Konsten att vara osynlig

När vi var små, lekte Bengt och jag ibland att vi var osynliga. Tänk vad spännande det skulle vara! Dock, vi visste innerst inne att det går ju inte. Men! Vi hade fel. Det går visst, det beror bara på vad du jobbar med.

För ett antal år sedan skulle jag arbeta i ISS ledningsgrupp. Stort företag (då 16 tusen anställda) inom städbranschen. Arne Pedersen, dansk och VD, undrade om jag hade städat någon gång. Absolut, sa jag, dammsugit hemma och diskat, ja vanlig städning liksom. Arne log och sa: 

Att dammsuga är inte att städa det är en DEL av städningen, men ska du jobba med oss så måste du se hur vardagen ser ut för vår personal, du ska få städa, på riktigt!

Alltnog, under 14 dagar arbetade jag bl.a på Stockholms Central och Huddinge Sjukhus. Kamraterna hette Muhammad, Zara, Ashmed, Elsa och Tarik och jag fick Tarik som handledare. Tarik var från Paktistan och han var snabb, vänlig och nyfiken. Vad i hela friden skulle jag där och göra? Lära mig städa? Spionera på ledningens uppdrag? Vart kom jag ifrån? Hur gammal var jag? Det tog några dagar innan jag blev accepterad. Nåja, accepterad och accepterad, det blev jag nog inte, men visst, jag fick vara med, även om det var tyst i fikarummet när jag kom in. Men Tarik förklarade att jag var en bra man och backade upp mig i diskussionerna. Själv tyckte jag att jag var en ovanligt fin människa som klev ner till botten och visade min goda vilja. Trots allt, det var ju bara för 14 dagar, sen tillbaka till kostymen, slipsen och strategidiskussionerna. (Det där med strategi är alltså ironi.)

På Centralen fick jag lära mig att köra en Taski. Det är en maskin, som en gräsklippare ungefär, där du sitter på maskinen och åker med, medans maskinen tvättar golvet. Spännande i minst en timma, sedan, tja, det blir liiiite enformigt. Men ändock, kul att prova på! Utvecklande? Nja. Lite nervös var jag att någon skulle känna igen mig. Tänk om dom tror att det går så dåligt för mig att jag måste städa, gud förbjude.

Men kan ni tänka! Det där var inget problem. Ingen kände igen mig. Jag blev osynlig! Vart jag kom körandes, hur nära jag än körde människorna där på Centralen så vad det ingen som såg mig. Människorna tittade åt ett annat håll, stod blickstilla med sina väskor, hjälpte inte till. Och tro mig, jag körde d------t nära, närmare och närmare, körde till och med på några väskor. Men, ingen reaktion. Jo några stycken gubbar, blängde ilsket men tittade sedan snabbt bort eftersom jag stirrade tillbaka med något hotfullt i blicken. ( Dom kunde ju inte veta att jag var skorpion och drivs av aggressivitet.)

Efter några dagar kändes det tungt. Jag försökte se ut som om jag inte hörde dit, som om jag var på typ prao liksom. Men det hjälpte inte, efter första veckan, hade min självbild fått sig törnar, jag fanns ju inte! Men jag lärde mig något om mig själv. Efter en vecka? Ja efter en vecka. Det går fort när du inte syns i andra människors ögon, det går snabbt att försvinna, bli osynlig, bli en siffra i statistiken. 

Fast egentligen var det Tarek som lärde mig något viktigt. Att inte titta bort när det kommer en människa som jag inte vet något om. Han såg mig.  Han frågade vem jag var. Undrar vad han gör idag?
 

1 september 2014
Till toppen av sidan Till topp