En liten historia om mening på jobbet

Diskussioner om arbetets mening känns ofta meningslösa när man sitter mitt i vardagsslitet. Det blir flummigt och ogripbart. Ändå är det mening i att ha lite mening på jobbet. Lite mening kan få stor betydelse.

Följande historia är självupplevd...

En gång för länge sedan, innan jag blev ledarskaps- och organisationskonsult, var jag delägare i ett företag som arbetade med teknisk dokumentation. Vi skrev dokumentation, gjorde komplicerade informationsanalyser och byggde dokumenthanteringssystem. De system vi byggde förhöll sig till Microsoft Word på ungefär samma sätt som en långtradare förhåller sig till en gammal flakmoppe.

En viktig del av mitt jobb, då som nu, var att hitta inneboende enkelhet i skenbart väldigt komplicerade system. Tro mig, dokumenthanteringssystem kan vara väldigt komplicerade. Många verkar vara konstruerade med avsikt att driva användare till vansinne.

En av anledningarna till att man bygger komplicerade dokumenthanteringssystem är att man vill återanvända bitar av dokument, ofta handböcker, i andra dokument. Det är billigare än att skriva nytt, eller behöva ändra i många dokument på en gång så fort någon produkt uppdateras. Det är åtminstone idén. För en teknikinformatör kan arbetet med att hitta rätt dokumentbit och plugga in den på rätt ställe i rätt dokument vara hiskeligt komplicerat. Ofta är det just de verktyg som skall hjälpa teknikinformatören att göra jobbet som kommer i vägen och stökar till det.

Det slog mig en dag att det var lite onödigt. Varför sitta med verktyg som gör ett arbete svårare än det måste vara? Det hade nyligen kommit en standard för länkning av dokumentbitar som var uppfriskande befriad från vansinnigheter. Tyvärr satte hela branschen genast igång att bygga specialimplementationer baserade på standarden som gjorde att allt blev som förut: För komplicerat och ingenting passade ihop.

Jag satt själv och skrev tekniska dokument, och hade verkligen behov av ett enkelt sätt att koppla ihop dokumentbitar. Så jag tänkte: Om jag utgår ifrån mina behov som teknikinformatör och använder mina kunskaper som analytiker och programmerare, vad händer då?

Jag skissade lite och kom fram till att jag kunde bygga en liten dialogruta, väldigt enkel att använda, som gav mig precis det jag behövde för att göra mitt jobb, snabbt och enkelt. Inget krångel, inget behov av att ta åksjukepiller innan man sätter sig för att skriva.

Så jag gjorde det, på egen tid. Jag diskuterade arbetet med kollegor i branschen: Teknisk omöjligt och dumt att ens försöka, tyckte de flesta. Som tur var, hade jag också ett par vänner som tyckte idén var bra. Det gav mig kraft att ta fram en första prototyp.

Det lyckades: Henrik programmeraren och Henrik analytikern byggde en applikation som Henrik dokumentatören älskade att använda. Vad som var ännu bättre: Vänner och kollegor gillade också applikationen.

Den såg mycket oansenlig ut: En väldigt enkel dialogruta. Det var precis det som var poängen. En dokumentatör kunde börja använda den direkt, utan att fundera på hur den funkade, eller på hur dokumenthanteringssystemet funkar under huven. Dokumentatören kunde fokusera på att skriva, vilket är vad dokumentatörer gillar allra bäst.

Dialogrutan lever och utvecklas fortfarande. En god vän visade mig alldeles nyligen hur man på företaget han jobbar på, vidareutvecklat dialogrutan. All ursprunglig kod är utbytt, men designen och meningen finns där. När jag gjorde den ursprungliga prototypen skrev jag ned alla mina idéer om framtida utveckling i kommentarer i koden. Min gode vän nämnde en gång att kommentarerna var värdefullare än koden jag skrev.

Och vet ni vad, dokumenthanteringssystemet som dialogrutan är en del av, har också mening! Min gode vän och hans kollegor har byggt ett alldeles underbart användbart system. Det bästa jag någonsin sett. Hela gänget har nämligen tagit sig en rejäl funderare på meningen med arbetet. Det system de har byggt gör att dokumentatörer kan göra sina jobb på ett sätt som är lättare, roligare och snabbare.

Här är bäst att vara tydlig: Det är inte min dialogruta som fått dem att fundera på mening. Det är tvärtom: Deras funderingar på meningen med arbetet, gjorde att min dialogruta var intressant för dem.

Min dialogruta är en mycket liten del i det stora sammanhanget, men jag är stolt över att ha bidragit till något meningsfullt.

Lägg märke till att det fanns tre nyckelfaktorer som ledde till framgång:

Kompetens - Projektet var en utmaning, men det låg inom räckhåll för mig, tack vare att jag kunde kombinera kunskaper från tre olika områden.

Autonomi - Jag gjorde projektet på egen tid, så jag bestämde själv hur det skulle utföras.

Relation - Jag hade stark känslomässig anknytning. Först och främst skrev jag ju själv tekniska dokument, så hade jag kollegor som skrev teknikinformation och så råkar jag helt enkelt tycka om att skriva.

Detta råkar vara tre nyckelfaktorer för motivationen framgångsrikt kunskapsarbete, och faktiskt för en hel del annat arbete som vi i vanliga fall inte räknar som kunskapsarbete.

Det fräsiga med idén om de här tre framgångsfaktorerna, är att när vi kopplar ihop den med andra idéer, till exempel moderna idéer om hur vi konstruerar effektiva organisationer, så passar de ihop. Vi kan alltså bygga företag som vi dels mår bra av att jobba i och som också blir väldigt konkurrenskraftiga, så att vi kan fortsätta må bra och jobba i dem.

Det händer förstås att man bara träffar rätt, som jag gjorde med min dialogruta för länge sedan. För att man skall få en organisation att fungera väl krävs mer än lyckträffar. Ledare som arbetar med värderingsbaserat ledarskap måste också kombinera sina värderingar med praktiskt användbara kunskaper, men mer om det i nästa blog post...

9 januari 2011

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp