Det finns långsinta dårar därute.

Ja, tänk om det finns fler sådana som jag. Långsinta dårar. Hemska tanke.

1982 hade jag som nybliven psykolog satt in en annons i Svenska Dagbladet där jag och en kollega sökte patienter/klienter till våra terapisessioner. Annonsen kostade 275 kronor. Två dagar efter annonsens införande upptäcker jag att telefonnumret till mig var fel. Två av siffrorna kom i fel ordning. Attans! Jag ringer svenskans annonsavdelning och berättar, vad som hänt, erkänner att det är mitt fel, jag borde reagerat tidigare och jag undrar: Kan vi sätta in annonsen igen utan kostnad? What?! Jamen, ni vet, jag var glad, pigg och såg framtiden an med tillförsikt? Jag hade vyer i mina utblickar!

Icke möjligt, svarade annonsmänniskan. Jag funderade ett par dagar och sedan blev jag sur. Ringde upp tidningen igen och påtalade att dom gjorde ett misstag som inte hjälpte just mig. Jag föklarade att jag inte bara arbetade med terapier utan också med rekrytering, events och andra områden där man ofta samarbetar med, eller annonserar, i tidningar. Och jag undrade: Kan vi gå halva vägen var?!

Icke möjligt, sa annonsmänniskan.
Jag bad att få tala med CHEFEN.
Det fick jag också.

Inte möjligt, sa chefen. Och inte bara det, jag blev behandlad med arrogans och fniss, blev nedtryckt och betraktad som lite omöjlig att ha att göra med. Av Svenska Dagbladet! En blaska som aldrig klarat sig utan stöd från staten trots att ägarna alltid varit stadd vid kassa. Jag nedtryckt?!

Men jag fick gärna köpa en ny annons. 
Hygglo.
Tänkte jag. Sen sa jag: Jag kommer att motarbeta svenska Dagbladet så länge jag lever, ni gör ett misstag.

Sedan blev det så här:
Under de närmaste 2 åren avrådde jag alla företag som jag arbetade med i rekryteringsärenden att skippa Svenskan. Jag sa, annonsera i DN istället och eller i DI. Efter 2 år ringde jag tidningen igen och berättade att dom förlorat några hundratusen kronor och jag beättade att jag skulle fortsätta om jag inte fick in min annons gratis eller pengarna tillbaka (jag är skorpion, långsint och hämndlysten, nämligen) och jag sa att nu är det "krig".

Annonsavdelningen representant skrattade och sa: Käre Lars glöm det där och gå vidare, men det är en kul historia och jag ska berätta för dom andra på säljkonferensen!

Glömma? Jag?! En kränkt skorpion glömmer inget, vi är som elefanter. Alltnog, striden fortsatte och jag ringde annonsavdelningen efter 5 år och efter 10 år. Sen ringde jag aldrig mer. Men jag fortsatte med min kampanj och då ska ni veta att jag arbetat med rekrytering och events i 30 år o jag har hela tiden sagt samma sak: Inte annonser i Svenskan, det ger inget! Vi pratar miljoner i förlorade i annonsintäkter.

Och jag har berättat den här historien på ett antal konferenser. Jag lovar er, Svenska Dagbladet har förlorat miljoner på mig, miljoner. Men nu har du väl lagt av sa en kamrat, härmodagen. Lagt ner, sa jag, varför det? Det är bara en månad sedan jag sa till ett företag när vi skulle söka en chef att, skippa Svenskan. Och det trots att jag inte behöver säga det längre. Har nu detta tagit mycket energi från mig, skapat bitterhet? Inte alls, det har varit ett nöje. En slags princip, typ, liksom, det har suttit i ryggmärgen.
Så, vad lär vi oss, kanske, av detta? Jo att varumärkesvård är mycket viktigt och att vi aldrig vet vem vi möter därute och vad den personen säger om oss och vårt företag. 

Men som sagt, jag är ju en långsint dåre. Men tänk om det finns en till som jag och som också "krigat" mot Svenska Dagbladet! Blir pengar  och tappade kunder det sa grisen och kröp tillbaka in i stian.

 

15 september 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp