// //

Var Hitler en bra ledare?

Hej igen alla, jag är nu inne på min andra vecka på nya jobbet här på IHM, känns väldigt spännande. Många nya ansikten och sakta, men säkert, börjar saker och ting falla på plats. Här på IHM pratas det just nu väldigt mycket om de nya ledarskapsprogrammens positiva konsekvenser för deltagarna och deras företag. Så jag tänkte också prata om ledarskap, ur mitt perspektiv.

Jag har ofta under mitt liv fått höra att jag är en bra ledare, vilket naturligtvis på ett sätt är smickrande men i mina ögon helt felaktigt. När man gör den bedömningen av mig, tror jag man tittar utifrån ett gammalt perspektiv då ledare var stora starka män, som hördes och syntes vart de än gick. Det är för mig inte en ledare av idag! Jag skulle tvärtemot säga att jag är en dålig ledare, av flera skäl. Jag har svårt att överblicka en hel organisation, jag grottar gärna ner mig i detaljer. Jag vill inte ha för många bollar i luften på en gång och vill gärna att någon annan i grova drag planerar upp min arbetsvecka. Med andra ord, dåliga egenskaper för en bra ledare. I ärlighetens namn är jag väldigt glad när någon annan har ledarrollen och tydligt visar färdriktningen. Jag gillar bra ledare, på jobbet och på fritiden. Men en egenskap har jag dock som är väldigt bra för såväl ledare som icke ledare; entusiasm och förmågan att faktiskt entusiasmera folk i min omgivning, ibland. 

En projektledare jag hade på en tidigare arbetsplats var (är) den raka motsatsen till den gamla bilden av en ledare. För det första var det en hon, hon var allt annat än stor och det var sällan hon höjde rösten (om man inte räknar in hennes skrattsalvor). Men hon hade en fantastisk förmåga att visa entusiasm och därmed också entusiasmera mig. Hon hade också den goda egenskapen att ibland (en stund) ställa sig på min sida när saker och ting kändes jobbiga, för att sedan sakta lyfta oss upp ur den tillfälliga lerpölen. Hon var/är en bra ledare i mina ögon. Men var hon perfekt?

Mitt yrkesliv kantas av många chefer, en del dåliga och en del bra. Men jag har aldrig haft någon perfekt, och jag tror inte den personen finns. Det är alldeles för många kompetenser som ska till, och det är för många personer som ska tillfredsställas av en bra chef. Men en egenskap, gemensam för de chefer jag mött, som kommer närmast perfekt är insikten om att han/hon/hen inte är perfekt och istället haft förmågan att komplettera med folk i sin omgivning som har det som behövs.

Det är fantastiskt kul att inventera i gamla minnen kring chefer och ledare jag haft genom livet, och helt plötsligt så slår det mig att här ingår ju alla lärare jag haft också. Och nu börjar det bli riktigt spännande, för i min inventering, i mitt huvud så var 95% av de lärare jag mött inte tillsatta för deras kompetens att leda, utan det var endast deras ämneskunskap som var måttstock för om de var passande eller inte. Detta sammanfaller också konstigt nog med att, vid en snabb uppskattning, 95% av alla lärare jag haft glädjen att möta nog uppfattade mig som en väldigt jobbig elev. Medan återstående 5% av lärarkåren tyckte att det var väldigt roligt (ibland iaf) med mitt ifrågasättande och min entusiasm att utvecklas, förstå och förändra. Egenskaper som har varit väldigt nyttiga i mitt liv efter diverse skolor.

När jag nu funderar kring ledarskap så finns det några frågor som dyker upp, som tex: är det skillnad på manligt och kvinnligt ledarskap? Eller skulle Hitler fått samma genomslag som ledare idag? Om vi börjar med den första, är det skillnad på manligt och kvinnligt ledarskap? I en så generell frågeställning (typisk för kvällstidningsjournalistik) så är svaret definitivt ett stort JA. Men, jag tror inte att skillnaderna är större än i en jämförelse mellan manligt och manligt ledarskap, eller kvinnligt och kvinnligt ledarskap. Min uppfattning är att könet inte är en kompetens som gör vederbörande till en bra eller dålig ledare. Fast det i rekryteringsfasen tycks vara så att vi återigen är tillbaka till de historiska idealen vad gäller en bra ledare. Konstigt!

Om man då tittar på min andra fundering, den kring Hitler, ser man ganska snabbt att han inte var stor och stark iaf. Att han med den tidens mått var en bra ledare måste man väl ändå tillstå när han lyckas få med sig en hel nation på sina tankar, ja många utanför hans egna landgränser också tyvärr. Men skulle han fungerat som ledare idag? Nej, jag tror inte det, för hans ledarskap byggde väldigt mycket på att skapa rädsla och osäkerhet, och den vägen är inte framkomlig idag tack och lov - iaf inte när vi pratar om ett helt folk. Naturligtvis finns det ledare som än idag använder sig av Management by Fear, men jag lovar att de är på väg bort. För i takt med att företag som tar ansvar både internt och extern får framgång och tar marknadsandelar hos de medvetna konsumenterna, så kommer de andra efter. Så som vanligt så ligger lösningen i våra egna händer, OM VI VILL! 

Ja, detta var dagens lite krumeluriga funderingar kring ledare. Vi får se om de förändras med tiden här på min nya arbetsplats. Och det ska bli spännande att se vad Petra, utvecklingsansvarig för IHMs ledarskapsutbildningar tänker om mina små funderingar. Eller vad min manlige VD tänker i frågan. Kanske även min närmste chef Martin, som absolut inte vill kallas chef eller boss, tycker något?

Men framför allt, vad tycker ni i ämnet, vad är en bra ledare?

 

Hej från mig!

15 oktober 2013
Till toppen av sidan Till topp