Skolan dödade min lust att skriva!

Hoppsan, tiden har gått igen men nu är jag här. Och jag skriver! 
Redan som liten kille hade jag bestämt mig för att bli: Brandman? Nej. Polis? Nää, det var mina kompisar som skulle bli det, jag skulle bli copywriter, inte för att jag riktigt förstod vad det innebar, men min pappa jobbade med det och jag fattade att det handlade om att skriva.

Som barn älskade jag att läsa, skriva och rita och innan jag kunde läsa så läste min mamma mycket för mig, mest läste hon nog det avsnittet när Emil och hans familj firar jul, kanske ännu mer precist de sidorna när Emils mamma Alma räknar upp vad som skulle finnas på julbordet, jag kunde det utantill. Tidigt började jag göra egna tidningar, med reklam och serier i, jag skrev, ritade och hittade på olika historier som borde se dagens ljus. Så…

…började jag skolan. Jag fick en underbar fröken som hette Ingegerd, bara 23 år gammal och mycket vacker, hon skulle bli min port in i kunskapens värld. Det var hon på många sätt, men det där med att läsa ”Far är rar och mor ror” var inte riktigt min grej, att skriva en massa stora A och lilla a på ett papper kan jag nog inte heller påstå var så kul (viktigt). Däremot matte och teckning, det var ju skapande och spännande.

Skolgången fortsatte och det blev mer och mer grammatik, verb, perfekt, pluskvamperfekt och en massa konstiga, och i många fall ologiska, regler, och det här gick inget bra för mig, jag hamnade efter. När det var dags att skriva uppsatser så var ämnena alltid fördefinierade, ”Jag såg fyra flickor dansa på en äng”, ”Hur jag firade min födelsedag” eller ”Om jag var en hund”. I några fall kunde jag ändå finna inspiration och började frenetiskt skriva ner min berättelse, i några fall hann jag läsa igenom och skratta åt vad jag skrev, i några fall kände jag mig väldigt stolt och lycklig över mitt storverk. I ALLA fall, så fylldes min berättelse av röda streck och kommentarer som t. ex. ”Du avviker från ämnet”, ”Du måste tänka på kommateringen”, ”Du får inte slarva med stavningen”.

Bara en gång, vad jag kommer ihåg, så fick jag kommentarer om själva berättelsen, om vad jag hade skapat. Det var ingen hopfantiserad historia, utan snarare en artikel om Dadaism, en avantgardistisk konstriktning från 1900-talets början. Jag fick väldigt mycket beröm, dels för att stavningen och meningsuppbyggnaden var korrekt, men också (kanske lite tveksamt) för att det här var något spännande som min dåvarande svenskafröken inte var så insatt i. Men…

…det blev problem. Inte för att någon upptäckt att jag fuskat, utan för att jag själv insåg att jag är dålig på att stava. Artikeln plankade jag från punktidningen Funtime, jag kommer inte ihåg om det var Lars Sunnestrand eller Mats J som skrivit, men härmed skickar jag berömmet vidare till någon av er. Jag fick alltså inga rödmarkeringar när jag skrev av någon annan, men när jag själv skrev så var det alltid rött, rött, rött.

Rent logiskt kunde jag förstå att det här med att stava rätt var viktigt men rent emotionellt så tyckte och tycker jag att berättelsen är viktigast, det är ju skapandet, det andra är bara regler. Jag slutade nu att skriva, åtminstone offentligt, i möjligaste mån så undvek jag allt skrivande under gymnasiet och jag såg lite eller inget inspirativt i att skriva. Jag omdefinierade min framtida yrkesbana, fortfarande inom reklam, men istället skulle jag bli projektledare.

Men så blev det inte, jag blev art director. Med bilden och idéerna i fokus jobbade jag många år i reklambranschen, jag älskade att läsa bra copy och utformade gärna våra annonser med texten i fokus. Sakta började jag också tycka och tänka i frågan hur man ska behandla texten för att det ska bli bättre flyt och för att få med betraktaren i den resa vi ville uppnå.

När jag och mina kollegor på dåvarande Sunny side up fick möjligheten att jobba med IHM för ca 6 år sedan så föreslog vi att IHM utöver den vanliga kommunikationen skulle ge plats för mer innehåll på ihm.se skapat av lärare, personal, elever och andra som skulle vara intressanta att läsa om. Idén i sig mötte inget motstånd men det fanns mycket tvivel på om vi skulle kunna genomföra det, om det fanns krafter som ville engagera sig. Vi trodde absolut på detta och jag själv gav uttryck för att det handlar inte om huruvida folk vill eller inte, det handlar om att få dem att förstå att det är viktigt. 

Som ett brev på posten så fick jag i uppdrag av IHM att bli en av de som skulle blogga på deras sida, jag skulle vara en av de som visade vägen till en mer contentdriven trafik på IHMs hemsida. Men? Jag jobbar ju bara med form, bild, strategier och idéer, jag kan inte skriva sa jag. Men de stod på sig! 

Så ca 30 år efter att jag slutat skriva pga av att skolvärlden övertygat mig om att jag inte kunde, så skrev jag med mycket vånda mitt första blogginlägg, ”Dyrt eller billigt”. Naturligtvis bad jag mina kollegor som kunde skriva att de skulle gå igenom mitt blogginlägg noga innan publicering, och naturligtvis så fanns det en del stavfel och felaktiga kommateringar, men det var inte så mycket som jag befarat. Så nu skulle den ut, nu skulle jag upp till bevis.

I min bekantskapskrets så finns det ganska många som i mina ögon skriver väldigt bra och dessa människor skulle nu bli mina domare, för märkt av min skola var jag fortfarande mest orolig över hur själva språket skulle tas emot, jag fokuserade inte alls på alla där ute som faktiskt var intresserad av innehållet. Den stora dagen infann sig och inlägget var ute.

Jag läste igenom det några gånger för mig själv och beslöt sedan att dela länken på Facebook och Twitter och det dröjde inte länge förrän det kom uppskattande i form av ”Gilla” och kommentarer. En av de första kommentarerna kom från Anders Westgårdh, krönikör på Aftonbladet och en av de bakom PR-byrån Welcom, en av de som KAN skriva. Jag kommer inte ihåg ordagrant vad han skrev, men det var inte i rött och det handlade inte om meningsuppbyggnad, det handlade om att han tyckte att det var ett förbannat bra blogginlägg.

Jag var i sjunde himlen, jag hade presterat i skrift och jag fick beröm för innehållet, underbart. Stärkt av detta gav jag mig så sakteliga in i skrivandets värld, med mycket stöd av mina skrivande kollegor så var det dags för nästa och nästa blogginlägg för IHM. Jag gav mig på att skriva för Bokmässan, jag skrev för och till kunder, inte copy, men allt möjligt annat, mitt självförtroende stärktes, och stavfelen blev färre och färre. En dag fick jag t.o.m. beröm från den legendariske copywritern Lasse Collin, jag blev nästan tårögd och jag drog mig till minnes ett gammalt uttalande han gjort. I sak gick det ut på att skriva copy inte handlar om språkregelsfascism utan det viktiga är att få mottagarna att förstå och gilla innehållet. Den tanken placerade jag nu längst fram i pannloben.

Det har blivit många inlägg sedan min stapplande start och det har blivit både ris och ros, inte för stavningen eller grammatiska petitesser, utan för innehållet, och jag tycker det är jättekul att i skrift ge uttryck för vad jag tänker. Därför gör det mig ganska illa till mods när folk håller på att anmärka på andras särskrivningar eller andra grammatiska fel, för jag vet att det dödar folks lust att skriva.

Det är många rädda där ute och det är mest till er jag riktar dessa ord, för jag vet hur skönt det är att få ur sig sina tankar, jag vet hur kul det är att debattera sina åsikter, och jag vet att vi alla mår bra av det! Så strunta i alla jävla regler, SKRIV, och om er omgivning inte kan ta era stavfel här och där, så byt omgivning, isolera språkfascisterna, ja alla andra fascister också för den delen, låt tangentborden glöda.

Det blev ett långt inlägg om något som är otroligt viktigt och jag hoppas det inspirerar några till att ta ett steg ut i skrivandets värld, jag hoppas också att det är några där ute som slutar med att peta i petitesser. För språket utvecklas alltid i en positiv riktning oavsett om språkvetare och andra regelryttare förfasas över den för tillfället rådande förflackningen, för så har det alltid varit, gömda bakom era regler har ni alltid tryckt ner de som, av olika anledningar, inte kunnat följa er regelbok istället för att lyssna på vad de har att säga.

Bokstavligt talat

Aludd

PS: Jag lämnar inte detta inlägg på korrektur, men jag använder mig av google för att kolla stavningen om jag är osäker. Vad däremot google inte har kunnat svara på är varför diskussion inte stavas diskution när det uppenbart är besläktat med diskutera. Eller varför folk ska påpeka att det ska vara han eller honom i olika sammanhang när honom uppenbart är femininum, och ingen jag känner säger hanom. Hur logiskt är det?

27 mars 2014

IHM Update

Vill du ha vårt nyhetsbrev?

Till toppen av sidan Till topp