Jag en hipster

Jag satt och funderade ett tag på vem jag egentligen är, var, har blivit, ska bli. Kom inte på något bra svar, så i julas bestämde mig för att det måste hända någonting nytt. I mitt liv. Jag bestämde mig för att bli hipster. Sagt och gjort. Jag lät skägget växa, skaffade en hipsterluva och googlade på ordet hipster. 

”En hipsters yttre kännetecken är vintage-kläder, gärna (ironiskt) inspirerade från det som av medelklassen upplevs som underklass: joggingbyxor som vardagsplagg, räfflade undertröjor etc.” (Ironiskt? Etc?) En hipster, läste jag vidare, skulle dock aldrig erkänna sig som hipster eftersom detta skulle innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas. Hipsters bara ”råkar” manifestera sin exklusivitet genom att klä sig och bete sig på exakt samma sätt. 

Aha! Inte svårare än så alltså, gamla paltor har jag gott om. Det är som när vi skrattade åt kineserna förr i tiden när dom alla hade likadana kläder. Fast dom förnekade ju inte det precis. Nu förstår jag dussingossarna i Vasastan i Stockholm, jag trodde ett tag att flera av dom var bröder, eller i alla fall släkt. Men icke.

När jag pluggade i Uppsala hade jurister sin klädsel, psykologer sin och ekonomerna sin. Alla hade vi en mycket egen stil, men vi såg likadana ut. Det gick att titta på kläderna och säga vad du pluggade. Robotar.

Nuförtiden ser alla kvinnliga (kvinnor alltså) programledare på TV ut som om det är stylade av samma stylist och kläderna ser ut att kosta tusentals kronor. Politiker likadant. Kvinnor alltså. Jag kan inte anklaga Löfven för att vara en snobb, inte ens att han är hipster, han går av allt att döma till Dressman. Inget fel med det, även Zlatan gillar ju Dressman (och Volvo). Dock tveksamt om Zlatans fru handlar där. 

Själv minns jag inte när jag handlade kläder sist. Minns inte ens när jag köpte något överhuvudtaget, förutom mat och ett par grejor till mina barnbarn Sally och Jack, som julklappar alltså.

Sedan började jag fundera på hur det var innan alla ” så ska du se ut och leva” och ”gör om mig” och ”vem vill du vara” konsulter fanns.  Och då kom jag att tänka på Annika Persson. Hon spände ögonen i mig sommaren 1965 när jag hade varit och lyssnat på Stones i Stockholm och frågade: Så, Lars Einar, är du mods eller päron? Eftersom jag bara var 12 år gammal och jag var kär i Annika och inte riktigt visste vad ett päron var kände jag en viss press. Det gällde ju att svara rätt om jag skulle vinna hennes hjärta. Att jag inte var ett riktigt mods, det visste jag genom att titta på Bengt Söderhäll, han hade byns längsta lugg, så jag sa: Päron. 

Ridå.

Att vara päron var ju ungefär som att inte ta ställning, inte vara någon alls. Lite som att protestera på facebook men aldrig delta i någonting på riktigt ute i levande livet. Så Annika försvann, ut ur mitt liv och började hänga med andra mer intressanta gossar. Äldre såklart. Mods.   

När jag ska gå ut och vara hipster ett tag, där i Vasastan, i huvudstadskommunen, så ruggar jag upp skägget, drar på mig luvan, tittar i spegeln och tänker: Ja va f-n, än är gubben med!

Då säger kvinnan som jag bor hos: Det där är ingen hipstermössa, det är en toppluva. Och, då, känner jag mig som ett päron.

Så på lördag så släpper jag hipsterlooken och siktar på att bli någonting annat. Rappare kanske? Eller ska jag vara mig själv? Kanske det vinner i längden?

27 januari 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp