Litet fusk kan bli stort?!

Leif GW Persson sa en gång i en intervju, att det bor fler kriminella på Östermalm i Stockholm, än i någon av de vanligen utpekade förorterna med många invandrare. Och kanske har han rätt i det. Problemet är bara att vi skiljer på brott och brott och våldsbrott, som trots allt är färre på Östermalms gator, är givetvis värre än ekonomiska brott. Det är dessutom lättare att se om någon är skadad än att kunna blicka in i det mönster av olagliga transaktioner som förkommer i arbetslivet, må det vara statliga, kommunala, privatägda, börsnoterade företag eller stiftelser och organisationer. 

Jag pratade med en kompis, som blivit rik som ett troll, häromdagen, vi tog en latte på café Selfie i Stockholm och hon berättade att: 
”Jag har sett många konstigheter inom de flesta områden i arbetslivet, jag har ju suttit i bolag där man fakturerat ut pengar utomlands, suttit i styrelser i stiftelser där kreativa omfördelningar genomförts, varit på företag som gömt optionerna i främmande land, vet kommuner där chefer handlat kläder för kommunens pengar, med mera och revisorerna har alltid varit behjälpliga. Eller kommit med förslag och idéer. Revisorer. Det tog några år innan jag förstod att dom inte hade något ansvar. Dom är rådgivare. Det är du som skriver på och beslutar. Har vi sett många revisorer fällas genom åren?” Frågade hon retoriskt.

Så när börjar det? När föds tjuven och när börjar moralen luckras upp? 
”Ja du, sa hon, I hemmet? Tillfället gör tjuven, sägs det, och gissa om det funnits tillfällen under mina trettio år i näringslivet. Är det någonstans det finns tillfällen till att snatta så är det väl i arbetslivet? Jag själv? I mitt fall? Bara småsaker i början. Alltså i jämförelse med dom stora grabbarna, som jag ju såg upp till. Otäkt, men samtidigt spännande. Det började kanske då. Men, nja, kanske inte, men så här efteråt så kan jag ju undra?” Sa hon, kompisen. 

Hon tog en klunk latte och sedan gick hon loss ordentligt:
”Det var Klemens, revisorn. Det var hans fel. Så här var det. Jag hade startat min första egna firma, verkade som konsult i rekryteringsärenden åt olika företag. Hade kontor i Stockholm. Och min lilla business gick bra. Fakturerade runt en miljon första året, det var mycket pengar 1983, tro mig. Men rekrytering, headhunting, är ju en lukrativ business. Så en kväll satt jag där med Klemens, min revisor, och han ruskade på huvudet och sa:
 
-    Lilla gumman! Du måste ha kostnader, kvitton, annars försvinner allt i skatt!
-    Jag har inga kostnader, sa jag, ja alltså, inte mer än hyran, lönen, mascara och leasingbilen.
-    Skaffa kvitton, sa Klemens, lunch, middagar, resor.
-    Jamen, sa jag, inte äter jag lunch med folk så ofta, resor? Ja, kanske det.

Klemens såg ledsen ut, han förstod att han träffat en 30 årig oskuld. Och han visste nog inte riktigt hur han skulle lägga fram det hela. Så han drog efter andan och gick rakt på:

-    Gumman, lyssna, bjud gubben din på lunch, middag, resa till London, vad som helst och sen skriver du ett annat namn bakpå notan och London, nog kan du väl boka in ett möte med någon där, vem som helst, någon du känner, vips, så har du ett möte och kan ta resa och hotell på firman och går inte det så får du väl köpa kvitton, det gör alla!
-    Gör dom, sa jag, vem köper man kvitton av och förresten jag känner ingen i London.

Klemens funderade och sen sken han upp!

-    Vänta, vänta, du gör ju uppdrag för ICL (databolag) i Sverige, då måste du väl åka till huvudkontoret i London och presentera dig för deras personaldirektör, bjud ut honom på middag, åk en torsdag och stanna över helgen, ta kvitto och visitkort, lura av den där personalsnubben lite kontakter och sen är du ju igång och bygger nätverk inför din internationella satsning och karriär, herregud flicka, måste jag hålla dig i handen hela vägen till Arlanda!

”Ja, sen var jag i gång. Maken och jag bodde på ett av dom bättre hotellen i staden. Jag träffade personaldirektören på ICL och via honom fick jag kontakt med Henley Management College, där för övrigt George Harrison bodde, i byn Henley alltså. Med andra ord. Det var revisorns fel. Jag var och är ju oskyldig som ett barn. Och sen fortsatte det, till hemmet köptes toalettpapper, kaffe, och vårfesten, bensin till privata resor, julklappar till kunder (släkten), blommor, vin och whisky, när uppdragsgivare fyllde år, typ, flera resor, kundbesöket i NY (yeah right), konsertbiljetter, och sen, det rullade på. Och Klemens blev glad och han skrek: 
The sky is the limit, inget kan stoppa oss nu, skicka in alla kvitton du kommer över så sorterar jag, hurra! Och åren gick och framgången växte och till slut blev jag ju koncernchef (välförtjänt, med tanke på vad min make fått offra) och stor blev jag, i mina egna ögon, och dyr och mina behov blev ju därefter, större och större behov, makens också, och det blev ditten och datten och bolag hit och dit och fakturor och bonusar och nu har jag 100 miljoner på ett konto i annat land, det är bonusen jag fick när jag fick sparken, och nu ska vi flytta till Portugal för där är det ingen skatt på pensioner.” Sa hon, den otäckingen och jag lämnade henne där i ensamhet och smög vidare.

Satt på Grodan i Stockholm sedan, på eftermiddagen, med en kamrat och han och jag delade på en flaska Chablis (1979, söder sluttning) till den smörslungade hummern. Jag tyckte det kändes som ett kundmöte, på något vis, och vi hade ju inte setts på ett halvår. Inspirerad av förmiddagens kreativitet så sa jag: 
”Om du bara visste hur kvinnor håller på och fuskar med kvitton, grabben, och på tal om det, jag skriver ditt namn bakpå den här notan bara så du vet!” 
”Engström, sa han, om du bara visste hur många middagar och resor jag bjudit dig på!” 

¤ Samtliga personer i texten har avböjt att medverka med egna namn och titlar.

24 mars 2015
Till toppen av sidan Till topp