väl pojken ha en rosa tröja?! Inte kan väl flickan spela ishockey?!” En klassiker är den där modern/kvinnan vill tillbaka till jobbet så fort som möjligt och fadern/mannen ska/vill vara hemma (jo det händer) och omgivningen upprört reagerar med den intressanta frågan: ”Va?! Ska du lämna bort ett så litet barn?? Nja, lämna bort, nej jag tänkte att pappa Nisse skulle vara hemma. Jamen, inte kan du väl lämna bort barnet till honom.” För det vet vi ju, innerst inne att män inte är gjorda, genetiskt förberedda för att ta hand om små barn, män ska ut och jaga mat och släpa hem till grottan. Kriga.

Men tänk om vi tänker och gör fel? Finns tecken som tyder på det. Män kan vara båda omhändertagande och ansvarsfulla även när det gäller små barn, bara de får, tar eller kräver att få chansen. Några länder (18 stycken) har kommit fram till samma sak eftersom homosexuella män får adoptera.   

Nya sexister

Sexism kommer från uppfostran, sexism är ingenting som sitter i generna, det är vi alla, tillsammans, som leder våra barn in i sexistträsket. Barnet, får lära sig och det sitter ”någonstans” därinne i ryggmärgen, att flickor och pojkar, kvinnor och män är olika och därför har olika rättigheter. Och där i hemmet, på dagis och i skolan, börjar fostran och utbildningen av nya ledare och chefer. Kvinnornas fel? Inte alls. Jag anklagar männen för att inte vara mer delaktiga. 

Ja, sådär tänkte jag när Ursula talade där i München. Men jag tänkte kanske i fel banor? 

Dessutom tänkte jag på vår jämställdhetsminister, Maria Arnholm, och hennes intressanta uttalande att ”det är bättre att vara en glad feminist, än en arg”. Hon skulle ha varit med i München. Alla var glada och det var rena catwalken. En sån parad av snygga kvinnor har jag inte sett sedan jag gick på gymnasiet i Gävle. Men jag tvivlar på att så värst många av de där kvinnorna var feminister. Dom var ledare och affärskvinnor. Uppfostrade till att bli sådana, uppfostrade att tro på sina egna förmågor, uppfostrade att säga nej och uppfostrade till att veta att man kan vara både fotbollsspelare och kvinna.

19 augusti 2013
Till toppen av sidan Till topp