// //

När döden kryper närmare...

Aaargh! I helgen skulle jag gratulera en gammal lumparkompis på hans 50-års dag via Facebook. Efter en stund får jag meddelande från en annan lumparkompis att han dog för två veckor sedan. Oj, jag går in på sidan igen och kollar, det stämmer, han är död. Jag blir kall...

Men låt mig först berätta om min inställning och vana av döden. Den första gången jag kommer i kontakt med döden är precis när åttonde klass har börjat, en klasskamrat som just har flyttat, stal sin mammas bil och körde ihjäl sig på väg mot Göteborg. Jag har känt honom sedan 4-års ålder ungefär och det känns helt overkligt. Hela klassen åker till begravningen och jag kommer ihåg att jag och en tjej sitter och fnittrar lite nervöst. Inte förrän jag ska framföra mina kondoleanser till hans mamma, från de som inte kunde följa med, så griper sorgen tag i mig, jag gråter och snörvlar medan jag försöker framföra mitt och andras deltagande. På vägen hem igen så blir jag glad, men jag funderar.

För mig var hans död definitiv, han var borta, jag vet att han inte lider, han känner ingenting. Hans nära och kära är naturligtvis jätteledsna för att han är borta, och hur stor deras sorg egentligen är, är helt obegripligt för mig, men jag lider med dem. Efter en stund blir jag arg och besviken när en tanke slår mig. I den här åldern, 14 år, så är jag, han och mina vänner helt uppslukade av tanken att vi en dag ska få ligga med en tjej. Jag blir ledsen igen, kunde han inte fått leva ett tag till så att han fick uppleva just detta. Så här i efterhand så känns det som det fanns många andra anledningar till att leva ett tag till, men då, just då, kände jag en oerhörd vrede och besvikelse över vad han missat.

Jag är ganska förskonad men har senare i livet stött på döden i flera gånger, min mormor och morfars död tog mig inte alls hårt, jag var ledsen, men också glad för den tid vi haft tillsammans och allt de betytt för mig. Klockan 02.00 på natten efter min mormors begravning satt jag på trappan till min mosters hus med en whiskey och torkat renkött, midnattssolens sken var helt fantastiskt och jag fick en skön stund för mig själv med mormor i mina tankar. Än idag tänker jag på min mormor när jag äter renkött.

För drygt ett år sedan dog en nära barndomsvän vilket var fruktansvärt, men samtidigt så kändes det som en befrielse då han led hemskt under sin sista tid i livet, min känsla är att han haft ett bra liv och jag tänker på honom ofta. Ibland riktigt längtar jag efter hans arga samtal, jag fick en utskällning för att jag inte hört av mig, följt av stort gapskratt och en inbokad lunch. 

Min pappa gick bort i höstas och det var lite jobbigt, inte för hans död, den var väntad. Men för att jag skulle möta en massa släkt som jag aldrig träffat pga att min och min pappas relation har varit lite svajig genom åren. Men han och jag hade talat ut och jag vet att han läste en text jag skrivit, bara två dagar innan han gick bort, som han gillade, så på det hela taget hade vi en bra relation genom livet.

Som ni hör har jag en ganska fatalistisk inställning till döden, det händer, och det är tråkigt men livet går vidare. Här finns det naturligtvis olika typer av sorg, det är skillnad på om ett litet barn dör kontra en gammal människa som levt ett helt liv. Eller när någon nära dör helt oväntat kontra någon som man pga sjukdom vet ska dö. Och jag värderar inte andras eller min egen sorg, det är inte min point, för…

…det som händer när jag läser om min lumparkompis död är något annat, det är samma besvikelse och vrede jag kände inför min klasskompis som dog och aldrig fick ligga med en tjej. Min lumparkompis hade det inte lätt, han var annorlunda på många sätt, den typen av annorlunda som gör att folk inte tog honom på allvar och gärna skämtade om honom. Vi pratade ofta ute i korridoren på P4 och jag upplevde honom både filosofisk och rolig. Han brann för sitt kära Norrköping i fotboll och han var genuint snäll. När vi då många år senare får lite kontakt på Facebook är en av hans första kommentarer till mig ett grattis för att det gick så bra för mitt lag, GAIS, just då. Jag förstod också på våra konversationer på nätet att det hade ordnat sig ganska bra för honom, han hade många vänner och trivdes bra på sitt jobb.

Att då, inför den största av alla födelsedagar sedan barndomen, två veckor innan 50-års dagen plötsligt och oväntat dö, känns oerhört orättvist. Det var nu han skulle få sina hyllningar från när och fjärran, det var nu han skulle få vara i centrum, men det blev inte så. Jag förstår att mina tankar är aningen naiva, för det är säkert mycket han skulle byta ut mot just sitt 50-års firande, och kanske är det mina egna tankar kring mitt stundande firande nästa sommar som gör att jag känner mig besviken? Jag vet inte, men hans död tog mig hårdare än jag kunnat tro.

Mitt i dessa tankar så inser jag också att jag/vi sätter upp för många milstolpar i livet som vi ska uppleva, istället för att uppleva idag. Det är för många som gör bucket-lists istället för att göra. 
Dag Hammarskjöld skrev i sin dagbok: Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU. 
Någon annan har formulerat samma tanke med: 10 80 10 regeln, lev 10% i historien, 80% i nuet och 10% i framtiden.

Döden är jag inte rädd för men jag hinner inte med den just nu, så vi ses i framtiden liemannen. Tills dess ska jag njuta av stunden och bara vara här och nu. Och tack till min lumparkompis som fick mig att vakna upp!

Tills döden skiljer oss åt!

Aludd

PS: Rubriken på blogginlägget är början på en låt jag skrev när jag var 17, jag skickade den till en tjej som jag var lite intresserad av, de första raderna gick så här: 

När döden kryper närmare, får han lita på sin charm. Och döden gör en tavla och etsar i hans arm.

Väldigt romantiskt :-) men hon hade iaf sparat den och skickade en kopia på texten till mig 30 år senare. Så nu har jag förbrukat mina 10% historia och ger mig ut i nuet, ha det gott!

2 december 2013
Till toppen av sidan Till topp