Händer det något därute, mer än att Spendrup gjorde bort sig?

Nu har det gått snart 10 år sedan min första bok ”En sexists bekännelser” kom ut. Och jag undrar, vad har hänt sedan dess? Med samhället i stort, kvinnors rättigheter, mäns våld mot kvinnor, löner, styrelsers sammansättningar och med jämställdheten i Sverige. Inte mycket visar det sig. Samma debatt, nu som då. Och Jens Spendrup hittar inga kvinnor. Spendrup får ju tycka vad han vill och i viss mån är han tolkad på ett negativt sätt. Tycker jag nock. Men han gjorde bort sig. Förstod han inte frågans sprängkraft?

Jag minns när en kamrat, kvinna, som nu är chef på Sveriges Kommuner och Landsting, sa till mig redan 2008: Ja du grabben, vänta några år så får du se att det inte leder någon vart, jag har varit med i så många år nu och kan inte dela din optimism. Ungefär så. Mycket marginellt har hänt sedan dess, skrap på ytan. Diskussioner hit och dit. Lite action. Men grabben, jag alltså, tultade på och tänkte att det här måste ju gå att fixa till. Kompetens före kön, lätt som en plätt! Men det var segare än jag trodde. Då 2005. Nu vet jag bättre.

Alla politiker, chefer, experter och allmänna förståsigpåare som låtsas att dom kan, vet, vill och ska göra. Inte idag, nej, nej, men i morgon alldeles säkert. Klart vi ska vara jämställda, klart vi ska ha mångfald, klart alla ska ha samma chans, det är viktigt för Sverige. I morgon alltså. 

Jag visste inte att det var så illa, skrev jag som underrubrik till den där boken 2005

Nej det visste jag egentligen inte, men främsta anledningen till det var att jag absolut inte hade ägnat problemet en tanke förräns jag arbetade med ett fall av sexuella trakasserier på Skandia 2003. Innan dess var jämställdhetsfrågan likgiltig för mig. Likt många män visste jag inte ens vad det var för skillnad på jämställdhet och jämlikhet. Men efter att ha intervjuat 100 kvinnor och föreläst på hundratals företag och organisationer förstod jag hur illa det var och fortfarande är. 

Jag tror vi har problem med vår självbild, vi svenskar. Den om att vi är så bra, bäst på det mesta, från mångfald till miljöfrågor. Den bilden är så omhuldad och skyddad att det inte går att bryta sig igenom. Går inte att rucka på de tegelmurar som skyddar. Det är bra som det är. Vi har ju kommit så långt, titta nu är vi i toppen på internationella listor, när det gäller jämställdhet i alla fall! Alltid något att vara i topp på en lista.

Mixade grupper, skriver jag om nu igen! 

Nu försöker många, bland annat jag, att påvisa via olika rapporter att könsmixade grupper presterar bättre, är mer kreativa, är roligare att arbeta med.  Självfallet är det så. Huruvida en grupp överhuvudtaget fungerar har att göra med kompetensen, sammansättningen av människor oavsett kön och såklart med ledarskapet. Men går vi på kompetens borde det väl bli mer 50-50 fördelning vad gäller kön? Inte som mål i sig, det borde bara bli så av sig självt, eftersom vi kan anta att det finns både kvinnor och män som är kompetenta nog att anta ett antal utmaningar i arbetslivet. 

Gulliga män- och kvinnor med makt

Det är lite gulligt det där med att vissa män säger att ”visst ska vi ta in kvinnorna” i styrelsen. Så fort dom får rätta kompetensen. (Vart ska dom få den? På kurs?) Det där har jag hört rätt många gånger nu. Men vi pratar procent hit och dit och tycker att det går åt ”rätt håll”. Men när vi ser på antalet kvinnor i landet Sverige, och även i världen, så är det mycket få kvinnor som är med och bestämmer. De är så få att vi kan namnen på de flesta av dom. Och det spelar absolut ingen roll, för helheten, jämställdhetsfrågan i stort, om elitens kvinnor får komma in i en styrelse. Det påverkar inte ”gruppen” kvinnor som helhet. Har ingen som helst påverkan vare sig för de som sitter i kassan på Konsum eller unga kvinnor ” i karriären”. Det finns inga belägg för att kvinnor med makt, kvinnor som är VD eller styrelseordförande rekryterar annorlunda än vad männen gör. Både män och kvinnor väljer män när det kommer till den så kallade kritan. Kvinnorna som kämpat sig upp vet att det vore ett misstag av dom att framstå som ”feminister.” Så vad göra för att få lite drag under pjäxorna? (Inte galoscherna.)

Kvoteringslag nu!

När det gäller styrelser så tror jag att politikerna vet. Lagstifta. Det är den enda vägen som återstår. Händer inget annars. Är det bra eller dåligt? Om detta tycker vi olika, men jag ser inte faran om vi går på kompetens, för ingen har sagt att den ska tas bort. Ingrepp i företagens och ägarnas rättigheter? Absolut. Men många, många, från Svenskt Näringsliv till politiker, från fackförbund till intresseorganisationer och så vidare, är ofta rörande överens, när de debatterar, att vi behöver ”fler kvinnor” i toppen, så… Men det ska ske på frivillig basis, brukar det sedan hävdas och ja, det låter bra, men det fungerar inte. Det händer inget. Det står stilla. Dock, det är valår! Månne det dyker upp några feminister i vartenda parti om någon månad. Inte otänkbart. För rösta kan de ju i alla fall de små liven. Kvinnorna alltså.

 

13 februari 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp