Tiden är ingenting, Aludd!

Med tanke på att IHMs Content creator, Håkan Aludd fyllt 50 år, för en tid sedan funderar jag. Det var ännu en dag som kom och gick.

Och jag tänker och jag minns Monaco 1975. Jag stod nere vid hamnen och tittade på de stora lyxbåtarna. Tänk om jag hade en sån! Ja tänk. Och vad skulle det gjort för skillnad? Det där var strax 40 år sedan, 40 år. Hur är det ens möjligt? Hur kan det ha gått så många år? Och hur kunde det hända som inte skulle, inte fick, hända. Jag fyllde 60 nyss. Bara att smaka lite på den siffran gör att ångesten stegras. Men, andra tider nu. ”Nu är man ju tonåring tills man dör!” eller ”Du ser mycket yngre ut!” Gör jag? I vems ögon då. I mina egna eller i andra 60 åringars? Eller i 70 åringars ögon?

Länge sedan någon frågade efter legg på systemet. Och ner jag tittar ner på I Paden som jag har i mitt knä så speglas mitt ansikte i glaset och jag ser dom där djupa fårorna runt hakan, för mycket skinn, hänger slappt, som en på blodhund. Påsarna under ögonen. För mycket skinn där också. Skulle räcka till att sy en skinnkepa. Men inte kan jag ta bort det där? Patetiskt.

Så vad händer? Ja ”redan” efter 50 börjar det hända saker, Aludd. Och det mesta trodde jag aldrig skulle hända mig. Andra, naturligtvis, men inte mig. Så här:

  1. Armarna krymper. Dom blir helt enkelt kortare och böckerna får allt mindre text. Lösningen heter läsglasögon och dom lever sitt eget liv. Antingen så glömmer jag dom hela tiden, eller så, vilket är märkligare, är det någon, förmodligen den jag delar dygnsvilan med, som flyttar dom hela tiden. Varför gör hon så? Jag vet att jag lagt glasögonen på byrån i hallen, men icke. Efter långt letande så finner jag dom på tvättstället, i soffan eller på golvet inne på toaletten. Någon har lagt dom där, förmodligen för att jävlas.
  2. Jag läser fel på skyltar. ”Loppmarknad” blev ”Toppless” häromsistens och ”Straffdrama” blev ”Mord”. Märkligt. Freudianska trådar.
  3. Jag tar fel tunnelbanetåg. Häromdagen skulle jag till Medborgarplatsen i Stockholm, men hamnade vid Torildsplan en annan gång fick jag se Axelsberg. Skumt, men, å andra sidan så får jag se mer av Stockholm än jag någonsin gjort.
  4. Gylfen. Hur är det möjligt att jag efter snart 60 års stängande av gylfen plötsligt har slutat med det? Kan det bero på att jag vet att jag ska snart måste gå på toaletten igen så den kan lika gärna vara öppen? 
  5. Jag tittar på Allsången på Liseberg med Lotta Engberg. Inget fel i det. Men jag sjunger med! Sitter ensam i soffan och trallar med! Sven-Bertil, Lotta och jag! Och en ”gammal gubbe” dyker upp och spelar gitarr. Det visar sig vara Mats Ronander. Herregud! Ronander? En rockrebell.
  6. Positivt. Det räcker numera med ett, ibland två glas vin, för att jag ska bli påverkad och börja joddla. Där spar jag en hel del pengar, kan jag lugnt slå fast.
  7. Positivt. Jag kan säga till en ung kvinna att hon är snygg utan att hon tror att jag har några baktankar. Det har jag inte heller. Och dom, kvinnorna alltså, tycker om att få komplimanger.
  8. Av någon anledning öppnar jag balkongdörrarna varje morgon och tittar ut. Det har aldrig hänt förut. Vad jag tittar efter? Ingen aning. Om det har hänt något hos grannen kanske? Det har det aldrig.
  9. Centimetern. Den där sista touchen. Jag missar med en centimeter när jag ska ta kaffekoppen, eller rätta till en tavla, eller skriva ett sms eller maila. Jag träffar nästan rätt men inte riktigt. Selfies och foton är inte att tänka på, darrhänt. Detta leder till att det går sönder en del glas och tappas en del prylar. Centimetern, jodå, ni kommer att förstå, vänta ska ni få se ni se mina unga vänner!
  10. Jag åker T banan i Stockholm en morgon. Har min nya fina vita T shirt på mig, låter den hänga lite slappt utanför byxorna, stoppade ner den i byxan först, men ändrade mig när jag tittade i spegeln, hänga utanför är det som gäller nu, även för skjortor, det är modernt. Kommer till mötet, ung kvinna, kollega, frågar efter en liten stund; Förlåt en dum fråga men ska du ha tröjan ut och in? Den lilla lappen med tvättråd hänger och dinglar i nacken.

Så tiden går och jag med den. Och det går fort. Mor blev 67 år, jag är 60. Jorden snurrar och kränger. Jag nu står jag i hamnen i Monaco igen och det är sommar 2014, och jag tittar på lyxbåtarna. Allt är sig likt. Utom jag. Och jag tänker på filmen om Torgny Segerstedt och hans sista ord: Vad fort det gick. Och som poeten skrev och sjöng: Jag önskar jag kunde göra allt från början, igen.
 

 

18 augusti 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp