// //

Rädd, räddare, räddast?

Hej alla harkrankar där ute, för visst är det så att vi är många som känner oss lite räddare idag än vi gjorde för några år sedan. Rädd för ökat våld, rädd för flyktingströmmar i världen, rädd för att utvecklingen går så snabbt, rädd för att arbetsmarknaden förändras, rädd för globaliseringen, rädd för miljöhotet, rädd för det politiska spelet, rädd för att säga/skriva fel grejer på sociala medier och, förmodligen, mycket annat också. Eller?

Jag har haft ett flertal diskussioner de senaste åren kring, och om, våldet i vårt samhälle har ökat, minskat, eller är samma som tidigare, eller om våldet kanske bara har ändrat karaktär. Detta är ofta diskussioner som blir väldigt heta och inte sällan avslutas de med upprörda känslor.
 
Så var hämtar vi, du och jag, information för att föra den typen av diskussioner?
 
Jag kan bara gå till mig själv, alltså en jämförelse med vad jag upplevde förr kontra upplever idag, dessutom försöker jag läsa en del artiklar i ämnet. Dessa artiklar hänvisar ofta till statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet), en myndighet som, enligt egen utsago, ska verka för att brottsligheten ska minska och tryggheten ska öka i samhället genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet.
 
Oj, nu åkte det röda skynket upp! För när BRÅ, den för oss vanliga dödliga, experten på området, visar upp statistik på att våldet minskar i Sverige så får de ständigt vass kritik, från många håll, för att de förvanskar sin fakta eller tillrättalägger sin statistik. Kritiken är både intern och extern, det finns politiker som är för och många emot och det finns många tänkare där ute som analyserar deras data och drar egna slutsatser, förmodligen både riktiga och oriktiga. Så, frågan är om de lyckas med sitt uppdrag?
 
Så om vi inte ska lyssna på BRÅ så kanske Felipe Estrada, Professor på Kriminologiska Institutionen, Stockholms Universitet kan vara ett alternativ? Han slår fast i en artikel på forskning.se att våldet minskar. De gäller både det dödliga våldet och lindrigare misshandel. Samtidigt görs allt fler anmälningar och en majoritet av befolkningen är övertygad om att våldet ökar.
 
Samme Felipe har tillsammans med kriminolog Henrik Tham publicerat en debattartikel på DN Debatt, 30/8-2015, där de slår fast att det dödliga våldet under lång tid minskat.
 
Då dyker Tino Sanandaji, nationalekonom och debattör, upp i mitt flöde. Att han är populär tänkare ser jag på antalet människor som delar hans inlägg på Facebook, och han hävdar med bestämdhet att siffrorna från BRÅ är direkt felaktiga. En ståndpunkt han tar upp är att vården blivit så mycket bättre och därför har våld med dödlig utgång minskat, men antalet våldsdåd har tvärtom ökat. Just detta tillbakavisas kraftigt av Jerzy Sarneck, för att vården har blivit bättre skedde inte på 1990-talet, det hände under Korea- och Vietnamkrigen, långt innan dödsstatistiken började sjunka.
 
Den senaste tiden har löpsedlarna ropat ut om de fruktansvärda bilbränderna i Malmö, känslan har nästan varit att det snart inte finns några bilar kvar i skåneregionen. Men helt plötsligt dyker det upp statistik från polisen i Malmö som visar att antalet bilbränder har minskat kraftigt under de senaste sex åren.
 
Ja, det är inte lätt att bilda sig en uppfattning i ämnet och om man googlar så kommer det fram 99.900 artiklar i ämnet: Våldet minskar i Sverige och 163.000 om att våldet ökar i Sverige, och vem orkar tröska sig igenom dessa?
 
Om jag då tittar tillbaka på min uppväxt under 70- och 80-talet, denna tid som idag ofta beskrivs i positiva ordalag, åtminstone med mycket lägre inslag av våld. I min direkta närhet så kan jag dra mig till minnes ett mord i lägenheten under oss, en kompis farmor som blev knivstucken i ryggen av en annan kompis storebror. Min plastkusin och hans flickvän blev beskjutna och träffade i benen av någon form av hagel. En lite äldre kille blev skjuten i axeln när han avväpnade K-pist mannen som sprang in och sköt på det populära ungdomsdiscot No:14.
 
Slagsmål var det nästan varje gång jag gick på Ullevi, dock inte den organiserade formen som idag. Jag har själv blivit nerslagen tre gånger, två gånger på Avenyn och en gång på Kungsgatan, inte så allvarligt men vid det ena tillfället fick jag uppsöka sjukhuset för lite omplåstring. Två gånger blev jag rånad under 70-talet och hur många gånger jag fick springa ifrån kriminella varelser för att inte få stryk kan jag inte ens räkna.
 
Var jag är uppväxt? I Lunden, en enkel och lugn arbetarstadsdel, idag tillhörande Örgryte, på gångavstånd från centrum.
 
Andra minnen från den tiden är skjutningarna på Avenyn, när den sk. Juggemaffian hade uppgörelser och Ambassadockupationen i Stockholm 1975 där Röda armé-fraktionen sköt två personer och ytterligare två dog av sprängning om jag inte minns fel. Baader-Meinhof var på nyheterna jämt och ständigt under en period. 
 
Något av detta var ju riksnyheter, medan det andra inte var nyheter alls, och det som hände i stadsdelarna bredvid min hade jag överhuvudtaget ingen aning om. Idag får jag reda på, genom sociala-medier, allt från den minsta våldshandling till fullskaliga krig i alla världens hörn och detta skapar naturligtvis oro och rädsla.
 
Så, under min uppväxt var jag inte rädd trots en del inslag av våld, under mina  23 år boende på Andra Långgatan, en av de gatorna som utpekas som farligast i Sverige, var jag inte rädd. Men nu är jag rädd, jag är rädd för att vi blir räddare, jag är rädd för att de nyanserade debatternas tid är förbi, jag är rädd för att mina gudbarn och alla i de yngre generationerna kommer att präglas av den här rädslan, jag är rädd för att deras föräldrar inte vågar låta dem ta sig runt på hemmaplan och i världen så att de kan utveckla egna uppfattningar istället för det som de matas med i kvällspress och sociala-medier.
 
Men räddast är jag för att vi stänger in oss i våra kryp-in och därmed ger fritt spelrum för de kriminella elementen, för de enda som tjänar på vår rädsla är just dessa, kanske också kvällspressen som gör allt för att rädda en vikande lösnummerförsäljning. En rädsla som gör att vi inte vågar anmäla, vittna eller störa brottslingarna, en rädsla som gör att vi inte vågar vara den resurs våra poliser behöver, en rädsla som gör att vi ger upp kampen om en bättre värld.
 
Aludd
 
PS Hur kan vi sprida mod istället för rädsla?
22 augusti 2016
Till toppen av sidan Till topp