Farfar, farsan och jag.

Min farfar Sven var en hederlig man och han trodde på fullt allvar att om han bara gjorde rätt för sig och var skötsam, så skulle det gå bra för honom i livet. Slashasar och brottslingar sågs icke med blida ögon i arbetarland. ”Men man ska hjälpa dom som har det svårt” sa Sven ibland. Du vet, på den tiden, 1920 talet, och framåt var det bara överheten som hade rättigheten att roffa åt sig, av land och jord. (På den tiden alltså, det är ju annat nu. Obs ironi.) Trashankar och vanligt folk fick hjälpas åt. På farfars tid.

Sven gifte sig med Märta, som blev min farmor. Farfar tog stat tills det slaveriet avskaffades 1945. Märta var mjölkerska. Dom hade inte många alternativ, men farfar slutade faktiskt sina dagar på ASEAs lager i Västerås. En karriär. En slags karriär faktiskt. Och Märta blev hemmafru. Det var han stolt över, Sven, att hans fru kunde vara hemma och slippa slita ut sig. 

Stolt.

Farfar berättade alltid samma historia för mig, när jag var liten, och nu delar jag den med er.

Så här.

En råkall novembermorgon 1925 var Sven ute och plockade ved, i skogen utanför Ängsta, dom hade järnspis nämligen och sådana slukar ved. Du kanske inte vet, men du kan mata en järnspis oavbrutet om du så vill, den bara äter och äter. Som sagt, så var farfar ute och plockade och då hörde han en vagn som skramlade, en häst frustade och en skrinda höll in. Minsann kom inte själve godsherren på Ängsta farandes. Han såg på min farfar och log. Farfar tog av sig mössan och bockade. Ängsligt i luften. Sen sa patron: 

”Nu får han skynda sig, Engström. Så att inte kråkorna hinner före.” 

Patron log och körde vidare.

Sven stod tyst. Vad svarar man på sånt där? Men historien beskriver någonting, ett tillstånd i landet Sverige, som fanns då och som är på väg tillbaka, nu. Polarisering. Rika och fattiga.

”Nu får han skynda sig, Engström. Så att inte kråkorna hinner före.”

Farfar skrattade aldrig när han berättade historien och han såg aldrig på mig när han berättade. Han tittade ut genom fönstret. Men jag såg på honom. Han skämdes. Men han gav historien till mig, gång på gång, berättade han, och präntade in den i skallen på mig. Han ville att jag skulle förstå. Första gångerna förstod jag inte budskapet, det kom senare och då fastnade det ordentligt.   

Ingenting, och då menar jag ingenting, har påverkat mig och mitt liv så mycket som den historien, den repliken.

Det snurrar till och 1925 blev 2014.

Och kråkpinnehistorien tänkte jag på när jag föreläste på Yale University i november. Och 2014 försvann, men vad hände mer? Jo just ja, jag var på slottet med poeten Bengt Söderhäll. Vi var på tillställning i Karl XV:s matsal. Fullsatt. Bengt pratade om författaren Stig Dagerman. Om det där med att sträcka ut en hand, till en syster eller broder, om det där med att inte gå förbi, om det där med att hjälpa andra. Vi sitter på slottet, ja kan du tänka dig så fint, och när jag sitter där så minns jag en sommardag i början av 1960 talet när Bengts pappa Gösta och min pappa Einar satt i sina blåställ i pannrummet i Skutskär och drack kaffe. Bilder dyker upp. Och jag minns hur Einar hjälpte resandefolket som flyttade in nära oss. Dom fick vår gamla soffa, ett par stolar och lite köksgrejor. Stort tyckte jag. Då. Ännu större nu.

Vid tunnelbanenedgången, dagen efter slottsbesöket, sitter en ung kvinna, en romsk kvinna, vacker som en prinsessa i sagan, men smutsig. Handen utsträckt. Pappersmugg framför fötterna. Hon ser mig rakt in i ögonen, ler, säger hej hej, tack så mycket. Fast hon inget fått. 

Akta dig flicka, innan kråkorna hinner före. Tänker jag. Och sen går jag och tar ut en hundring i bankomaten, går tillbaka och ger henne den i handen. Inte i koppen. Våra händer möts och hon tar min hand och kysser den. Nej nej, säger jag, inte kyssa. Och jag skäms.

Och likt den där patron på Ängsta, går jag vidare i livet och ser mig inte om. Jag menar, en hundring, vad är det att tjafsa om? Jag har en till på kontot. 

Och snart ska jag på slottet igen. Men där bakom mig på trottoaren, där sitter Prinsessan kvar. Och kråkpinnarna syns vid horisonten.

7 januari 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp