Om ett hem som försvann. För en julsaga är det inte.

Vi skulle till ett annat ställe, sa dom som bestämde. Till ett bättre ställe. Sitt stilla i båten, vi ror. Sa dom som bestämde. Till ett annat hem, skulle vi. Det hette Folkhemmet. Och en vacker tanke var det allt. För ingen skulle vara fattig och ingen skulle vara rik. Och vi skulle vara solidariska. Finare ord fanns, finns, inte. Vi skulle hjälpas åt. Och fru Engströms barn skulle vara lika fina som Fru Bennhults.

Och vi, och jag, for rätt in i, det där, framtidshemmet, som skjuten ur, den där, kanonen som ordspråket alltid hänvisar till. For ut ur 1950 talet och in i möjligheternas land. Folkhemmet! Och jag hade fått det där i blodomloppet, från amningen, hade det i kroppen, du vet, det där om folkhem och tilltro, solidaritet och framåtskridande i en värld där allt skulle bli möjligt. Och jag såg min far kliva från vaktmästarjobb till ingenjörsstudier och till egna firman, jag såg hyreskasernen med 2 rum och kök för fem personer, där vid Vattentornet hemma i byn försvinna bakom mig och vi byggde eget hus. Köpte bil. 

Och förhoppningarna på oss sulfatungar där hemma i byn växte.

Som det växte. Egna villor, radhus, folkvagnar, IKEA, SAAB och Volvo, teveapparater i alla hem. Fri sjukvård, skolor med personal av olika kategorier, stödsystem (bidrag) till dom som hade det svårt och till dom äldre. Med mera. The sky is the limit. Fattigjul blev till överflödsjul. Alla skulle ha, få, allt. Resorna, jag minns. Mallorca, Benidorm, Grekland, Kanarieöarna. Prylar, prylar. Errol Flynn blev Tom Cruise, och Hyland blev Timell och alla blev rika. 

Alla blev rika? Inte alla va? Och riktigt rika, blev vi väl ändå inte, men nästan… Bättre än förr i alla fall, nu kunde man ju köpa, köpa och köpa. Saker att lägga på vind och i källare… och räckte inte förvaringsplatsen till så kunde du strax börja hyra plats. Samla ännu mer prylar. 

Vi är alla lika, sa dom. Men inte riktigt alla, blev lika, men många. Och dom som inte blev lika och rika, dom lånade. Och lånade och lånade. Och så kunde dom också köpa! Så vi tog oss an framtiden med tillförsikt. Det var vår tid nu. Inte längre kepsen i hand och blicken i backen. Upp trälar!

Och sen… ja det tog stopp där någonstans på vägen. Vi blev sittande. Framför skärmar. Vi hade lämnat det som var smått och gått mot det som skulle bli stort, vi tog klivet ut och bort, och ändå blev vi kvar i det lilla. Kom inget stort. Kom ingen global by, men visst försökte vi, men Folkhemmet tynade bort.

Fast, egentligen, det där Folkhemmet var aldrig riktigt på riktigt. Ser jag nu i den spegel som alltmer ser bakåt. Men det visste ju inte jag. Då. När förr skulle försvinna och nu skulle bli senare. Är du mitt i så kan du bli förvirrad.

Egoismen kom istället och kramade om oss. Vänligt, först, men sedan alltmer stryptag. Den var dum, egoismen och ville oss inte väl. Den var lömsk och otäck. Egoismen dödar inifrån. Medelklass allihopa nu, trodde, lekte vi. Och, ja det var tillsagt. Nu är ni medelklass, varsågod och shoppa och skölj. Sa dom. Jag och jag och jag och min navel och mina löss. Smålusarna mina. Ska skötas om dom me. Skrev Teddy Larsen i sitt epos ”Vissna Buketter” som gavs ut 1979. (i begränsad upplaga dock.)

Självförverkligande. Lämna barnen till sig själva. TV som barnvakt, dataspel som barnvakt. Super Mario. Finns han kvar? Pappa och mamma har inte tid. Livspussel kallas det nu och där ryms inte samtal som bär, där råder skärmen och maskinerna. Skolan körd i botten. Åldringsvården körd i botten. Kris på sjukhusen. Tiggare på gatorna. Flyktingströmmar. Miljön i gungning. Bättre förr? Bitterhet? Ja ibland. Sur gubbe? Jag?? Nix, jag har varit lika sur jämt. Konstant surhetsgrad. 

Men vänta, vadå tiggare på gatorna? Ja, tiggare på gatorna. Och vi räknar flyktingar i hundratusental och det blir miljonen snart. Och dom kommer inte ha någonting att göra. Men, som sagt, nu vet jag bättre, men det är så dags nu. Men nu vet jag att det vara bara på låtsas, det där andra, lite till låns. Några år i hemmet som försvann.

Och sen då så sitter jag där i tunnelbanetåget och tittar på medmänniskorna och dom ser ledsna ut. Inte alls glada trots alla fina saker dom köpt. Varen gladen! Tänk på alla dom som inget har! Men vänta lite, varför skulle man tänka på dom liksom. Dom har ju inget. Nja… men människovärde har dom väl i allafullafall? 

Människorna twittrar. Och dom leker lifspussel, för alla andra gör det och det står på twitter att det är svårt att leva, svårt att hinna med sig själv. Dom tror dom väljer, pratar frihet men går i samma upplöjda fåror som grannen och grannas granna och i samma slingor i likadana munderingar och skägg. Dom väljer exakt lika i ”friheten” och ibland undrar jag om dom inte tror att det finns. Friheten. På riktigt alltså.  

Och vi som skulle till att annat ställe?! Hur ska det gå för oss? Mig? Vad tomt det blev, tyst. Avstånden blev längre. Mellan människorna. Solidaritet blev…fult, eller försvann snarare. Det fula blev det som kom efter. Men jag lär snart få komma till ett annat ställe, ett slags folkhem det med. Hades.

Britney och är ju gammelfolk nu. Ingen som vill ha såna som oss. Artros på flickan och restless legs på mig. Stultar vi nerför backen mot färjeläget, hon och jag, gnabbas om vilken väg vi ska ta, står där sen och tittar på färjan. Hos handlarn sen och gubben som står före mig i kön ser på mig och säger: 

Ja just ja, det är du som brukar stå och titta på färjan när det lägger till. Näe, säger jag, det är Britney som vill dit. Britney, säger han, vem är det? En slags gris, säger jag, irländsk. Gris, säger gubben, jag trodde du hade en hund?

Men och ärligt talat: 
Nu skiter vi i folkhemmet, Britney och jag. Och vi skiter i miljön och vi skiter i hur många tiggare det sitter vid affären och vi skiter i hur många flyktingar som kommer och vi skiter i allt som ska hända 2020. Vi går hem från färjeläget, vi går uppför backen igen. Gruffar om vem som ska gå först in genom dörren och sen i soffan där vi har filtarna och kuddarna där får vi varsitt fredagsgodis fast det är en vanlig sketen tisdag. Grisöra till lillsnoppan min och whisky till mig.

Och fan vet om jag inte ska ta mig en cigarill. 

God Helg!

10 december 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp