Ledare och föredöme för nästa generation

Jag är gammaldags, tror på förebilder, tror på att generationer lär av varandra och att det goda föredömet kan leda till flera goda föredömen. Leda till gott ledarskap, även om jag är fundersam och tvekar ibland. Ser ingen ”ny” Nelson Mandela i Sydafrika. Snarare efterträddes han av två stycken, minst sagt, kufiska ledare, efter Mandela kom Mbeki och nu Zuma. SÅ kanske har jag fel. 

Richard Björnelid, journalist och författare har skrivit en bok som heter ”SAS- Om konsten att sänka ett flygbolag” som nu finns som pocket (Bokförlaget Atlas, 2011). Jag köpte den häromdagen med onda aningar. Björnelid går igenom vad som hände under de år, från 1980 fram till idag, då flygbolaget SAS leddes av herrar som, i tur och ordning, Jan Carlzon, Jan Stenberg, Jörgen Lindegard och Mats Jansson. Och blir jag trött? Boken består av nästan 400 sidor av misstag, dåligt ledarskap, felbedömningar, strider inom bolaget och bråk mellan de skandinaviska ägarna, under 30 år. Det är en rad felsatsningar och mycket diskutabla ledarinsatser. Björnelid verkar veta vad han skriver om, han har följt flygbranschen och SAS under många år. Men sorgligt är det. Inte minst ur ledarperspektiv.  Hur kommer det sig att ingen verkar ha lärt sig något av företrädaren? Komplex ägarbild, jepp, svår bransch, absolut, men ändå.

Vårt behov av hjältar, ledare att se upp till, får sig en törn ibland och inte har det sett bättre ut i de stora bolagen runtomkring mig de senaste åren (SAS inräknat). Listan kan göras lång med exempel på diskutabelt ledarskap, mycket ”Management by fear” har jag sett och ser. Bara de senaste 10 åren har vi figurer som, Skandias förre VD, Lars Erik Pettersson, som ”flydde” till London efter att ha ertappats med fingrarna i gröten. Vattenfalls Lars G Josefsson med ett minst sagt auktoritärt ledarskap och med brunkolssatsningar i säcken. Telias Lars Nyberg (många Lars bland 50 talisterna) men paket som av allt att döma innehöll mutor. Inte mycket till förebilder där. Och det är inte ”bara” inom näringslivet som det brister. Vi har exempel från kommuner, statliga verk och organisationer.

Vilka är då förebilderna? Karl Johan Persson på H&M som ständigt kritiseras för utnyttjandet av fattiga kvinnor och män i länder där man har produktion? Ingvar Kamprad som lämnade Sverige för många år sedan och som, enligt media, slåss med sina söner om makten? Göteborgs byggherrar och kommunala nätverksklubb?  

Nja, kanske inte. Men det finns andra, äldre och yngre, men dom tar inte plats och gör sina stämmor hörda. Dom pratar inte om ledarskapet, miljöfrågorna och de mänskliga rättigheter, utanför sina företag. En Leif Johansson, en Carl Henrik Svanberg en ja vem?  Och det finns projekt där ett stort antal svenska ledare går samman och slåss för fler kvinnor på ledande positioner, gott så, men det är i grupp. Varför står ingen upp ensam i täten och säger sin mening? För farligt? För lätt att åka ut? Möjligen, men kompensationen brukar vara riklig vare sig dom säger upp sig själva eller får sparken.  Ointresse? Ja kanske. 

Bland de unga finns några spännande, Emelie Blondin Köhler, Scouterna, som arbetat med integrationsfrågor för socialt utsatta ungdomar, Farid Nolen, Mathivation och Intize, som kämpat för att ge unga ett nytt perspektiv på matematik och Julia Kalthoff på Wetterlings angående hållbar produktion. Samtliga belönade av Konungen och stiftelsen Ungt Ledarskap. 

Och på tal om böcker, när kommer boken om Lars Johan Jarnheimer? Som tog Tele 2 till ständigt nya höjder och som hade den förtjusande ledarskaps filosofin,  ”Management by mormor”, dvs:

Du ska vara hel och ren, komma i tid och hålla vad du lovat!  Där ser ni. Jag inledde ju denna text med att jag är gammalmodig, men jag tror mormor och Jarnheimer hade rätt. Jag tror ”management by mormor” räcker långt. God Jul på er!

12 december 2013
Till toppen av sidan Till topp