Woodstock, en dröm för god för att vara sann!

Hej från min naiva bubbla. Idag fick jag se en bild som Timo K. lagt ut på Facebook, en bild som visade hur mycket artisterna som spelade på Woodstock fick betalt.

Tyvärr var jag ju för liten för att uppleva hippie-eran och kronan på verket, Woodstockfestivalen. Men helt omärkt av den tiden var/är jag inte. I 5-6 års åldern så hade jag grymt fräcka mockaboots med fransar, jag kallade dem för indianstövlar, och att jag fick dessa av mamma berodde naturligtvis på hippierörelsens influenser i dåtidens mode.

Senare i livet har man hört så mycket om den här fantastiska festivalen där alla bara älskade och njöt av riktigt grym musik. Eller som journalisten och författaren Maria-Pia Boethius en gång uttryckte det "…hippietiden, en av de mest förtrollande epoker jag upplevt. Unga människor som förespråkade kärlek, gemenskap, egendomslöshet och hygglighet; vi delade allt med varann och var övertygade om att en annan värld var möjlig”.

Jag är säkert ovanligt naiv, men jag trodde på det. Jag trodde att alla artister uppträdde på den här potatisåkern (som uppläts gratis) för en symbolisk summa. Att allt var en manifestation för fred och kärlek, med en hel del alkohol och andra droger. Därför…

…blev jag så förvånad när Timos bild visade att artisterna fick betalt, mycket betalt, dessutom väldigt olika betalt.
Hur var det nu; vi delade allt med varann, bla, bla, bla.
Jimi Hendrix, fick bäst betalt, 18.000 $, i dagens penningvärde drygt 1,2 miljon svenska kronor. Blood, Sweat & Tears fick 15.000 $ och sämst betalt, 375 $, fick Quill, ett band jag aldrig hört talas om.

Missförstå mig inte nu, jag tycker att musiker ska få betalt, gärna bra betalt, men den här konserten som nått mytologiska höjder var för mig något annat...
...eller rättare sagt, historien som berättats om den var något annat. I alla sammanhang har det beskrivits som en fantastisk festival med gratis inträde, mycket kärlek och grymma band, sprunget ur en gemensam tro på icke-kommersialism, fred och broderskap. Eller har jag uppfattat det fel?

Hur som helst blev jag mycket förvånad och funderade på hur man då finansierat detta?
Efter lite sökande hittade jag John P. Roberts. Han och hans vän Joel Rosenman, då 24 och 26 år, annonserade i The Wall Street Journal efter projekt att satsa på med orden; "young men with unlimited capital”. Detta såg Michael Lang och Artie Kornfeld som behövde pengar för att göra Woddstockfestivalen, och så blev det.

Festivalen skulle finansieras med entréavgifter, och man beräknade att det skulle komma 20.000 personer. I dag vet vi att det kom ca 500.000 pers. och efter ett tag slutade man helt enkelt ta betalt. Festivalen fick totalt in 1,8 miljoner dollar i entréavgifter, men kostnaden för festivalen uppgick till mellan 2,4 och 3,1 miljoner dollar, så jag hoppas att John P. Roberts och Joel Rosenman fick in pengar på andra sätt också.

2,5 miljoner dollar då motsvarar i dagens penningvärde över 170 miljoner svenska kronor, och med alla de grymma banden så skulle det nog gått lika bra idag, om man hittar en potatisåker, och om man kunde återuppliva de döda. Men gratis var det inte.

Lätt desillusionerad men fortfarande imponerad över denna festival!

Aludd

PS: Mitt eget Woodstock var Garageligans Punkfestival i Slottskogen sommaren 1979. och det var gratis. Hur det finansierades vet jag inte, men det är ett stort och kärt minne för mig.

12 mars 2015

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp