Kanonmat och brölare

Sitter på Orust, minns en bussresa och jag funderar. På en buss, en morgon i januari, sitter ett antal ungdomar i femton-sjuttonårs-åldern. Alla har dom satt sig närmast fönstret och placerat sina väskor på sätet bredvid. Dom är rädda för att behöva sitta nära en annan människa. Jag sätter mig bredvid en ung man (som inte har väska) och han rör sig inte en millimeter. (Varför var gubben tvungen att sätta sig bredvid mig?)  

Jag förstå hur enormt pinsamt det är för honom och hur han lider. Trots allt har jag varit i hans ålder. En gång i tiden. 

Bussen rullar iväg. Vi befinner oss i norra Uppland, fjärran från någon storstad. Alla på bussen är arbetarklass, enligt min professionella bedömning, och pojkarna, pratar högt med varandra. Det avhandlas intressanta ämnen som kopplingar till motorer, bilar som ska köpas, och bilkrascher på filmer, som setts på internet, boom, bang, jävla fart, och ”jag ska köpa moppe och trimma”. Pratar förresten, dom skriker och, ja, brölar snarast. Svårt det där med röstvolym. Flickorna, som vanligt, tystare. Dom tittar i speglar och målar sig.

Och vart ska dom här kidsen ta vägen i livet, tänker jag, vem behöver dom där ute i samhället, egentligen? 145.700 arbetslösa ungdomar nu, enligt SCB, och siffran har ökat varje år sedan 2008.

En amerikan som jag träffade för några veckor sedan pratade om vem som söker sig till USAs armé. Jim, som amerikanen heter, berättade om olika grupper av kanonmat.
 
”Vi har vita, du vet, white trash pojkar och svarta arbetarpojkar, såklart, som blir soldater, det är dom som vi kallar kanonmat och så har vi en del vita collegepojkar som blir officerare och gör karriär, under en period eller två, för det gjorde deras pappor, för, du vet, egentligen, ingen normal vit medelklass människa söker sig till militären frivilligt.”
 
Nähä. Och varför inte, undrar jag

”Det är ett skitjobb och mycket knark, våldtäkter, tortyr, homofobi, sexism och så vidare och sen ska dom ju döda folk dessutom, ja du fattar?” Säger Jim.

 Jaha, säger jag, men kanonmat, det trodde jag att dom civila var nuförtiden, framförallt kvinnor och barn, nu har ju president Obama drönare som gör jobbet och dom som kör drönarna sitter väl i Michigan?

” Ja och nej, jovisst, det är nog både och, men vi måste ju ha folk på marken också vet du, som rensar upp, men många kvinnor och barn blir det, kanske, men så är det i krig, det vet väl ni i Sverige som exporterar så mycket vapen.” Säger Jim.
 
Han är inte lite fräck, den amerikanen, dra in oss, Sverige, i sina smutsiga krig!

På bussen undrar jag ändå, vem behöver dom här svenska ungdomarna? Försvarsmakten försöker ju med att antal kampanjer, men det verkar inte gå så där förtvivlat bra med nyrekryteringen. Inte ens tjejerna verka inte vilja ut och kriga. Kanske blir lättare nu med krisen i Ukraina? Någon verkstadsindustri som plockar upp dom som inte doktorerat i kemisk fysik har vi ju inte längre. Några får säkert jobb, jodå, men det stora flertalet, vad ska dom ta vägen när mamma stängt kakburken?  Finns väl ingen som plockar upp dom som brölar? Och det finns ju tusentals brölare, som ännu inte lärt sig hur armar och ben fungerar tillsammans och därför stöter i allt och alla när dom ska fram. Pojkarna alltså. Flickorna låter ju inte lika mycket, än, men den förmågan kan dom nog lära sig.

Och det slår mig att dom är ”kanonmat”. I USA skulle nog flera av dom kunnat bli militärer. 
 
Numera krävs utbildning. Det finns ännu arbetsplatser som behöver unga människor ibland, om dom har utbildning alltså, för det anställs en del i goda tider. Dock inte så ofta av företag, utan av bemanningsföretag så det ska bli lättare att avskeda i dåliga tider. Marknadens villkor. Och stora delar av svensk industri har ju sålts ut eller så har man lagt produktionen i så kallade ”låglöneländer”. Jo, det finns många som arbetar i industrin, men som sagt, dom har utbildning. Brölarna vill inte gå i skolan. Dom vill inte, kan inte, orkar inte syssla med teoretiska frågor. Dom vill arbeta praktiskt.  Och när det blir dåliga tider och hög arbetslöshet, ja se då går kanonmaten ner sig. Sover på dagtid, slasar runt i stan, dricker för mycket, slåss och tappar fotfästet. 

Och det där ”fästet” är svårt att få tillbaka. Vi har ett antal forskningsrapporter som visar att efter cirka 6 månaders arbetslöshet så är det mycket, mycket svårt att ta sig tillbaka till arbetslivet, av flera olika anledningar. Inte minst självförtroendet har skadats svårt. Vem vill ha en sådan som mig?

Arbetslösheten kommer inte att minska. Kom ihåg vart ni läste det först. Så vad gör vi?

Skapar ett annat samhälle som ser längre än till sånt som: ”förverkliga-dig-själv-och-skit-i-andra mentalitet, konsumtionshysteri, stadsjeepar, coacher och Melodifestivalen? Vi måste ställa om, säger miljö och vänsterfalangen, hitta en annan modell helt enkelt. Annars återstår endast ginnungagap. Frågan är bara hur det ska gå till och hur det samhället ska se ut och det vet inte ens jag. Och frågan är vem som egentligen är intresserad av ett ”nytt samhälle”? Är det inte bättre köra så det ryker, det håller så länge det håller! Vi kommer i alla fall att ha roligt då! Några av oss.

(1.    Men barnen då, våra små barn och alla miljöhot? Miljöfrågan för bövelen?! Tja, mina barn är ju vuxna så det får dom väl fixa själva. Själv ska jag på retreat i Smygehuk nu och sitta och tiga i 14 dagar så jag utvecklas. Ska bara tanka jeepen först. Och köpa kexchoklad, 3 stycken för 20 spänn, om inte det är ett kap så vet inte jag!)
(2.    Ginnungagap är alltså det tomma utrymmet mellan Muspelheim och Nifelheim.)

4 mars 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp