Nog nu.

Män, ensamma eller i grupp, är naturligtvis det farligaste djur som världen skådat. Eller om vi nu inte vill vara djur, världens farligaste varelser då, känns det bättre? Detta faktum är väl dokumenterat från krig och vardag, från brottsstatistik till kafferummet. Från hemmet till arbetslivet. Från Paris till Istanbul. Och på festivaler och i det allmänna rummet. Män har alltid och i alla sammanhang ett övertag, och det vet båda parter. Jag kan undra varför vi män har så lite eget tänkande och agerande, fritt ifrån gruppens mekanismer och tryck? Vi som är så starka och modiga? Och vi har ju internet. Så bra. Så små är vissa av oss att vi anonymt hotar och hatar. Så små är vissa av oss att vi kan förnedra genom att hänga ut lögner på internet. Och vi vet ju att kvinnor, av många män, anses stå "lägre i rang" än män och så länge vi inte kan förstå att det i grunden är fel, så deltar vi, alla män, i förtrycket som leder till våld i olika former. Hatar vi kvinnor? Nix, inte "vi" men "dom andra", svinpälsarna, och så små är vissa av oss att vi måste slå någon, utöva fysiskt eller psykiskt våld, förfölja, taffsa. Och vi andra, vi som inte slåss, vad gör vi? Står och tittar på? Pallar vi grupptryck, har vi ett eget ansvar? Men inte känner väl jag någon sådan man? Jag frågade min väninna T varför det finns människor. Hon svarade: För att hundar ska ha någonstans att bo. Kunde inte sagt det bättre själv.

14 januari 2016
Till toppen av sidan Till topp