Till minne av Pierette!

Bonjour, et voilà encore queques refléxions en l’automne de la vieillesse. Ja, jag vet inte riktigt vad som hänt mig sedan jag fyllde 50, känns som det ploppar upp saker i mitt huvud hela tiden som på något sätt varit viktiga i mitt liv.

Som liten gick jag som många andra på dagis, och jag älskade det. Jag älskade mina kompisar, min kokerska, mina utflykter, mina sovstunder och mina fröknar, särskilt en, Pierette!

Jag kommer inte ihåg exakt vilket år hon kom till mitt dagis ”Rosengången”, men jag kommer ihåg henne med värme. Hon pratade väldigt dålig svenska med kraftig fransk brytning, hennes hår var som svart trollhår som stod ut åt alla håll och hon utstrålade energi, och lugn. Hon var en viktig del av min underbara tid på dagis.

För ett tag sedan så såg jag en minnestext vid sidan av alla dödsannonser, jag stannade till vid bilden, det var någon jag kände igen. Jag läste texten och förstod snart att min älskade dagisfröken Pierette lämnat jordelivet. Det kändes i sig inte konstigt, hon måste varit ganska gammal tänkte jag, men på något sätt ville jag ändå delge mitt deltagande och ringde upp personen som skrivit den fina texten.

Det visade sig vara hennes dotter och efter en stunds samtalande så kom jag ihåg henne som flickan som kom från skolan och hämtade sin mamma. Vi hade ett långt och fint samtal om hur mycket Pierette betytt, och jag avslutade med att hon skulle hälsa sin mamma från mig nästa gång hon var vid graven, det lovade hon.

Som barn så upplevde jag Pierette som en varm gammal mormor, med en underbar energi och ett stort hjärta för barn, och jag förmodar att min tanke aldrig sträckte sig längre än att hon just var en dagisfröken, en super-dagisfröken, som alltid bara varit just det, men…

…idag vet jag att hon också var en aktiv del av den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Hon var en hjälte innan hon klev in i mitt och de andra barnens liv, stort.

Några månader efter mitt telefonsamtal med hennes dotter så får jag ett brev utan avsändare. Det är inte så ofta man får brev i brevlådan nu för tiden så jag sätter mig tillrätta vid köksbordet och öppnar brevet med lite andakt. Jag läser;

Hej, jag går igenom alla min mammas saker efter hennes död och jag hittade det här och tänkte att du kanske ville ha det. Om det inte är du så kan du bara slänga det. Med vänlig osv…

Jag tittar i kuvertet och där ligger ett fotografi av mig när jag är fyra år, jag har ett stort plåster i pannan och ett stort leende. Jag vänder på fotot och där står det: Håkan Aludd.

Jag blev alldeles varm, jag fanns kvar hos Pierette! Så…

…merci beacoup pour notre temps ensemble, Pierette. Tu a éte beauboup appreciée par beaucoup du monde! Och till alla dagisfröknar där ute, ni är underbara!

Aludd 

PS: Får man säga dagisfröken nu för tiden?

PSS: Jag hittar inte fotot jag fick av Pierettes dotter där jag hade plåster i pannan, men på bilden ovan så har jag iaf. en blåtira.

19 november 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp